Excorcisten
Om du slår på MTV och får hjärtat i halsgropen är det antaglingen en video av Floria Sigismondi som skrämt dig. Floria är konstnären som säljer sina värsta mardrömmar till Björk, The Cure och Marilyn Manson.
Publicerad i Bon Magazine 28, oktober 2005.
När jag lyfter luren och slår tretton siffror till Toronto förväntar jag mig att den lilla flickan från filmen Exorcisten ska svara i andra änden. Men det bor inga demoner i Toronto, åtminstone inte denna kväll.
Floria Sigismondis röst är istället livligt flickaktig som Julie Andrews i Sound of Music. Jag undrar om röstens lätthet kan vara förrädisk; det farliga gömmer sig ofta bakom en oskyldig yta, och själv har jag alltid varit rädd för trasdockor, mumintroll och fruktansvärda skapelser som Teletubbies.
Floria Sigismondis konst skrämmer emellertid inte genom att framstå som misstänkt oskuldsfull. Hennes värld är snarare den felande länken mellan Motorsågsmassakern och Dantes Inferno. Det är svårt att kliva in i hennes skymningsland utan att börja fundera över vad för slags människa som kan ligga bakom skapelserna.
Ända sedan Marilyn Manson för nästan tio år sedan såg en svartvit amatörmusikvideo och tänkte ”henne måste jag ha” har Floria Sigismondi varit musikvideons David Lynch.
Hon har anlitats av i princip samtliga stora artister som velat fingra på ”The Dark Side” och samlat branschens mest prestigefyllda priser på sina hyllor.
Hon har gjort musikvideos för storheter som Marilyn Manson (Beautiful People), David Bowie (Little Wonder), Björk (I Have Seen It All), Leonard Cohen (In My Secret Life), Christina Aguilera (Fighter) och The Cure (The End of the World).
Och när The White Stripes senast drev ut sitt album Get Behind Me Satan så fick Floria naturligtvis göra videon till låten Blue Orchid.
Även om hon haft sina största framgångar som musikvideokonstnär har Floria aldrig tvekat att använda andra uttrycksformer. Hon har ställt ut fotografier, installationer och målningar på gallerier världen över.
Förra året bidrog hon till utställningen Transformutations på Spike Gallery i New York med Gucci-doftande rosa urin och en krossad Volvo – en drift med vår tids designhysteri. I höst är hon aktuell med fotoboken Immune på Die Gestalten Verlag.
Boken är en uppföljare till den uppmärksammade Redemption som var fylld med gotiska, introverta och djävulska porträtt av David Bowie och andra demoner. I den nya boken flyttar Floria fokus från det inre malande mörkret och blickar ut mot världen.
– Immune är mycket mer utåtriktad än min förra bok. Den är mer politisk: om jag hämtade inspiration till min förra bok inifrån så har den här kommit till utifrån hur jag ser på världen idag. Boken har vuxit fram naturligt utifrån den känslan.
Vad var det du påverkades av när du arbetade med boken?
– Jag har som alla andra här i USA inte levt opåverkad av det som händer idag. Men det finns så mycket mer än bara krig som skrämmer mig, som vår ökade kunskap om genetiken och dess möjligheter till exempel.
Vi borde vara livrädda för att kunskapen hamnar i fel händer. Vad kommer att hända när vi får total kontroll över våra kroppar? Men jag vill inte som konstnär vara fördömande, utan bara söka och visa upp det jag hittar. Titta här! Titta vad jag hittade! Det är något hemskt!
Är du pessimist?
– Nej, jag är realist.
Det är samma sak!
– (Haha). Jag vet, men ändå. Det kanske verkar konstigt att jag säger att jag är realist när min konst är surrealistisk. Men i mina ögon är det surrealistiska mer sant. Alla är besatta av ”Reality TV” idag, men det säger ingenting om människor egentligen. Inuti oss finns det ingen ”Reality TV”.
När fann du din mörka estetik?
– Jag minns när jag började måla på 80-talet. Jag bara målade på intuition och sedan blev det människor utan lemmar. Det fanns redan inom mig. Om jag inte hade haft möjlighet att uttrycka mig hade jag nog varit en helt annorlunda människa, en mer aggressiv människa.
Varför är du så fascinerad av deformerade kroppar?
– Det är en besatthet. Jag tror att den uppstod i min barndom. Jag levde bara i huvudet och jag lät min kropp sjunka undan. På så sätt blev den främmande för mig. Jag blev sjuk och allergisk mot allting. Till och med mot morötter.
- Men jag tror jag inbillade mig. När jag var sjuk så blev jag medveten om min kropp på ett väldigt starkt plan. Hur fysiska vi är, hur mycket djur vi är. Jag kunde se på min kropp och fascineras av den som av ett främmande element. Utifrån den separationen har jag blivit besatt av kroppar. Kanske är utforskning av kroppar ett sätt för mig att hitta tillbaka till min egen kropp.
Har du hemska drömmar, det verkar så?
– Mina drömmar är ganska skrämmande, och jag får ofta inspiration och bilder från mardrömmar. Men bilderna kommer lika ofta till mig när jag är vaken, när jag sätter mig ner och lyssnar på musik eller i det drömlika tillstånd man befinner sig i precis innan man somnar.
- Men jag är inte rädd, jag känner mig bekväm i den världen. Jag är däremot rädd för andras bilder. Jag kan aldrig se skräckfilmer. Jag är alltid den som skriker högst i biosalongen. Det är märkligt men jag har väl tillräckligt med sådant i min egen värld.
Du växte upp i en operamiljö eftersom dina föräldrar var operasångare. Hur har det påverkat dig?
– Ända sedan jag var liten har jag levt med tragiken som finns i operan och som tar sig uttryck i kläderna, kostymerna och sminket. Jag växte upp mitt i allt det, och det påverkade mig. Operans värld var hemma för mig och surrealistisk för andra. Min mamma sydde alltid små märkliga operakostymer till oss. Hela familjen gick och handlade i de kostymerna på WalMart.
- Jag och mina syskon fick ofta stryk för det i skolan. Men jag har aldrig, vare sig psykiskt eller estetiskt, kunnat lämna operan. Hamilton i Kanada där jag växte upp är en nergången industristad och stämningen är hård och våldsam. Vi var verkligen annorlunda och människor där tyckte inte om det som var annorlunda. Vi trivdes bäst på operan där vi kände oss fria. Men till slut ville jag egentligen bara därifrån.
Hur kom du därifrån?
– Med hjälp av konsten. Jag har aldrig velat göra någonting annat. Mina föräldrar uppfostrade mig till konstnär. Min pappa bytte sånglektioner mot privata målerilektioner till mig, så jag fick en professionell utbildning redan som barn.
- Jag minns att jag blev förvånad när jag kom till konstskolan och mötte en massa konstelever från medelklassen som hade föräldrar som helst ville att de skulle göra någonting annat.
Hur blev du musikvideoregissör?
– Mest av tillfällighet. Efter skolan sysslade jag med fotografi. En vän till mig var med i ett band och han frågade om jag ville göra deras musikvideo så det gjorde jag.
- Det var en svartvit surrealistisk video. Det gick bra och sedan fortsatte jag med det för att film verkligen är fantastiskt. Jag märkte redan då att jag kunde göra vad jag ville med filmen som medium.
Sedan blev du anlitad av Marilyn Manson.
– Ja han såg min första video och gillade den. För mig var det otroligt. Han var en person som jag. Han och jag förstod varandra direkt. Han var en person som inte bara sa saker, han gjorde dom också. Han var en skådespelare och om han bestämde sig för något så gjorde han det.
- Det var då jag lärde mig att alla stora artister och konstnärer alltid är djupt övertygande i sin tro på sig själva. De respekterar sig själva och sitt skapande och det är nyckeln till deras storhet.
Vem har varit mest intressant att arbeta med?
– David Bowie, det var så fantastiskt att se honom arbeta. Han är som en ung pojke, som gör allt man ber honom om och han är nyfiken som om det vore första gången han gjorde det. Han har sådant självförtroende. Jag bara gav honom en dräkt jag sytt och sa till honom att ta på sig den, och han gjorde det utan att säga ett ord.
- Du vet, sådant kan vara jättesvårt för att artisterna vill uppfattas på ett visst sätt. Och sedan gick han upp och gjorde sin show i en enda tagning. Det var klart, bara sådär.
Jag har hört att du arbetar med en långfilm? Kan du berätta något om den?
– Ja det gör jag, den ska heta Behind The Ballyhoo Blues.
- Den handlar om en grupp dysfunktionella människor som gör en resa och öppnar sitt inre för varandra. Jag vill inte berätta för mycket. Men den kommer att bli vacker. Jag skriver fortfarande på manuset.
Blir det en skräckfilm?
– (Haha). Nej inte alls, mer som en surrealistisk roadmovie. Men den kommer att vara färgstark och ganska billig. Jag vill helst hålla den under 10 miljoner dollar, därför är regeln att ju dyrare film man gör desto mindre kontroll tillåts man att ha.
När får vi se den?
– Jag ska bara skriva klart det sista och fixa pengarna sedan är det klart, säger Floria och skrattar som om det knappast vore ett problem. Kanske är det inte heller det. Vem skulle våga tacka nej till tjejen med den spädaste rösten och de mörkaste drömmarna på den här sidan om Wes Craven.
http://www.floriasigismondi.com
Text av Anders Rydell.