Torsk på karp
I Färgsjön simmar Hanna, Nisse och Lille Pip. I Tegelbruksdammen bor Sofia, och i Antorpasjön finns Sveriges största honsutare. På land står killarna som älskar dem.
Publicerad i Bon Magazine 26, juni 2005.
Det finns metare och metare. Det finns semestermetare som täljer sina spön, metar med kork och äter upp sin fisk. Och så finns specimenmetare som stärker sina spön med flygplansaluminium och kastar ut mäsk för tusentals kronor i sjön. De kan lägga ner 300 timmar på att fånga en fisk som de kysser, önskar lycka till och släpper tillbaka.
Specimenmetaren upphöjer metandet till konst och fångststunden till en intim ritual – han lever för att hålla sin drömfisk i famnen för några minuter. Den högsta drömmen är det som britterna kallar för ”the stillwater queen”: karpen, ett intelligent och svårfångat monster. Det är inte alltid som drömmen förverkligas. Ty att fiska karp är som att gå på elefantjakt: dyrt och tidskrävande.
Karpfisket som kult började i 50-talets Wales, när Richard Walker fångade 19,9-kiloskarpen Clarissa. Det var också de första karpfiskarna som spred catch & release-filosofin (läs: fånga-smeka-släppa), ett uttryck för ökad professionalisering och en förlorad koppling, den mellan fiske och jakt. I Sverige introducerades karpfisket på 70-talet av Arne Broman som poserade med de första karparna tagna på blodkorvspasta. Först under 90-talet slog den brittiska typen av karpfiske igenom i Sverige. Sedan dess har landets fiskeklaner lidit av en allt intensivare karpfeber och år 2000 startades Svenska Karpklubben.
Den svenska karpfiskarens problem är att det finns för få karpvatten. Resorna går därför till karpparadisen i Frankrike, Spanien och Östeuropa. I jämförelse med det kontinentala karpfisket är det svenska ännu litet men stadigt växande, både som avancerad sport och hängivet finlir.
Karpfisket är mer en religion än en vetenskap men med hög teknisk nivå: elektroniska nappalarm, små radiostyrda båtar som kör ut mäsket (fiskgodis) till önskvärd plats i sjön. Bara själva hanteringen är en egen redskapskategori.
– Karpfisket är en egen värld. Särskilt i England där varje fisk har eget namn och egen stamtavla som talar om när den har fångats, av vem och hur många gånger, säger metarlegenden Per-Ola Johannesson.
Det finns ett antal kända karpar i Sverige. Som Arvid i Tegelbruksdammen utanför Malmö. Första gången han fångades var 1996. Sedan dess har han dykt upp många gånger i karphistorien, senast 9 maj i år då han vägde 17,9 kilo. I Färgsjön utanför Hultsfred simmar Hanna, Nisse och Lille Pip. I Färgsjöns årsberättelse kan man läsa om karphonan Nisse: ”Nisse har varit skadad, vilket hon visat även tidigare år. Nu är hon behandlad och ser ut att må bättre igen, vilket också viktökningen visar.”
För metaren är karpen en vän man gärna återser. Karpen är ingen fisk utan en individ, och själva fisket är utformat som ett avancerat parti schack med respekt för motståndaren.
– Karpen är otroligt klok och lurig, men framför allt mystisk. I alla karpvatten finns en speciell karp, en vålnad som ingen fångar men alla drömmer om, säger Per-Ola.
För metaren finns inget plågsammare än minnet av jättefisken som skymtade i ytan innan hon släppte. Alla specimenmetare bär på sådana ärr. Men hängivenheten har också en gräns, menar Per-Ola.
– Karpfisket blir lätt en form av missbruk. I England finns ”carp bums”, karpluffare som förlorat sig i fisket. De lever på socialbidrag, bor i sina karptält året om, vandrar från sjö till sjö. I samhällets ögon är de förlorare, men inom karpvärlden är de hjältar.
Den typiske svenske karpmetaren är en man: antingen miljöbyråkrat eller högskolestudent med alldeles för långt mellan tentorna. Han är mellan 20 och 45, en kronisk singel som i grunden är harmlös men blir folkilsken så fort han slår ner tältpinnarna vid vattnet. Det vanligaste bråket på karpbloggarna rör hur många veckor eller månader man egentligen får campa på en eftertraktad fiskeplats. Men mest utmärkande är karphuliganens apatiska tålamod. Och den extas som uppstår när nappet äntligen kommer: frossa.
– Det uppstår när du har väntat och planerat i ett år, lagt ner all din tid, tankekraft och energi på det ögonblick då karpen hugger. Det blir en chockverkan, nervsystemet kollapsar. Du kan inte resa på dig, mår illa och kroppen genomfars av hormoner, säger Per-Ola.
Text av Anders Rydell.