On/off
En tekniknörd tvingas leva utan teknik. En teknofob måste helt förlita sig till den. Bon arrangerar ett modernt socialt experiment.
Artikeln publicerades i Bon 43, april 2008. Den är skriven tillsammans med Klas Ericsson.
Bon tvingade sin gravt teknikberoende framtids- och innovationsredaktör Anders Rydell att i en veckas tid säga hej då till teknik. Ingen dator. Ingen mobiltelefon. Ingen tv. Ingen el. Hans vän och kollega Klas Ericsson, enligt egen utsago teknofob, fick göra det motsatta: en vecka med enbart digital kommunikation. Inget prat, inget gos. Bara mejl, chatt, sms. Semester eller plåga? Social revolution eller total isolation? Det här är vad som hände.
Anders analoga vecka
Måndag
Kära dagbok,
I dag steg ingen artificiell sol över min sänggavel. Jag väcktes inte av något inspelat fågelkvitter från min Wake Up Light-klocka. Inte heller vibrerade min lilla svarta Armanitelefon. Min kaffekokare puttrade inte, min radio talade inte och min eltandborste låg lika livlös på toaletten som min hårtork. Till och med min lilla röda laptop som alltid står inom räckhåll från sängen var stängd.
Inga pling från nya mail mejl. I går plockade jag ur proppen ur elskåpet. Det kändes som att skära upp handlederna.
Utan vare sig ström eller koffein i blodet kan jag inte motivera mig att göra någonting. Och jag inser snabbt att jag inte kan göra så mycket. Min kalender ligger på en Googleserver någonstans. Vet inte riktigt var faktiskt.
När solen sträcker sig en bra bit över Djurgården bestämmer jag mig för att gå till biblioteket. Jag frågar en bibliotekarie om de har några böcker om att kommunicera utan modern teknik. Han ger migg en bok om morsekod. Jag hittar också andra sätt att kommunicera icke-digitalt: På öppna slätter eller höga bergstoppar med fri sikt placerade man högar med kvistar. Genom att tända eld på dem kunde man skicka meddelanden mellan byar. Jag ställer mig frågande till hur mycket man kan få sagt på det här sättet.
Slå fotsulan mot ett träd. I Amazonas djungel där sikten är dålig (borde ju fungera även i betongdjungeln) kommunicerar urinvånare genom att slå sina fotsulor mot träd. Det kan höras flera kilometer. Jag är tveksam. Budkavel. Om min assistent inte övergivit mig hade hon kunnat springa med budkavlar.
Jag frågar bibliotekarien om det finns något sätt att låna böcker utan att skanna lånekortet. Han tittar på mig. När jag försöker berätta om experimentet ser jag på honom att han inte tror mig, så jag ger upp och går.
Jag vill inte gå hem ensam, så jag köper en växt. Jag har aldrig haft gröna fingrar, men nu känns det plötsligt passande att ta med mig något levande hem. I skrivande stund tycker jag det här experimentet är tråkigt, ensamt och omöjligt. Det enda som egentligen händer när man trycker på off-knappen är att ingenting händer. Inget alls.
Tisdag
Jag vaknar, går upp och klär mig i en varm och vacker lammullskofta. Trots den förfärliga gårdagen känner jag mig ganska pigg. Jag bestämmer mig för att försöka göra någonting i dag. Jag tänker på Klas, den jäveln, och inser varför teknofober ofta bor tillsammans med andra människor. Det är ganska trevligt att ha en annan person i sin lägenhet som man kan prata med när man behöver det.
Jag har annars lite ofta tyckt att relationer blivit långtråkiga, lite som att titta på samma tv-kanal hela tiden. Men det är ju helt klart bättre än ingen alls. Jag skulle faktiskt behöva en partner just nu.
Jag ställer in min dator, brödrost och mobil i garderoben. Det är sorgligt att se dem avstängda. Tänker på att jag förmodligen har trehundra olästa mejl i min inkorg nu och har en känsla av att det är massor av saker jag borde göra. Skriva texter, mejla, blogga, sms:a, göra intervjuer och avläsa mitt RSS-flöde. Modernt arbete.
Jag, som aldrig får annan post än ett orange kuvert en gång om året, skriver några vykort. Jag har alltid haft dator, så min handstil är inget vidare. Ingen För lite träning.
”Linda!
Ledsen för att jag är sen med mina artiklar till C’est bon. Vet faktiskt inte hur jag ska överlämna dem. Någon idé? I vilket fall så har jag jättebra bilder på LHC i Genève.
Kram /Anders från mörkret”
”Kära Carolin
Du undrar säkert varför du inte kan nå mig. Det är ett experiment. Jag förklarar senare. Vad sägs om middag på fredag? Bara så du vet så står jag utanför din dörr lite grovt fyra timmar efter solnedgången.
Kram /Anders”
”Josefin
Försöker få fram ett meddelande till Klas. Jag undrar om han ska gå på Acnefesten på torsdag? Kan du på digital väg meddela honom att jag kommer att sitta i baren på Wirströms i Gamla stan ungefär en timma efter skymningen.
Vore snällt.
Kram. Anders”
Efter att ha postat breven känner jag mig utmattad av kommunikationshets, så resten av dagen läser jag Walden, Henry Thoreaus skildring av ett två år långt isoleringsprojekt. Jag har läst den många gånger, men det här är första gången jag blir irriterad. Henry Thoreau hade ingen iPod, hårtork eller internetuppkopplingen.
Han hade inte ens så många vänner. Hur mycket gav han egentligen upp när han flyttade till Walden Pond i början av 1850-talet?
Onsdag
Kroppen spritter. Men hjärnan slumrar. Den är så ostimulerad att den vägrar gå igång. Den behöver digitalt flimmer. Det enda jag tänker på är att peta upp locket på min lilla röda laptop och koppla upp mig mot världen igen.
Ta mig tillbaka till världen så som jag känner den. Jag är egentligen tydligen internetmissbrukare. Det är patetiskt att vilja ge upp efter mindre än tre dagar. Är jag en krympling utan teknik? Förmodligen. Jag bär nästan alltid med mig min dator.
Har bredband på jobbet, mobilt bredband på vägen hem och bredband hemma. Om inte datorn är med är mobilen alltid redo att kopplas upp. Det är det första jag gör när jag vaknar. Det sista innan jag somnar. Jag kollar min inkorg minst 50 gånger varje dag.
Varje mejl är som ett litet paket socker. Ett litet paket stimulans. Kärlek. Bekräftelse. Höjdpunkten är att trycka på ta emot-knappen efter ett par timmars frånvaro och känna dussintals mejl rinna rakt in i mig.
Den tidiga morgonens digitala abstinens får mig att tänka på Thoreau och hans funderingar. Vad är egentligen väsentligt i mitt liv? Lever jag ett bra liv? Är det värdigt att sitta 15 timmar per dag framför en datorskärm?
Jag vet inte – ännu.
Det jag vet är att jag verkligen behöver närhet nu, kärlek. Och pengar. Så jag går till banken. Det tar en stund att förstå hur man tar ut pengar men det verkar bara handla funka om att fylla i ett papper. Och jag är bland vänner här. På banken sitter den sista spillran av den helt odigitala generationen med en nummerlapp i handen.
Under eftermiddagen går jag från Östermalm till Vasastan till Södermalm och tillbaka. En trevlig promenad även om det är svårt att komma över gatan när man inte får trycka på knappen på övergångsställena. Jag försöker överraska någon av mina vänner men inser snart att våra hus inte är byggda för överraskningar. Alla har kod. Utan koder inga vänner. Jag står en stund utanför några portar men ingen kommer och öppnar.
Sedan går jag till djuraffären och köper en kompis för mina kontanter. En glasskål, lite guldfärgat grus, gröna pellets och en undervattensväxt som jag får i en påse vatten. Jag pekar på den största guldfisken i akvariet.
”Den vill jag ha.” Det går på 875 kronor. Inte så himla
dyrt för en ny vän.
Torsdag
En Neandertalare skulle ha varit hur nöjd som helst med utbudet på Ica. Jag plockar glatt ihop hasselnötter, mandlar, äpplen, havregryn, russin, torkade aprikoser, fikon, pinjenötter, apelsiner och stearinljus.
Jag stannar och lyssnar på mannen som spelar dragspel utanför butiken. Jag har alltid hatat den evigt gnatande melodin som han pressar fram. Men just nu känns lite rytm ändå ganska trevligt. Dragspelsmannen vill att jag ska slänga några mynt i hans fodral. Men på något sätt känns det inte helt rätt att betala för musik..
Jag är just nu ovanligt lugn och harmonisk. Kanske är det för att inga hetsande redaktörer kan nå mig. Det är skönt. Förr övergav man staden för landet som Rousseau och Thoreau. I dag uppnår man samma isolation genom att dra ur bredbandskabeln.
Till min förvåning dyker Klas upp på Wirströms någon timme efter solnedgången. Han säger ingenting. Han ser ganska trött ut, blek och liksom glansig i ansiktet. Han har på sig en styv skjorta som ser obekväm ut och är mer lik en bowlare än Spock.
Jag försöker föra en konversation med honom. Jag vet att han hatar science fiction så jag börjar prata om det. Han smuttar på sin alkoläsk och ser måttligt road ut.
Fredag
Vaknar med huvudvärk någon gång mitt på dagen. Jag får genast ångest. Äter en skål med müsli och försöker titta i en bok med svart-vita nakenbilder från 1850-talet som jag fått i födelsedagspresent. Den är äcklig, men inte tillräckligt. Hur var man bakfull innan skräpkultur?
Jag tvångsmatar min guldfisk med pellets – men han är redan mätt. Jag vattnar min växt – men han är redan blöt. Ingen tröst att få där. Jag känner ett oemotståndligt sug efter skräp. Jag vill ha mikromat, Big Macs, plockgodis, pulverkaffe, konserveringsmedel, Coca-Cola med hallonsmak, pulversoppa och gelatin. Jag vill se urusla science fiction-serier, djur som bajsar på YouTube, bebisar som spelar trummor och ryska Human Tetris.
Jag orkar inte med den här renheten. Den här tystnaden. Jag behöver det virtuella skräpet, smutsen, skiten. Jag behöver allt det oanständiga. Det gör mig lycklig. Jag försöker sova, men plötsligt ringer det på dörren.
En kille i uniform sträcker fram en fet bukett. Han ler lite klurigt mot mig. Buketten ser sjukt tantig ut med röda och blekrosa blommor. Buketten kommer från cyberrymden. På kortet står bara: ”Lindsay Lohan – naken. http://www.nymag.com.”
Det är från Klas. Och det är oerhört dålig stil. Jag börjar svettas i min lamullströja. Hjärtat slår snabbare. Jag vill ha tillbaka mitt digitala liv. Det här är för mycket. Jag orkar inte längre. Jag skruvar i proppen, flippar upp datorn och släpper loss flödet.
Jag har förlorat. Klas har segrat vunnit. Experimentet har fungerat. Eller misslyckats. När alla andra människor är digitala leder ett avståndstagande till fruktansvärd ensamhet och abstinens – inte till insikt om någonting. Det var fåfängt av mig att ens försöka. Att helt avstå från digital kommunikation är inte som att välja bort platt-tv eller mikrovågsugn. Ensamheten blir för stor. Vännerna försvinner.
Vi lever ju i en värld där de som kommunicerar mest, de som är överallt, samtidigt, hela tiden, vinner. De som har över trehundra vänner på Facebook – det är de som blir älskade. Eller tror sig vara det. Det här vet du ju såklart redan. Nu vet jag också: Den som rycker ut sladden rycker ut möjligheten till närhet och bekräftelse. Inget händer med dig för att du går stenålder. Du är bara inte där.
Klas digitala vecka
Måndag
Jag vaknar av alarmet från min mobiltelefon och ångrar mig genast. Det här projektet kändes roligt på pappret, men nu får jag inte säga god morgon till min fru. Jag kan inte ens manipulera henne till att göra morgonkaffe medan jag ligger och drar mig. Ute i hallen möts jag av en lönnfet man med blå pyjamas i spegeln.
Vad ska jag ha på mig en vecka som denna? Något syntetiskt och hypermodernt antar jag. Hittar en långärmad svart funktionströja med orden Las Vegas Marathon på ena armen och en fleecetröja från Arc’teryx. En vanlig måndag hade jag använt dem till en träningsrunda, i dag blir de mina arbetskläder.
Jag har inget emot att se ut som en idiot, men det är jobbigt att tvingas bete sig som en. Jag älskar egentligen att vara ute i naturen, och jag föredrar verkligen naturmaterial. Jag har efter mycket möda lärt mig att hantera en iPod och använder Mac eftersom de sades vara skapade för tekniska idioter när jag köpte min första dator på nittiotalet. Men jag kan inte programmera vår nya mikrovågsugn och även om jag aldrig skulle säga det till honom får Anders mig att somna med sitt ständiga snack om sexrobotar och hur det kommer att bli i framtiden.
Från och med i dag ska jag ändå leva hans så kallade liv. Så när min fru vaknar och kommer ut i köket där jag står och mixar en proteindrink (Triple Whey Fuel) och dricker pulverkaffe nickar jag bara. När hon frågar om jag vill ha en riktig latte plockar jag fram min mobil och knappar in ”god morgon älskling”. Det piper till ute i hallen. Hon rör sig först inte från köksbordet utan stirrar bara på mig. Sedan ler hon retsamt:
– Åh, är det din digitala vecka som jag redan höll på att förstöra? När jag kommer till jobbet skickar jag ut ett massmejl om att jag har fått en halsböld och inte kan prata i dag. En kille från annonsavdelningen kommer ändå fram och frågar om jag kan berätta mer om vad en artikel om fem restauranger i Paris egentligen handlar om. Jag pekar på halsen och ser plågad ut. Sedan mejlar jag honom: ”Artikeln om de fem restaurangerna i Paris handlar om… fem restauranger i Paris.”
En fördel med det digitala livet: Man får ur sig alla de där vitsiga grejerna man skulle ha sagt och bara kommer på i efterhand; här är det aldrig för sent.
Tisdag
Det är kväll och jag ligger i sängen och läser tidningar på nätet. Den amerikanske journalisten Mark Bittman visar sig ha gjort Anders experiment för New York Times, men nöjt sig med att vara totalt nedkopplad 24 timmar i veckan i ett halvår. Det har gjort honom mindre stressad. ”Att leva ett gott liv kräver en sorts balans, en smula lugn och ro”, konstaterar en Dr Levy. Det låter ayurvediskt och bra, men frågan är om det är tekniken som stressar oss. I dag har jag känt mig klart mer mentalt avslappnad än vanligt. Att slippa svara på frågor som ”Hur mår du?” och ”Är du hungrig?” har varit ganska befriande; jag slipper tänka på min kropp och blir bättre på att fokusera.
Genom att aktivt välja bort all ickedigital kommunikation får jag helt enkelt leva i lugn och ro. Tankarna strövar fritt för första gången på länge och jag får oändligt mycket mer gjort på jobbet när ingen vill prata med mig (jag tror de är oroliga för att halsbölden smittar). Andra störande element, som så kallade vänner, trycker jag bara bort på mobilen när de ringer. Just nu älskar jag tekniken!
Onsdag
Jag kan tydligen inte hålla käften och det är ett problem. Den här dagen svär jag att göra en kraftansträngning och verkligen bara mejla och sms:a. Jag märker att folk inte kollar sina mobiler ofta som jag trott. Skickar till exempel ett meddelande till chefen och frågar om han vill ha en latte från 7-eleven men får inget svar. När jag kommer tillbaka med min mugg märker jag att han blir sur för att jag inte frågat. Jag får peka mot mobilen. Han ser meddelandet och ger mig en trött blick.
För tre år sedan kom en uppmärksammad undersökning från Hewlett Packard om att informationsstressen påverkar vår IQ negativt. I princip blir man dubbelt så dum som en ständigt gräsrökande person. Enligt Dr Glenn Wilson på University of London hade de ständiga avbrotten från ens arbetsuppgifter för att svara på mejl dessutom samma effekt på hjärnan som en natts förlorad sömn. Att döma av hur kassa mina vänner är på att svara på mejl lider de inte av den åkomman.
Jag hade tänkt ägna kvällarna åt att intensivumgås med dem digitalt och kanske ta upp kontakten med kompisar från förr, men jag får i genomsnitt bara ett korthugget svar per person. Jag verkar däremot bli snäll av teknik. I min isolation skriver jag en massa rara, glada meningslösa utrop under folks bilder av sina grimaserande barn på Facebook. Samtidigt är jag otrevlig på andra sätt. En lunch med min kollega Andreas Utterström blir en problematisk timme. Han ser förvånad ut när jag, ståendes mitt emot, förklarar via sms att vi inte kommer att kunna prata alls medan vi äter utan får använda oss av mobilerna.
”SÅ HÄR ALLTSÅ?” skickar han. ”precis”, svarar jag och glömmer att fråga någonting tillbaka. Det ger upphov till en stunds håglöst knattrande där vi inte riktigt verkar komma på vad vi ska skriva till varandra. Orden ”icke smittsam men dramatisk struplocksinflammation” tar en bra stund att knappa in och jag ser att folk glor på oss som om vi inte vore kloka. Svetten börjar rinna längs min rygg.
Andreas ger upp rätt snabbt och börjar prata med mig. Han verkar ha en hel del på hjärtat. Jag får svårt att hinna med att svara. När det gäller seriösa killsnack verkar tekniken fortfarande inte överträffa naturen. Ett par timmar senare skriver jag ett ursäktande mejl där jag förklarar allt. Han svarar: ”När du, efter att vi satt oss, messade och skrev ’Kan du beställa torsken åt mig?’ fattade jag inte varför du inte bara avbokat. Men sedan ångrade jag mig. För det här var första gången jag upplevde dig som en riktigt god lyssnare.”
Torsdag
Jag orkar inte gå till jobbet i dag utan mejlar att jag blivit matförgiftad, arbetar hemifrån och nås på mejlen. Mitt beteende de senaste dagarna har gjort mig lite nojig över att få sparken. Kollegan Petra mejlar: ”Halsböld och matförgiftning. Inte din vecka.” Är hon syrlig? Hon kunde hur som helst inte ha haft mer fel, det är verkligen min vecka. Jag känner mig så ensam att jag aldrig varit med om något liknande.
Att befinna sig nära andra människor utan att prata med dem är betydligt mer pressande än jag kunnat föreställa mig. Tre tysta kvällar i hemmet ger till exempel rätt dålig stämning. Det känns som att vi grälar, även om jag vet att vi inte gör det. De första dagarna framstod experimentet som intressant, på ett intellektuellt plan. Nu känns det bara barnsligt. Jag kan inte låta bli att säga små grejer för att lätta upp stämningen. Fan.
Vid lunch trillar det i alla fall ner ett vykort i brevnedkastet. När min fru kommer hem skickar hon innehållet via sms. Anders vill träffas på Wirströms i Gamla stan. I kväll ska vi gå på fest hos Acne. Anders sitter och dricker öl när jag kommer in. Själv beställer jag en alkoläsk och är nervös för att någon från jobbet ska se mig. Sedan sitter vi där och tittar på varandra. På mobilen skriver jag att jag drabbats av något som ”kan vara strupcancer”.
Det visar jag sedan alla på festen som försöker kommunicera med mig. Jag blir snabbt stående i ett hörn, drickandes smaksatt mineralvatten från en onaturlig källa. Jag svettas i mina polyesterkläder och har inte känt mig så här malplacé sedan jag sjöng solo i gosskören under en familjegudstjänst.
Fredag
Fördelen med att leva på piller, pulver och brustabletter är att ens kropp tenderar att krympa ihop och liksom försvinna. Allt som är kvar är hjärnan, vilken hålls hyfsat skarp med kolhydratbars och lösgodis i onaturliga färger. Därför blir jag mycket förvånad när en välbekant känsla vaknar till liv – jag har blivit upplagd för sex.
Ett tag funderar jag på att fuska och tillåta mig en biologisk lösning på det uppkomna problemet, men i stället föreslår jag min fru att vi ska testa sex i Second Life. Anders brukar påstå att det är fantastiskt. Planen visar sig vara lite problematisk. Jag är ju sjukt oteknisk och lyckas inte riktigt förstå hur man styr upp saker och ting.
Efter kanske 40 minuter kommer vi äntligen ut i den där datavärlden, men då vet varken hon eller jag vad vi ska göra. Två tecknade figurer står och ser på varandra. Jag skriver: ”Lite knulla är inte att tänka på?” Hon svarar: ”Du, jag tror inte det.”
– Alltså, din gubbe är bara för ful, hör jag henne säga från sin stol innan hon loggar ut.
Tafflighet, frustration och taskiga kommentarer om mitt utseende, det är tonåren all over again. Jag surfar in på Youporn i stället. Men om detta är framtiden är den deprimerande och full av glada amatörer. Efter en kvart surfar jag vidare till mina vanliga favoritsajter. Och säga vad man vill om den digitala världen, ibland förenas de gamla fina värdena och de nya på ett helt fantastiskt sätt. På New York Magazines hemsida finns de nya nakenbilderna på Lindsay Lohan, Anders stora favorit.
Av någon anledning vill jag berätta det här för honom. Men hur? Jag går in på Interfloras hemsida. Anders ska få en fin blombukett och en hälsning. På kortet skriver jag: ”Lindsay Lohan – naken. http://www.nymag.com.”
Lördag
Anders meddelar att han gett upp. Från och med nu är jag ensam deltagare i det här experimentet. Det hela påminner lite om Fjärilen i glaskupan. Jag har visserligen syn, hörsel och alla lemmar i behåll men just nu är det lika frustrerande att kommunicera med omvärlden via mejl och sms som för filmens förlamade huvudperson att blinka fram en bok.
Mina vänner vägrar fortfarande höra av sig så jag ser nedladdade The Wire-avsnitt och dricker proteindrinkar. Det är ganska avslappnande, men jag börjar få väldigt ont i ögonen. För mycket skärmnärhet antar jag. För bara några dagar sedan kunde jag sympatisera med shut-ins, de japanska tonåringarna som stänger in sig på sina rum och bara spelar dator och lyssnar på Radiohead.
I flera år. I Japan är dessa hikikomori ett samhällsproblem. Man tror att upptill 320 000 personer lever så, frivilligt instängda i sina rum. De har uppenbarligen en talang jag saknar. Jag trodde inte att det var möjligt att känna sig så här ensam så nära andra människor. Jag lever för sms och mejlen och känner mig tom när folk inte svarar tillräckligt snabbt. Förut har jag skrutit med min gubbiga cynism, men i den digitala världen är jag en superfjolla.
Jag längtar verkligen tillbaka till världen.
Söndag
Sista dagen. Jag har lyckats vara tyst en hel helg och det är en triumf som jag aldrig mer vill tvingas uppleva. Det här är den värsta dagen på hela veckan. När jag är ute och springer – tack vare pulsklocka och iPod Nano håller jag en maskinellt jämn puls på 148 – märker jag att jag nynnar med för att testa om min röst finns kvar.
Den digitala upplevelsen har emellertid inte varit helt oangenäm. Faktum är att jag skulle kunna tänka mig att göra om projektet – om jag använder mig av en omvänd version av Mark Bittmans teknik. Att tillåta sig en helt digital dag i veckan skulle göra underverk för stresshanteringen. Det är ju inte informationsflödet och tekniken som är stressande i sig; det är snarare att den så kallade verkligheten – det där förargliga fenomenet som fortfarande inte går att förutsäga i tillfredsställande mån – inte riktigt anpassat sig till den digitala världen.
Om jag utgår från mig själv kan jag dra slutsatsen att vi mår som sämst när verkligheten och den digitala världen krockar. Kopplas den ena av dem bort blir det lättare att ta makten över kommunikationsflödet, vilket för min del har lett till ett slags ofrivillig men ganska välkommen semester. Det är faktiskt en skön känsla att slå av och på verkligheten som en dator. Men precis just nu känns det som att den fått stå avslagen lite väl länge.