I diktaturens tjänst
Det är i Kina världens arkitektelit idag ritar sina mästerverk. Men en karriär i diktaturens tjänst brukar ha ett pris. Frågan är vem som betalar Kinas nya fasad på sikt.
Artikeln är skriven tillsammans med Benedicte Andersson och publicerades i Forum Aid, maj 2008.
Den debatterades bland annat med Lars Danielsson i Sahlberg i P1, den 9 juni 2008. Läs här.
Till år 2020 planerar den kinesiska regimen 400 nya städer. Alltså 400 arkitektoniska drömprojekt. Nordiska arkitekter, designers, byggföretag, ingenjörer och miljökonsulter rusar just nu till vår tids Klondyke.
Kina är inte ensamt om att förverkliga drömmar. Det lilla oljestinna arabemiratet Dubai pressar ut nya skinande lyxstäder i både havet och öknen. Ett stenkast därifrån, i Ras al-Khaima, har det hyllade norska arkitektkontoret Snøhetta ritat en ökenstad för 350 000 människor.
Men precis som i Kina finns en baksida: drömmarna förverkligas i ett odemokratiskt samhälle. Inför OS i Beijing har röster höjts både i och utanför idrottsvärlden. Men i arkitekturkretsar är tystnaden i det närmaste total. Kinas nya monument skildras hänfört och okritisk. Inte minst i arkitektur och designmagasin.
Diktaturernas nya avantgarde
I april avbröts hyllningskören av den svenska samhällstidskriften Arena. I artikeln ”Inbyggt förtyck” jämför Michael Dee dagens arkitektur i Kina med Tyskland under nazitiden: ”Det finns en hel del gemensamma drag i tyrannens byggnader. De präglas av en monumentalism där brutalitet och smaklöshet blandas i olika mängder.” Det stämmer med Adolf Hitlers vulgära vision om Tysklands nya huvudstad Germania. Det stämmer med Stalins planer på världens största byggnad i Moskva. Och det stämmer med Nicolae Ceausescus och Saddam Husseins gigantiska palats.
Men jämförelsen med dagens Dubai och Kina haltar. Den nya diktaturens arkitektur är inte nationalistisk. Tvärtom; den håller världsklass. Det internationella avantgardet bjuds in till storslagna experiment med fantasibudgetar. Jacques Herzogs och Pierre de Meurons National Stadium, Rem Koolhaas CCTV och Steven Holls Linked Hybrid är några av de mest uppmärksammade exemplen. I Kina pågår just nu historiens största byggcirkus: 16 nya OS-arenor är bara en bråkdel av allt som tar form. Världens största flygterminal finns numera i Beijing och den tog bara fyra år att bygga. Heathrows nya terminal 5 som stod klar samtidigt tog 20 år.
Skönhet istället för propaganda
1900-talets diktaturer hade i regel sin egen huvudarkitekt, som Speer i Tyskland och Jofan i Sovjet. Deras monstruösa byggnader var framförallt maktsymboler, med syfte att hylla diktatorn och tämja befolkningen. Så fungerar det inte i dag.
När globaliseringen tog fart efter Berlinmurens fall ställdes diktatorerna inför ett dilemma. Att isolera sig skulle i dagens globala ekonomi vara detsamma som att långsamt förblöda. Men att öppna sig innebar risken att förlora kontroll över medborgarna. Lösningen hette effektivitet.
Idag bygger man inte främst för att skrämma sina undersåtar, utan för att förföra resten av världen. De nya diktaturernas monument symboliserar ingen tydlig ideologi eller vulgär maktstruktur. Den är ritad av världens största arkitekter. Och eftersom vi inte längre kan se förtrycket låter vi oss dras med. Arkitekturen gör underverk för Kinas och Dubais varumärken.
”Oljepengar är inte bara av ondo. Mellanösterns ofantliga rikedomar och shejkernas behov av att sätta just sitt emirat på kartan har lett till världens mest kreativa design- och arkitekturklimat.”, skriver Plaza Magazines chefredaktör Elin af Klintberg i sin tidning. Hon har rätt – men sätter med sitt uttalande också fingret på medias inställning. Orimliga arbetsförhållanden, tvångsförflyttningar och dödsolyckor nämns inte lika ofta av oss som ska bevaka arkitekturen. Vi har kopplat loss byggnaderna från politiken, precis som arkitekterna.
Men frågan är om vi inte har spelat regimerna i händerna. För dagens diktaturer levererar inte budskap, utan skönhet och innovation. Något som är så mycket svårare att motstå. Det finns naturligtvis många politiska, ekonomiska och miljömässiga skäl för västvärldens arkitekter att inte bojkotta Kina och Dubai.
De här länderna är tickande miljöbomber och den inhemska expertisen räcker inte till för att stoppa den utvecklingen. Men arkitekterna på plats skulle kunna påverka mycket mer än så. Till exempel genom att kräva säkerhetslinor och hyfsade löner för arbetare. Eller protestera när människor tvingas flytta eller förs till arbetsläger inför byggen.
Rem Koolhaas som PR-agent
Ingen arkitektur- eller designtidning i väst har kunnat bortse från Herzog & de Meurons National Stadium. En byggnad som kan få samma dignitet som Frihetsgudinnan. ”Fågelboet” är symbolen för ett ohejdbart Kina, på väg mot ekonomisk och i längden politisk världsdominans.
Herzog & de Meuron samarbetade med den regimkritiska konstnären Ai Weiwei i projektet. Och Jacques Herzog är övertygad om att ”byggnaden kommer att föda radikala idéer och en strävan hos folket mot frihet genom sitt antiauktoritära formspråk”. Men varför skulle Kinas ledare beställa en byggnad som på riktigt hotade regimen? Att landet vill ladda sitt varumärke med värden som frihet och öppenhet är inte konstigt, det är ju precis vad omvärlden vill ha.
Festis kränger saft genom ironiska reklamfilmer om nyrika ryssar. Det finns inget samband egentligen – men det säljer bra. I en globaliserad värld har det snarast blivit en överlevnadsstrategi för diktaturer att marknadsföra sig med frihetssymboler. Det är så de vinner legitimitet. Dubai har en av världens kreddigaste arkitekter, Rem Koolhaas, som PR-agent. Den moderna diktaturen har helt enkelt bra smak – och frågan är om inte just det är farligast i hela den här utvecklingen.
Ai Weiwei, kritiserar öppet regimen. Men frågan är om han inte blivit ett alibi för västerländska arkitekter. Han är till exempel curator för Jiangyuan Culture Creative Industrial Park i Inre Mongoliet. Och enligt en intervju i den svenska tidningen Arkitekten var det Weiweis regimkritik som fick svenska Tham & Videgård Hansson att engagera sig i det projektet.
Regimen rusar förbi oss
”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling”, sade Göran Persson något oförsiktigt under ett officiellt besök i Kina 1996. Många har sagt ungefär samma sak, om än inte lika tydligt. Effektivitet och resurser har gjort Kina och Dubai till arkitekternas Mecka. Det stora problemet är att demokratin, även om den skulle bli effektivare, inte kan tävla med de här regimerna. En demokrati kan inte tvångsförflytta hundratusentals människor eller blixtsnabbt uppföra en helt ny stad.
De nya diktaturerna är som enorma, supereffektiva företag. De gör inte reklam med slagord utan med livsstil och skönhet. De nya paradisens estetik blir omöjlig att motstå. Det bruka sägas att ekonomisk tillväxt och en fri marknad förr eller senare leder till öppenhet och demokrati. Men kan vi vara säkra på att det fortfarande stämmer? När diktaturerna rusar om oss i levnadsstandard, när vi köper deras produkter och ritar deras städer – vem är vinnaren?
För att få svar på våra frågor bjöd vi över fyra arkitekter, tre journalister och en pressekreterare från Amnesty till redaktionen. Innan de kom hit fick de smygläsa den här texten och intervjun med Jacques Herzog. Vänd blad och läs deras samtal, om anledningen till att de åker till Kina, Rem Koolhaas barndom och varför demokratier förstör arkitekturen.