Den siste kejsaren
Folkkär, provokatör, socialist, reaktionär, bohem och suput. Peter Dahl har fler titlar än Kejsaren i Caribanien. Anders Rydell träffar Sveriges siste ”nationalmålare” för ett samtal om konsten, krogen, pengarna och politiken.
Artikeln publicerades i Konstnären, januari 2009.
– Det råder anarki, säger Peter Dahl och sträcker fingret mot arméer av tennsoldater som faller över varandra. Det finns ingen reda längre. Alla strider mot alla i landet Carabanien på planeten Cellus, Dahls egen fantasivärld som han har lekt med, byggt och vårdat i snart 70 år. Carabanien fyller ett helt rum i ateljén på Norrmälarstrand i Stockholm. Här har den allsmäktige Peter många roller; han är konstnär, krigare och framförallt kejsare. Men nu mäklar han fred. Det kan ta ett tag.
Peter Dahl sätter sig i en stol och lägger glasögonen på bordet. Han må ha haft många roller på Cellus, men ännu fler på dess förlaga Tellus. Provokatör, vänsterradikal, reaktionär, bohem, författare, suput, och konstkritiker – för att nämna några. En gång svensk konsts enfant terrible, numera omhuldat folkkär.
”Åhhh”, är det spontana svar jag får när jag nämner att jag ska träffa Peter Dahl. Han tycks bära en slags konstnärlig upphöjdhet som nästan inte existerar längre. En gamla tiders konstnärsdyrkan, som är främmande för samtidskonsten. Knappast önskvärd. Få konstnärer får ett ”Åhh”.
Förmodligen ligger en stor del av Peter Dahls folkliga popularitet just i hans egen väg, mot strömmen i samtidskonsten, som ständig försvarare av det klassiska måleriet. Zorn, Liljefors, Dahl. Peter gör konst som folk ”kan förstå” skulle nog de flesta säga. En gång gycklade han den borgerliga livsstilen genom att måla adelsmän med stånd och prinsessor som lyfte på kjolen. Numera provocerar han på andra sätt. Peter Dahl är så mycket nationalmålare man kan vara i ett land som Sverige. Och det är svårt att vara mer provokativ än så, inte minst i samtidskonsten. Men Dahl är nöjd med sin popularitet.
– Jo, jag är väldigt glad över den. Jag har alltid diskuterat hur konsten skulle nå ut till folket. Jag tycker jag har lyckats med det. Redan 1982 stod det på en löpsedel att jag hade blivit folkkär. Det var ju jävligt roligt.
På staffliet i ateljén står en duk med halvklara drag från ett av Tennstopets höga fönstervalv. Nalle Puh-kudde på en spjälsäng, en dödskalle på hyllan. Peter Dahl undslapp döden häromåret när han fick en stroke. Den tog vänster sida. Halva kroppen. Halva stämbandet. Nu är rösten rasslig, skrovlig när den kämpar på en sida. När han går stegar han hela tiden åt vänster. Om det beror på ett hårt liv vet han inte.
Han har själv förevigat sitt rykte som krogkung. Men Peter Dahl har inte gått i pension, möjligen unnar han sig fler sovmorgnar. I höstas ställde han ut på Edsvik konsthall och fler saker är på gång. Ut har han inte heller slutat att gå. Han går framåt, åt vänster. För Dahl har liv och konst alltid hört samman. KONSTNÄREN bad honom tala om ämnena det alltid har handlar om: konsten, krogen, pengarna och politiken.
I Konsten
Du har drivit en linje där du varit radikal politiskt, men konservativ som konstnär. Hur bemöttes det av vänsterrörelsen?
– Jag fick mycket skäll för det. För att jag målade med olja, och för att jag kämpade för att man skulle fortsätta lära sig grunderna i måleriet. Det ansågs reaktionärt. Vänstern ansåg att man inte skulle jobba med olja, för den var så skön att hålla på med.
Umgicks du mycket med de andra vänsterradikala konstnärerna, PUSS-gänget?
– Jadå, men de var väl lite misstänksamma mot mig.
Men Bellmangrejerna måste väl ha varit ännu mer provocerande, eller?
– Ja, när jag gjorde dem kom det fram mycket folk och jävlades med mig. Speciellt från konstnärskretsar. Konstnärer som kom fram till mig och sa ”det är du som gör den där jävla skiten.”
Är du fortfarande konservativ i din konstsyn?
– Jag var mer gammalmodig förr, men är det kanske lite fortfarande. Jag är ingen Ernst Billgren som kan anställa folk för att göra konst åt mig. Jag skulle aldrig ha fabrik. Jag vill måla varenda drag med hjärteblod. För tio år sedan fick jag erbjudande om att måla en 17 gånger 5 meter stor väggmålning på Södertörns Högskola, men jag tackade nej. Jag hade dåliga höfter och kunde inte klättra. Jag klarade inte av att göra den själv.
Men du måste väl vara nöjd, måleriet har ju gjort en rejäl comeback under tjugohundratalet.
– Det är precis vad jag sagt hela tiden när man har dödförklarat måleriet i olika sammanhang. Från det att Moderna Museet grundades ansågs det gamla måleriet vara döende, chanslöst mot den moderna konsten. Sedan kom ju den liberala vågen, där man skulle ju sluta med att måla olja. Man skulle måla med akryl. Sedan kom vänstervågen, och måleriet var ju borgerligt. Man skulle jobba med svarta, vita, röda saker. Affischer och sånt… Sedan kom postmodernismen och dess recensenter som ansåg att måleriet dött. Nollan Eriksson (Lars O Ericsson) skrev mycket i Dagens Nyheter om att måleriet skulle avskaffas. De senaste 50 åren har varit en lång sträcka med angrepp på måleriet. Men det har överlevt.
Du har ofta varit kritisk mot konstkritiken…
– Ja, men nu tycker jag att den tidigare konstkritiken var bättre, men jag kan inte riktigt säga hur det är nu. Jag läser inte tidningen längre. Jag läser på webben. Det är ett mord på tidningarna.
Går du och tittar mycket på konstutställningar i dag?
– Nej, jag är så känd att så fort jag sticker in näsan på en utställning så kommer folk och pratar med mig, frågar ”vad tycker du om det här?" och sådär. Det är det värsta som finns. Jag vill ju se på konsten, inte bedöma den. Det är som att komma till en konsert och precis när orkestern ska spela så frågar de vad man tycker.
Men du har ju varit konstrecensent, och bland annat skrivit om din landsman Odd Nerdrum som ju drivit lite samma linje som du i Norge. Känner du honom?
– Jag lärde känna honom redan när han var 19 år. Han är ju yngre än jag. Jag blev erbjuden att recensera en samlingsutställning om norsk konst här i Stockholm i Verdens Gang. De flesta var ju si och så. Men det som tog ”pusten” ur en var Odd Nerdrum. Jag kunde inte säga om det var bra eller dåligt. Det handlade inte om det. Det var som ett svart hål. Det var inte konst. Det var inte liv. Det var någonting som gjorde att man blev alldeles vansinnig av tomhet. Jag kallade det i recensionen för ”konstens svarta hål”. Folk tyckte det var märkligt att jag gjorde Odd till icke-konstnär, han som var så gammalmodig. Men det har ju inte alls med det att göra.
Är Odd så speciell som man tror, privat menar jag?
– Han är ju så jävla speciell. Odd Nerdrum är en märklig man. Jag träffade honom första gången när jag ställde ut i Oslo, det var i slutet av sextiotalet eller början av sjuttiotalet. Och han kom in på Teaterkaféet där jag satt med min dåvarande hustru och frågade ”är du verkligen Peter Dahl?”. Han var 19 år och hade likadana kläder som de brukade ha i Oslo då; lusekofta och slips. Men det som fick honom att sticka ut var det långa håret. Det hade man ännu inte i Norge. Han bjöd oss på middag, en jävla fin middag och vi drack mycket. När vi skulle gå kom hovmästaren fram och då ställde sig Odd upprört upp och sade ”ska vi betala? Känner ni inte igen mig? Ser ni inte vem jag är? Jag är Odd Nerdrum!”
Umgås ni i dag?
– Jag träffar på honom på Oslos gator ibland. Han brukar alltid säga till mig att ”Peter, i Sverige är du allena. Men i Norge är vi två”. Odd är sur för att han behövde dela Norge med Frans Widerberg. Det har varit de som fått alla fina jobb. Odd var övertygad om att jag var den enda i Sverige som var någonting ha. Det var märkligt. Kanske berodde det på att Aftenposten en gång skrev på förstasidan i tjocka bokstäver: ”Sveriges nationalmålare är norrman” (skratt).
II Politiken
1970 blev Peter Dahl svensk konstlivs enfant terrible genom målningen "Liberalismens genombrott i societeten", där prinsessan Sibylla blottar sitt kön för en man med stånd. Tavlan beslagtogs av polisen och åklagaren ville förstöra målningen. Det blev inget av med det, men Sibyllaskandalen grundmurade hans rykte som provokatör. Om Peter Dahl setts som konservativ i sin konst, så har han sällan varit det i sina åsikter. Han engagerade sig politiskt redan under sextiotalet, och krävde bättre villkor för konstnärer. Peter Dahl har alltid dragit åt vänster. Efter stroken 2006 gör han det ohjälpligt.
Tycker du om att provocera?
– Jag gillade att bråka. Sånt var viktigt för mig när jag var ung. Det fanns ett allmänt revolutionärt raseri hos mig. Men nu orkar jag inte längre.
Är du fortfarande socialist?
– Oftast har jag varit syndikalist. De var så förbannade under femtiotalet för att jag bar runt på tidningen Arbetaren. De pekade ut mig som kommunist. Det var taskigt tyckte jag. Men nu är jag inte så politisk. Jag börjar bli gammal.
Från radikal provokatör till folkkär, hur gick det till?
– Jag var radikal på åttiotalet också, men det var inte den bilden som kom fram. Men det där förändras, på vilket sätt man är radikal. Redan i tonåren bestämde jag mig för att inte gå med i några politiska grupper. Jag gick inte ens med i FNL-rörelsen på sextiotalet. Jag stod utanför. Jag var fri.
Men du gick med i KRO?
– (Skratt) Ja, KRO var ganska litet och elitistiskt när jag gick med på sextiotalet. Det ansågs som en merit. Man fick ansöka genom att skicka in sina tavlor. Det var som att komma in på Liljevalchs vårsalong att bli medlem då. En stor ära.
Bråkade du där också?
– Ja, det var mycket bråk. Jag tyckte att alla konstnärer skulle ha konstnärslöner. Men de äldre konstnärerna i KRO blev arga. Vid ett möte blev en äldre herre först röd och sedan blå i ansiktet. Det såg ut som att han skulle dö. Men det var roligt ändå! Det var ett färgstarkt gäng, men jag tyckte de där gubbarna var jävligt reaktionära.
I början av nittiotalet blev jag erbjuden att bli ordförande i KRO, men tackade nej. Jag kände att jag inte kunde de där grejerna egentligen. Men jag brukade följa med upp till kulturministern och skrämmas, senast hos Margareta Ulvskog.
Varför blev det aldrig någon allmän konstnärslön för konstnärer?
– Många var rädda för att allt skulle bli fel. Att man skulle tvingas måla på ett visst sätt. Att det skulle bli en diktatur av det hela. I dag kan jag någorlunda förstå vad de menade. Men jag tyckte att det skulle vara rättvist i varje fall, att man hade en minimilön. Då skulle man få tid att måla, och det skulle kanske leda till att man senare kunde ställa ut och sälja och klara sig utan lönen. Problemet var väl vilka som skulle kallas för konstnärer?
Vad tror du om kulturutredningen?
– Jag tror inte längre på kulturpolitik. Varken vänster eller höger. Det är så svårt att göra det bra. Att få folk att begripa saker och ting.
Men om du fick lägga upp kulturpolitiken lika enväldigt som kejsaren av Caribanien, hur skulle den då se ut?
– Jag skulle avskaffa alla konsthögskolor utom Mejan. Sedan skulle jag ta bort studielånen och se till att de unga som vill bli konstnärer är de som står ut, som brinner så mycket att de härdar ut. Att de får gå igenom det där helvetet att vara fattig konstnär, och sedan när de kommit upp i 30-årsåldern så belönas de genom att få en lön. De har då inga studieskulder. De som klarat sig får vara fria konstnärer. Att man talar så mycket om ekonomi och företagande i dag beror ju på att det utbildas för många konstnärer och att det har blivit en ännu värre konkurrens på konstmarknaden.
Ett slags eldsdop?
– Ja, jag tycker det. Då får man färre konstnärer. De måste ha en sådan eld inom sig att de orkar gå igenom helvetet. Så är det ju i andra yrken, det är bara andra sorters eldar. Det blir svårt. Med alla dessa utbildningar lurar man ut dem i ett träsk där de kommer få det mycket svårare. Det värsta är att smällen kommer när man är i 30-årsåldern. Då man är färdigutbildad, har lån och skulder och börjar skaffa familj.
Du är inte med i KRO längre, beror det på att du inte tror på kulturpolitiken?
– Ja, fan nu är det så många konstnärer att vi inte kan ha samma intressen. Det kan inte finnas så många konstnärer? Nu är det bättre att jag stödjer unga konstnärer genom att bjuda dem på en drink.
III Pengarna
I maj 2005 blev Peter Dahl Sveriges dyraste levande konstnär när hans målning Stolta stad klubbades på Bukowskis för 5,7 miljoner kronor. Köparen var den åländska bilhandlaren, skeppsredaren och miljonären Anders Wiklöf, som är något av en samlare av svensk nationalromantisk konst och bland annat äger Carl Larssons förlaga till Midvinterblot. Att Wiklöf knappast är förtjust i modern samtida konst gör han ingen hemlighet av. ”Jag vill ha sådan konst så att jag förstår mig på tavlorna”, sade han efter köpet till Aftonbladet, och beskrev Dahls tavla som ”fräsch”.
Sveriges dyraste levande konstnär, hur känns det?
– Ja, om man ska se till den dyraste grejen. Men det var ändå lite synd. Det var en köpare på auktionen som kunde ge fyra miljoner och som skulle skänka den till Waldemarsudde. Men jag tjänade bra på köpet. Jag fick 4 procent i konstnärsersättning för tavlan, det blev ju flera hundra tusen kronor. Det var mycket mer än jag fick när jag sålde den.
Vad sålde du den för?
– Jag fick inget betalt för tavlan i sig. Jag hade 25 000 kronor i månaden av min dåvarande gallerist Carl-Axel Valén på Galerie Aix. Då fick han allt jag gjorde. Det tog tre månader att göra Stolta stad, så 75 000.
Tyckte du det var en bra deal?
– Jag tyckte 25 000 var en bra lön. Jag kunde leva bra på det. Jag gjorde hela Bellmanserien mellan 1982 och 1984 och fick 600 000 kronor för de åren. Jag klarade mig, men blev inte störtrik.
Men hur mycket har Valén tjänat?
– Det är många miljoner. Bland annat de 5,7 miljonerna. Det var han som sålde den. Jag vill inte ens börja räkna på det. Men han var väldigt duktig, så jag avundas inte hans rikedom. Han har gjort mycket för konsten och på senare tid har han givit rejäla stipendier till unga konstnärer.
Ni samarbetar inte längre?
– Nej, jag försöker hålla mig fri. De flesta konsthandlare är ju lite skurkaktiga. Det finns allt i konstbranschen.
Är det lätt att bli blåst?
– Ja, man får finna sig i att bli blåst. Det blir man hela tiden. Men jag tycker det är bättre att bli lurad än att luras.
Har du aldrig funderat på att göra en Lasse Åberg då? Trycka Bellmangrejerna på glas?
– Det har varit många som frågat. Det var till och med folk som vill göra tapeter av mina bilder. Men jag ställer inte upp på sådant. Jag har även blivit tillfrågad att göra kondomer, Bellmankondomen skulle den heta. Men jag tyckte det blev fel. Det blir Kalle Anka av alltihop.
Är det misstänkt att tjäna pengar som konstnär?
– Konstnärer som tjänar pengar är antingen väldigt berömda eller så är de inte konstnärer. Myten om den svältande konstnären är ju stark. Den bästa konstnären var den som svalt ihjäl.
Har du varit fattig?
– Jag har varit under den tidigare delen av mitt liv som konstnär. När jag utbildade mig fanns det ju inga studiestöd. Inga lån fick man heller, så man fick jobba och leva väldigt snålt. Jag arbetade som vårdare på psyket på Beckomberga sjukhus ett tag. Sedan jobbade jag på SAS, hjälpte dem med väskor. Sedan jobbade jag på en knäckebrödsfabrik. Packade knäckebröd, det var ett jävla skitjobb. Jag gick direkt från knäckebrödsfabriken till en professur. Även när jag jobbade som konstprofessor så ringde de och frågade de om jag ville packa knäckebröd. De behövde folk.
När kunde du börja leva på din konst?
– Det var från 1982 som jag kunde leva på att vara heltidskonstnär. Innan det, när jag sade upp min professur på Mejan 1979, funderade jag på att ta ett annat jobb. Då var det jävligt knapert. Men jag visste inte om jag ville köra taxi eller buss. Jag tyckte båda verkade vara fria yrken.
Konstnärer pratar väl sällan om pengar?
– Inte offentligt. Jag kommer ihåg när vi var i ett blandat sällskap och de som inte var konstnärer sa ”inte visste vi att konstnärer pratar om pengar hela tiden”. Som konstnär hamnar man alltid i en utanförposition ekonomiskt. I vårt samhälle blir man utstött både om man tjänar mer och mindre än normalt. Om man har en fin bil eller en riktigt skraltig en. Man måste vara normal. För en konstnär är det svårt. Man tjänar ju aldrig normalt. Antingen har man mindre än sina grannar eller så har man mer än sina grannar. Det finns ingen medelväg. I vilket fall så hamnar man utanför.
Hur mycket säljer du för i dag då?
– Nu säljer jag inte mer.
Säljer du inte dina tavlor?
– Nej, bara i nödfall. Jag vill ha kvar dem. Det är många tavlor jag önskar att jag hade. Teckningar och målningar blir ett minne, och det är ju plågsamt att sälja sina minnen. Det går inte heller att ge bort konst till vänner när man blivit dyr. Det är väldigt pinsamt att titta i kataloger och hitta konst som man gav bort som personlig gåva, som de sedan sålt för att tjäna pengar.
IV Festen
När började du kombinera konst och uteliv?
– Väldigt tidigt, när jag var ung och fattig. Jag har ju alltid fascinerats av krogmiljön. Jag gick ofta till billiga syltor som ung. Det som är Ulla Winbladh i dag hette under tidigt femtiotal Reinholds konditori, och var ett sånt ställe där vinden blåste rakt igenom lokalen. Det var märkliga målningar på väggarna. Konstiga tapeter och i mitten av rummet stod ett trasigt piano där en gammal dam satt och spelade, och bredvid henne stod en mager gubbe med violin. Minns en schäfer som jagade en råtta genom lokalen. Där började jag göra restaurangbilder. Men jag drack inte så mycket på den tiden.
När började det?
– Jag var väldigt snäll och fattig när jag var yngre. Jag gillade inte alkohol då heller. Det blomstrade ut senare, i femtioårsåldern. Då jag trodde att det skulle gå åt helvete, men plötsligt fick det bättre ställt. Folk började köpa min konst. Hade precis skiljt mig också. Skilsmässan var svår. Då tänkte man att ”nu fan ska jag fan supa ihjäl mig”.
Hur mycket gick du egentligen ut på åttiotalet? Jag läste någonstans att du ringde till KB när du inte skulle dit? Eller är det en skröna?
– Ja, det stämmer. Jag åt middag där varje dag. Jag var så mycket stammis att jag flyttade mina tavlor från vardagsrummet till KB, så att jag kunde sitta i en miljö där jag kände mig hemma. Det var jävligt trevligt faktiskt. Rockvaktmästaren ställde alltid fram en stor stark när jag kom.
Du blev ju känd då, hur var det?
– Det är värre nu. Folk som viftar på svansen. Och sedan alla dessa jävla affärsprojekt. Ett tag blev jag förföljd av en del kvinnor. Det var på nittiotalet. De skickade presenter till mig. Det är det jobbiga med att vara känd. Man drar till sig sådant folk. En del var sjuka på ett eller annat sätt. En kvinna hoppade från Västerbron och bröt båda benen.
Din utställning 1982 med krogmiljöer, då du målade Vino Tinto-gänget och Vem är krogens konung, blev ju något slags genomslag. Varför tror du de målningarna blev så populära?
– Jag var förvånad över att den gick så bra. Jag hade inte några ambitioner att vara djupsinnig. Jag målade bara vad jag såg. Jag hade såklart lärt mig av de gamla mästarna. Men jag tyckte att dans och att sitta och äta var väldigt roligt att fantisera om.
Du är snart 75 år. Går du fortfarande ut mycket i dag?
– Ja det gör jag. Ett par tre gånger i veckan minst.
Jag är imponerad…
– Det är bara lättja. Jag bor ovanpå en kvarterskrog. Sedan går jag mycket till Tennstopet och KB. Tennstopet har jag alltid älskat. Det är väldigt gott med deras strömmingsknäcke och en snaps.
Har du testat vårkråkan?
– Ja, smaken var inte så dum. Men det var lite torrt. Philip von Schantz åt alltid vårkråka. Det var hans livrätt.
Operakällaren är väl annars ett av dina stammiställen?
– Jag gick dit första gången när jag var professor på Mejan. Det var jävligt vågat då att sätta sig på Operakällaren. För det var dyrt, det skulle vara så fint. Men sedan vande jag mig. I Operabaren satt det många konstnärer då. Så vi blev en slags grupp som gick dit. På lördagseftermiddagarna gick man dit efter ha gjort en vernissagerunda.
Det finns väl ingen motsvarighet till den där konstnärsbohemscenen i dag? Min känsla är att konstnärer hellre håller på med yoga, som Linn Fernström. Är konstnärsdekadensen död?
– Egentligen har den traditionen aldrig funnits i Sverige. Svenska konstnärer åkte ju till Paris förr för att festa. Det uppfattas ju väldigt märkligt att gå ut på lokal varje dag. Jag drack inte alla dagar. Tog mer ett järn och en öl på maten. I Stockholm var det så jävla konstigt. I ett mer civiliserat samhälle, i Paris, Wien eller bara Danmark hade det inte varit konstigt.
Fick du dåligt rykte?
– Oh, ja. En del människor skrev om det. När jag träffade min nuvarande hustru 1998 och hon berättade för sina föräldrar vem hon hade träffat så sade de ”oj, den suputen”. Det är väl lite den bilden jag har. De såg mig lite som Bellman, men det ligger väl något i det antar jag.
Bellman ja, det är ju sofistikerat snusk. Hur influerad blev du av honom privat?
– Jag gick in i den perioden totalt alltså. Under de två, tre åren som jag jobbade med det. Det var mycket svårt att lämna 1700-talet. När jag fyllde femtio tyckte jag det kändes så riktigt att gå på krogen. Räknade ut att det bara skilde fyra femtioårsdagar mellan mig och Bellman. Hade jag levt på den tiden så hade vi säkert träffats på krogen.
Umgicks du något med Fred Åkerström då? Han var ju den andra Bellmantolkaren.
– Ja, vi var ute tillsammans en del och han sjöng på några av mina Bellmanvernissager. När han talade så skallrade rutorna på KB. Jag saknar honom.
Du har ju marknadsfört dig som den sista konstnärsbohemen, är det så?
– Ja, på något sätt så är jag ju det. Ett tag hade jag den rollen genom Bellmangrejerna. Jag tyckte det var jävligt trevligt. Först levde jag ett ganska vanligt liv. Jag bodde i radhus i förorten. Men sedan gick allt åt helvete. Det var då bohemeriet började. Festandet är i nuet. Det är som att måla – det får bli som det blir.