Boktjuvarna - Jakten pÄ de försvunna bibliotekenPlundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstBroilers - De nya makthavarnaPiraterna - De svenska fildelarna som plundrade

Galenskaparen

NÀr Anna Odell gick ut pÄ Liljeholmsbron i Stockholm i januari klev hon in i ett etiskt grÀnsland som har skakat konstsverige. KonstnÀren fick den första stora intervjun.

Artikeln publicerades i KonstnÀren nr 1, april 2009.

Sent en kall onsdag i januari utspelade sig Ă„rets konstverk. FĂ„ var dĂ€r, men alla skulle komma att tala om det. Det var en hĂ€ndelse som fick konstkritikerkĂ„ren att svĂ€lla, kvĂ€llstidningssvĂ€rtan att blöda och bloggarna att bĂ€va. Publiken denna dag bestod inte av de vanliga konsthalls och galleribesökarna. En handfull förbipassande intog ofrivilligt scenen pĂ„ Liljeholmsbron den 21 januari. SkĂ„despelet kunde börja. En ung kvinna, som precis som alla andra i rask takt skyndade över bron i den isande vintervinden, stannade plötsligt. Och började agera. Publiken skulle nog beskriva hennes beteende med ord som ”mĂ€rkligt”, ”udda” och ”sinnesförvirrat”. Hade hon lagt scenen nĂ„gra kilometer nordöst, lĂ„t oss sĂ€ga pĂ„ Sergels torg, hade nog fĂ„ ryckt pĂ„ ögonbrynen. Men pĂ„ denna bro av sliten asfalt och betong stannar man inte frivilligt. NĂ€r kvinnan började ta av sina klĂ€der rĂ„dde inte lĂ€ngre nĂ„gon tvekan. Hon lĂ€t dem singla ner i Liljeholmsvikens vatten.

Det dröjde inte lÀnge innan scenen stormades. Polisen. SÄ lÄngt Àr alla överrens. Men sedan uppstÄr förvirring. Sanningen slirar. En del pÄstÄr att kvinnan försökte hoppa frÄn bron. Att hon var aggressiv och gjorde motstÄnd. SjÀlv sÀger hon att det var polisen som var vÄldsam. Hoppa, det försökte hon inte. Kvinnan omhÀndertogs och forslades i polisbil över till
Kungsholmen och S:t Görans akutsjukhus. DÀr, pÄstÄs det efterÄt, slog hon personalen och spottade dem i ansiktet. Hon spÀndes fast i en sÀng och injicerades med lugnande.

Dagen efter, torsdagen den 22 januari, fick jourhavande lÀkare ett manus i hand i form av en projektbeskrivning. Anna Odell gick hem. SkÄdespelet var över. Men alla Àr inte överrens om vad som faktiskt hÀnde pÄ scen. En mÄnad senare sÀtter sig Anna ner i den bruna Ikea-soffan pÄ mitt kontor i Gamla Stan. Hon Àr eftertÀnksamt och lugn, men sÀger sig egentligen vara stressad. Inte av den mediala uppmÀrksamheten, utan för att hinna klart med sitt slutprojekt till utstÀllningen pÄ Konstfack den 12 maj.
– Allt har blivit mycket mer komplicerat sedan det kom ut i media, sĂ€ger hon.
Hon vill vÀnta med att berÀtta om projektet, som hon liknar vid en halvfÀrdig mÄlning, dÀr alla fÀrger Ànnu inte Àr pÄ plats. IstÀllet Àr hon hÀr för att tala om konst, konservatism, media och om sig sjÀlv. Inte sedan La rs Vilks Mohammed-teckningar hÀromÄret har konst varit en sÄ medial angelÀgenhet, eller en konstnÀr sÄ jagad och ifrÄgasatt. SkÀllsorden har haglat över konsteleven Anna Odell. Hon har kallats snorunge, pajas och idiot. Anna Odell har tryckt pÄ en kÀnslig punkt i offentligheten. Hon har klivit ut i ett etiskt grÀnsland. Hon har inte bara svÀrtat nyhetspapper utan interna utredningar, förundersökningar och kommande forskningsrapporter. Det har till viss del varit ett spel bortom hennes kontroll. Hon skrev introt, sedan brakade crescendot loss.

Hur uppdagades hÀndelsen? Som jag förstÄr det sÄ skulle det inte komma ut förrÀn vid konstfacks vÄrutstÀllning i maj?
– Det var nĂ€r Aftonbladet ringde mig pĂ„ lördagen samma vecka. Vem som hade tipsat dem vet jag inte, de har ju kĂ€llskydd. Men jag misstĂ€nker att det var överlĂ€karen David Eberhard. Jag kan inte bevisa nĂ„gonting. Men han var ju dĂ€r direkt och kommenterade. Först sa han att ”Anna Odell försökte slĂ„ss och bitas”. TvĂ„ dagar senare hade det Ă€ndrats till ”Anna Odell har slagit och bitit personalen och spottat dem i ansiktet.” Men Ă€ven om jag har simulerat sĂ„ har han förmodligen brutit mot journallagen. Hur mĂ„nga andra simulerar inte i psykvĂ„rden? Det Ă€r okej att simulera för att fĂ„ tabletter, men inte för att göra konst.

Hur reagerade du nÀr de ringde?
– Jag hade precis kommit hem frĂ„n S:t Görans, och nĂ„gon av medicinerna jag hade fĂ„tt var lĂ„ngtidsverkande. SĂ„ jag var ju ganska drogad. Jag hade inte heller riktigt hunnit landa efter hĂ€ndelsen, som var otroligt jobbig pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt. Jag blev överrumplad av att nĂ„gon lĂ€ckt till media. De sade att de hade fĂ„tt uppgifter om att jag hade agerat psykotiskt uppe pĂ„ Liljeholmsbron och hotat med att hoppa. Det har Ă„terkommit pĂ„ mĂ„nga stĂ€llen och Ă€r helt fel. Jag hotade aldrig att hoppa. Det Ă€r nog nĂ„got som Konstfack har tyckt varit jobbigt. Att det har stĂ„tt i media att jag hotat med att ta livet av mig. Det Ă€r mĂ„nga ute i samhĂ€llet som har blivit krĂ€nkta av det. MĂ€nniskor som haft anhöriga…

Men du ville inte tala i media alls till en början. Varför?
– Jag stod pĂ„ mig nĂ„gra dagar. Konstfacks jurist blev inkopplad fort, och de ville inte att jag skulle uttala mig. Jag kĂ€nde att de pĂ„ Konstinstitutionen hade stöttat mig hela tiden sĂ„ jag lyssnade pĂ„ dem. Det var lite skönt, dĂ„ slapp jag vela sĂ„ mycket fram och tillbaka om vad som var bĂ€st att göra nĂ€r man beskylldes för att vara oansvarig. Sedan har jag sjĂ€lv kommit fram till att det ocksĂ„ Ă€r ett sĂ€tt att ta ansvar gentemot de mĂ€nniskor jag ”lurat”.

PÄ vilket sÀtt?
– Om jag skulle gĂ„ ut för tidigt sĂ„ skulle hela konstverket vara i onödan. Det obehag jag utsatt dem för. Jag ville inte gĂ„ in i en försvarsposition innan jag visat mitt verk. Det kan bli sĂ„ himla tokigt. Men jag anser ju, och tror det Ă€r sĂ„ lĂ€rarna ocksĂ„ tĂ€nkt, att med min avsikt och min utgĂ„ngspunkt i det hĂ€r sĂ„ har nyttan uppvĂ€gt det som var etiskt tveksamt.

Du kÀnde dig ÀndÄ tvungen att ingripa?
– Jag blev bara sĂ„ chockad att jag blev anklagad för att ha slagits. Jag har aldrig varit vĂ„ldsam i hela mitt liv. Jag var tvungen att reagera.

”Snabbt och motstĂ„ndslöst har en viss beskrivning av ett hĂ€ndelseförlopp etablerats i medierna; berĂ€ttelsen har övertagits, upprepats och snart kommit att fĂ„ rollen av gĂ€ngse sanning och historieskrivning”, skrev nĂ„gra av dina lĂ€rare pĂ„ DN Kultur. HĂ„ller du med?
– Verkligen, det Ă€r David Eberhards lögner som fĂ„tt bli sanningen. Men det har i slutĂ€ndan varit positivt för mitt verk. Det var vĂ€rt det hĂ€r. Jag har inte mĂ„tt sĂ„ dĂ„ligt av det, och det har inte pĂ„verkat mig sĂ„ mycket. För det mesta har jag mĂ„tt ganska bra. Det kommer bli sĂ„ tydligt senare hur fel mĂ„nga har haft. MĂ€nniskor som skapat en sanning som kommer visa sig vara helt felaktig.

Du har blivit utsatt för det som man brukar kalla ett mediedrev. Beskriv den upplevelsen.
– Det har varit sjukt mycket. Men jag mĂ„r bra av att det hĂ€nder mycket. Jag hann aldrig riktigt bearbeta den psykiskt jobbiga upplevelsen av att bli intagen pĂ„ S:t Görans. SĂ„ pĂ„ sĂ€tt och vis var det skönt att det var kaos. Jag vill inte dra ner Konstfack i skiten, men för mitt projekt och förhoppningsvis för Konstfack i framtiden sĂ„ har medieuppmĂ€rksamheten varit bra. Mina Ă„sikter om akutpsykvĂ„rden har bekrĂ€ftats av hur de har reagerat.

Det har skrivits mycket kÀnslostarkt om ditt projekt. Hanne Kjöller skrev om hur hon sjÀlv hade rÀddat en sjÀlvmordsbenÀgen kvinna.
– Det var en tjej som hon hade rĂ€ddat före jul. Sedan beskriver hon hur jag driver med dessa mĂ€nniskor. Att hon inte kunnat förstĂ„ att jag hade en tanke med det jag gjorde. Att det inte handlade om att vara mediekĂ„t. De flesta konstnĂ€rer har ju faktiskt ett syfte med det de gör. Och nĂ€r det har framgĂ„tt att jag hade stöd frĂ„n Konstfack sĂ„ borde det vara tydligt. Jag hade förvĂ€ntat mig mer, inte minst frĂ„n henne. Jag har blivit förvĂ„nad över att sĂ„ mĂ„nga tĂ€nker sĂ„ kort. Jag tror mĂ„nga som har uttalat sig kommer att kĂ€nna att de har gjort bort sig senare.

Varför har det fÄtt sÄdan uppmÀrksamhet?
– Jag tror att det har med mixen av konst, skattepengar och psykvĂ„rd. Och att mĂ€nniskor har blivit lurade, till rĂ„ga pĂ„ allt av en tjej. Tillsammans bidrar dessa ingredienser till en bomb.

Vad sÀger du om anklagelserna om att du bara Àr en effektsökande konstnÀr?
– Det gĂ„r ju inte ihop med hur jag agerat. Det Ă€r vĂ€l konstigt att den hĂ€r mediekĂ„ta konstnĂ€ren inte har dykt upp i varenda tidning och varenda teveprogram? Jag hade ju kunnat vara med hur mycket som helst, egentligen. Om jag hade velat.

Finns det inte en lockelse med media dÄ? Alla konstnÀrer vill vÀl nÄ ut med sin konst?
– Det Ă€r en jĂ€vla massa slit att vara konstnĂ€r, dĂ„ kan det sĂ„klart ibland vara roligare att sitta och prata med journalister som Ă€r jĂ€tteintresserade av det man gör. Det blir det en kamp mellan vad man bör göra och vad man vill göra.

NÀr bestÀmde du dig för att bli konstnÀr?
– NĂ€r jag var liten sa folk i slĂ€kten att ”Anna, hon Ă€r vĂ„r lilla konstnĂ€r” för att de tyckte jag var sĂ„ duktig pĂ„ att rita. Jag tyckte det var hemskt. Jag ville absolut inte bli konstnĂ€r. Jag tror det hade mycket att göra med i den skola jag gick i Enskede. DĂ€r var inte kultur nĂ„got som man prioriterade. I min klass fanns inga kulturmĂ€nniskor.

NÀr Àndrade du dig?
– Det var nog i högstadiet. För mig har alltid lek och konst hĂ€ngt samman. Nu menar jag inte att konsten Ă€r en lek, utan ett jobb. Men konsten Ă€r ett sĂ€tt att förhĂ„lla sig till livet som liknar leken. Fantasin spelar en viktig roll, och att lĂ„ta fantasin ta plats och vara fri. Den friheten finns inom konsten. NĂ€r jag kom upp i tonĂ„ren och man skulle sluta leka sĂ„ var det en katastrof för mig. Det var en skrĂ€ck nĂ€r jag började inse att mina vĂ€nner plötsligt tyckte att det var löjligt att leka. NĂ€r jag nĂ„dde den Ă„ldern att det inte gick att leka lĂ€ngre… och jag Ă€nnu inte hade funnit konsten, sĂ„ var det som att leva i ett vakuum. Jag visste inte hur jag skulle finnas till.

SÄ konsten var en förutsÀttning för att leva?
– Ja, nĂ€r jag lĂ„ngt senare hittade konsten pĂ„ riktigt, det var dĂ„ jag kĂ€nde att jag kan ju faktiskt leva. Det var ett sĂ€tt att hantera livet pĂ„. Jag klarar inte av att göra det pĂ„ det vanliga sĂ€ttet. Jag har vĂ€l ett handikapp, eller andra förutsĂ€ttningar beroende pĂ„ hur man ser det.

Är det friheten som Ă€r viktig?
– PĂ„ sĂ€tt och vis Ă€r det vĂ€l en flykt frĂ„n verkligheten. En lek nĂ€r man var liten, ett jobb idag. Jag har en frihet att göra nĂ€stan vad jag vill. En möjlighet att göra det jag brinner för som jag Ă€r fri i, precis som i leken. Det finns inga mallar som man mĂ„ste passa in i. Sedan finns det sĂ„klart koder ocksĂ„ inom konsten, men de Ă€r friare och mer accepterande Ă€n pĂ„ andra stĂ€llen.

Är inte din lek provocerande dĂ„?
– Jo, jag har vĂ€l upptĂ€ckt pĂ„ senare tid att det jag gör Ă€r sĂ„dant som mĂ€nniskor kan bli provocerade av. Men jag har inte kĂ€nt sĂ„, det Ă€r inte provokationen i sig som Ă€r drivkraften. Jag utgĂ„r frĂ„n egna erfarenheter och intressen och vill lyfta fram motsĂ€ttningar.

Du började som skulptör, nÀr gick du över till performance?
– Det var mer pĂ„ hobbynivĂ„. Jag mĂ„r jĂ€ttebra nĂ€r jag arbetar med hĂ€nderna, men det jag gör nu Ă€r stimulerande pĂ„ ett annat sĂ€tt, mer intellektuellt.

Har du nÄgra referenser i ditt projekt?
– PĂ„l Hollender och hans sĂ€tt att arbeta intresserar mig. Sen har jag intresserat mig för Oleg Kulik. Men mest ur en tidsaspekt, som nĂ€r han agerade hund pĂ„ FĂ€rgfabriken. Han fortsatte att spela hund Ă€ven efter att polisen gripit honom. Tiden Ă€r intressant; hur lĂ€nge behöver man gĂ„ in i en roll fĂ„r att visa pĂ„ nĂ„gonting, och hur lĂ€nge orkar eller kan man spela en roll?

Du gjorde ett annat verk förra Äret som relaterade till psykisk sjukdom. BerÀtta om det.
– Ja, det stĂ€lldes ut pĂ„ Konstfack. Jag gjorde det tillsammans med Vera Sjunnesson som gĂ„r i min klass. Det handlade om min farmor som Ă€r paranoid. Vi hade en idĂ© om att vi skulle hjĂ€lpa henne i hennes möten med mĂ€nniskor. Men vi misslyckades med att ta henne pĂ„ allvar. SĂ„ istĂ€llet vĂ€nde vi kamerorna mot oss sjĂ€lva och tog kontakt med personer som hon varit i kontakt med, en lĂ€kare som hon kallade den ”onda”, den ”goda” och ”polis”. Det var dĂ„ iden om en fejkad psykos dök upp. Vi ville iscensĂ€tta en kort psykos. Vi började ringa samtal och se hur de ska reagera pĂ„ olika vĂ„rdinrĂ€ttningar. Men det blev inte av.

Tvekade du aldrig att spela psykosen pÄ Liljeholmsbron?
– Jag tvekade, men inte sĂ„ att jag inte skulle göra det. Jag hade förberett och arbetat med det sĂ„ lĂ€nge att det inte fanns nĂ„gon Ă„tervĂ€ndo. Jag kom till en tröskel dĂ€r det inte fanns nĂ„got annat alternativ. Om jag hade lyssnat pĂ„ och följt mina kĂ€nslor hade jag inte vĂ„gat göra det. SĂ„ jag gjorde det bara.

Hur nödvÀndigt var det för ditt slutgiltiga verk?
– Helt nödvĂ€ndigt. Jag ville visa pĂ„ saker som man inte kan visa pĂ„ ett trovĂ€rdigt sĂ€tt annars. För mig har reaktionerna pĂ„ det jag gjort ytterligare bekrĂ€ftat hur viktigt det var att genomföra iscensĂ€ttningen. Speciellt med tanke pĂ„ S:t Görans agerande.

Att gÄ hela linan ut?
– Ja, att inte bara tala om det. En del var oroliga att jag skulle bli skadad. Men ska man behöva bli skadad nĂ€r man utsĂ€tter sig för vĂ„rd? Det skulle ju vara absurt! Den tanken gjorde det Ă€nnu viktigare för mig att genomföra det. Om det Ă€r farligt att fĂ„ vĂ„rd Ă€r det vĂ€l bĂ€ttre att jag som frisk gör det Ă€n nĂ„gon som Ă€r sjuk?

Konsthatet har spirat under vĂ„ren. Anna Odell har ensam skakat om konstsverige. Och Ă€n mer institutionen Konstfack, vars hela existens har ifrĂ„gasatts av allt frĂ„n populistiska riksdagspolitiker till moraliserande krönikörer. En liten trupp av konstnĂ€rer och konstkritiker har ryckt ut till försvar mot en ilsken folkstorm. Konstbegreppet har satts i brand. Vad Ă€r konst? Vad fĂ„r man göra som konstnĂ€r? En illa dold ilska har genomsyrat debatten. S:t Görans överlĂ€kare David Eberhard skrev pĂ„ debattsajten Newsmill: ”Om det Ă€r konst sĂ„ skulle jag kalla det för hötorgskonst. Hennes installation spelar i samma liga som tavlor pĂ„ grĂ„tande barn och spelande orrar. Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb.”
Kulturkonservatismen har renĂ€ssans. Krönikören Jo han Hakelius skrev i Aftonbladet (31/1 2009) att den moderna konsten Ă€r sinnesjuk, och hoppades att ”konsten, inom nĂ„gra Ă„r, tillfrisknar och blir vacker och figurativ igen.” Chefredaktören pĂ„ tidningen Axess, Jo han Lund berg, vill att konsteleverna ska Ă„tergĂ„ till ateljĂ©n med penseln i hand och lĂ€mna offentligheten i fred. Kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth utnĂ€mnande av NUG:s verk till ickekonst var Ă€nnu ett led i den gryende konservativa kulturpolitiken. I den nya Kulturutredningen beskrivs konstens roll som en positiv kraft, ett balsam för sjĂ€len, en lĂ€keört för folkhĂ€lsan, en sĂ„rsalva för miljön och en energidrink för tillvĂ€xten inom de kreativa nĂ€ringarna. I den kulturvisionen har inte Anna Odell nĂ„gon plats.

En hel del politiker har debatterat konstbegreppet i vÄr. Vad tror du det tyder pÄ?
– Det beror nog pĂ„ kulturkonservatism, det Ă€r moderatstyre och lĂ„gkonjunktur. NĂ€r det finns lite pengar, och nĂ€r nĂ„gon kommer och utnyttjar skattebetalarna, sĂ„ reagerar mĂ€nniskor. Men fokuset riktas ofta mot smĂ„ mĂ€nniskor, inte mot de stora pamparna som förskingrar miljoner. Men det Ă€r vĂ€l enkelt att ha en syndabock.

Finns det ett omfattande konsthat?
– Ja det ligger nog och pyr under ytan och nĂ€r nĂ„got sĂ„dant hĂ€r hĂ€nder blossar det upp till brand. Det finns en stereotyp bild av konstnĂ€rer som flummiga personer som glider runt och jobbar lite nĂ€r dem faller sig in.

Du menar att den offentliga bilden av vad konst egentligen Àr inte stÀmmer?
– Det Ă€r besvĂ€rligt att den fina konsten bara Ă€r nĂ„got för en liten inre krets. Men samtidigt har det ju alltid varit sĂ„. Konst som upprörde förr upprör inte idag. Det har alltid funnits konstnĂ€rer som bara gör vackra saker. Sedan finns det konstnĂ€rer som gör nya, provocerande saker. Men inte provocerande för sakens skull. Det Ă€r inte meningen.

I en intervju med DN sĂ„ gjorde du en jĂ€mförelse mellan journalistik och konst… Att en journalist hade kunnat komma undan med det du gjorde.
– Det tror jag. Bilden som mĂ„nga vill ha, och har, av konstnĂ€rer Ă€r att de ska mĂ„la vackra tavlor. En journalist har en utbildning dĂ€r de har lĂ€rt att grĂ€va efter sanningen och att blotta orĂ€ttvisor, medan en konstnĂ€r som gör nĂ„got liknande stĂ€mplas som egoistisk och mediekĂ„t.

Joanna Rytel skrev i en artikel pÄ Newsmill att konstens uppgift Àr att blottlÀgga dolda strukturer i samhÀllet. Det Àr ju snarlikt det journalister gör. Varför Àr det provocerande nÀr det görs av konstnÀrer?
– Eftersom bilden av en konstnĂ€r verkar vara att han eller hon Ă€r det för sin egen skull medan en journalist agerar för samhĂ€llet. Det provokativa dĂ„ bygger vĂ€l pĂ„ att konstnĂ€ren antas vara egoist. Det finns Ă€ndĂ„ en viss skillnad, som konstnĂ€r kan man att behandla sitt material pĂ„ ett friare sĂ€tt. KonstnĂ€rer har nog oftare en personlig förankring i det man gör Ă€n journalister.

Min bild Ă€r att konsten kan visa pĂ„ mer svĂ„rbegripliga och svĂ„rförklarliga strukturer Ă€n journalistiken…
– Ja och det krĂ€ver lite mer utmanande metoder för att visa det.

Men Àr det inte bilden av att konstnÀrer kan komma undan med vad som helst som provocerar?
– Det Ă€r en fördom. Jag vet inte var den kommer ifrĂ„n. Jag tror det handlar om en okunskap och ett ointresse för vad konst Ă€r och hur konsten fungerar.

Finns det inte nÄgot provocerande i att du och NUG ocksÄ gör konst som förflyttat sig utan för konstens vita rum? Som utspelar sig i det offentliga?
– NĂ€r mĂ€nniskor mer eller mindre blir tvingade att se saker blir de upprörda. Det Ă€r inte alla som tar steget in pĂ„ ett galleri, vĂ€ldigt fĂ„ faktiskt. Att bli utsatt för konst Ă€r provocerande. Jag har lite svĂ„rt att förstĂ„ den hĂ„rda kritik som riktats mot mig och Konstfack. Skulle verkligen allmĂ€nheten vara sĂ„ ömklig att den behöver skyddas frĂ„n oss?

I Konstfacks interna utredning beskrivs hur skolan drabbats av ”samhĂ€llets tvivel” genom ditt agerande…
– Det har de ju gjort. DĂ€r kan man vĂ€l snacka om det dĂ€r konsthatet som finns. »Varför ska konsten fĂ„ göra sĂ„ med skattepengar?« Vad det gĂ€ller mitt agerande tycker jag det kĂ€nns i det nĂ€rmaste löjligt, jag har Ă€nnu inte visat mitt verk, Dessutom bygger de detta antagande bara pĂ„ den negativa opinionen. Jag har ocksĂ„ ett stort stöd i det jag gjort frĂ„n bĂ„de konstnĂ€rer och allmĂ€nheten. Men jag tror att den gruppen Ă€r lite mer sansad, och framför allt inser att det kan vara klokt att vĂ€nta med att uttala sig tills jag visat mitt verk.

Är mĂ„nga pĂ„ Konstfack rĂ€dda för de nya etiska riktlinjernas konsekvenser?
– Alla kĂ€nner sig lĂ„sta nu, men det har nog mer med Ivars (Björkman) instĂ€llning att göra. Att han inte stĂ„tt upp och försvarat konsten. Konsten mĂ„ste befinna sig lite i grĂ€nslandet för vad som Ă€r okej, precis som journalistiken. Annars blir det jĂ€vligt trĂ„kigt, det sker ingen vidareutveckling. DĂ„ stĂ„r vi bara dĂ€r med den »tillĂ„tna« konsten, den vackra konsten. Med strikta etiska regler kommer inte konsten att kunna erbjuda samhĂ€llet nĂ„got.

Har de varit för fega?
– Inte Konst, men Konstfack i övrigt. Det Ă€r rektorn som har tillsatt den etiska utredningen och det Ă€r ju att misstĂ€nkliggöra sin personal. Återigen sĂ„ vill man alltid hitta en syndabock. Jag vet Ă€ven att Jonas Bohlin som deltog i utredningen Ă€r, vad ska jag sĂ€ga… konservativ.

Är det konstens uppgift att utforska grĂ€nslandet mellan det lagliga och olagliga?
– Det kan finnas ett vĂ€rde i att bryta vissa regler. Nu tror jag mĂ„nga Ă€r förvirrade om hur de ska gĂ„ vidare med sina projekt. Man börjar fundera pĂ„ vad man fĂ„r och inte fĂ„r göra. Det blir en mental spĂ€rr. Dessa riktlinjer riskerar att förhindra konst redan i förarbetet. Mitt verk hade förmodligen inte uppfattats som sĂ„ provokativt om det vore klart. Hela den hĂ€r grejen har mycket med tillfĂ€lligheter att göra. Hade inte David Eberhard varit lĂ€kare pĂ„ S:t Görans sĂ„ hade det förmodligen inte blivit en sĂ„dan skandal.

Är det sĂ„ du ser pĂ„ det?
– Jag trodde innan, och tror fortfarande, att de flesta chefer inom psykiatrin inte hade reagerat som Eberhard gjorde. De hade sagt att »ja, om du inte Ă€r sjuk sĂ„ fĂ„r du gĂ„ hĂ€rifrĂ„n« och sedan inget mer med det. Men Eberhard Ă€r ju den som Ă€r mest mediekĂ„t i den hĂ€r soppan. Och det tycker jag Ă€r intressant.

KĂ€nner du inga moraliska tvivel?
– Jag anser inte att jag utsatt polis och personal pĂ„ psykakuten för nĂ„got sĂ„ allvarligt. Jag har lurat dem, men jag har annars inte utsatt dem för nĂ„got som de inte ser i stort sett dagligen. Den moraliskt svĂ„ra delen Ă€r vĂ€l i sĂ„ fall att jag utsatte de förbipasserande för nĂ„got som de kanske aldrig varit med om. Jag har lyckats fĂ„ tag i tvĂ„ av de tre personer som stannade hos mig den kvĂ€llen. Och det mĂ€rkliga Ă€r att de absolut inte kĂ€nner sig krĂ€nkta och knappt ens lurade. Det som dĂ€remot har kĂ€nts problematiskt för mig Ă€r att patienter som var sjuka förmodligen fick vĂ€nta lĂ€ngre. Men jag hoppas och önskar att mitt projekt i slutĂ€ndan kan ge nĂ„got till dem som behöver ta hjĂ€lp av psykiatrin.

Du misstÀnks för en rad brott. bland annat falskt alarm, vÄldsamt motstÄnd, ofredande samt oredligt förfarande. Det kan i vÀrsta fall ge fÀngelse, hur kÀnns det?
– Jag blir arg. TĂ€nk om jag skulle bli dömd för nĂ„gonting som jag inte har gjort. Saker som inte stĂ€mmer överhuvudtaget. Det skulle kĂ€nnas förjĂ€vligt.

I maj presenterar du ditt verk pÄ Konstfack, om du inte döms innan . Om man inte hade sÄ mycket pÄ fötterna sÄ kanske man vore lite orolig nu?
– Jag kĂ€nner att jag bĂ„de kan vĂ€nda debatten och har nĂ„got mycket viktigt att sĂ€ga.

Publicerad den 13e maj 2009Tillbaka till artiklar

Kommentarer

Skriv kommentar
Kommentar av Chef på din bekostnadSkickat den 21a oktober 2009, 09:19

Det verkar som om att de tänker sig att all stress en person upplever beror bara på den personen eller är bara den personens fel.
Detta kan inte stämma.
Om företrädare antingen inte är tillräckligt intelligenta eller låtsas att inte förstå kan de hävda individens totala ansvar enligt ovan.

Kommentar av Bo JägerstadSkickat den 17e september 2009, 12:59

Anna Odells aktion och hennes stora öppenhet rörande sin psykos-sjukdom har inneburit en befrielse för oss anhöriga till psykossjuka,och gjort det mycket lättare för oss att tala om sjukdomar, som av ålder varit så skambelagda, att man inte ens velat tala med nära vänner om saken.
Jag önskar henne lycka till i sin konstnärskarriär av hela mitt hjärta.
För mig är hon en hjältinna.

Skriv kommentar

Namn och E-postadress är obligatoriskt. E-postadress publiceras ej.


Webbproduktion: Deserve It - Webbplatsen använder Cookies