Olle Ljungström
Olle Ljungström har varit aktuell med både skiva och dokumentär under våren, nästa projekt är en bok. För Anders Rydell och Klas Ekman berättar han om hur han mötte ett spöke och därför började tro på himlen.
Texten publicerades i tidningen Demo, maj 2009.
Anders Rydell: I en intervju nyligen berättade du om hur du sett spöken i din nya hemort, Gräfsnäs utanför Alingsås. Vad hände?
– Det finns en slottsruin i Gräfsnäs. Jag promenerade där mitt i natten och så helt plötsligt började det bubbla… Det kom bubblor ur marken så jag började fotografera. Sen dök det upp spotljus och jag stod och skrek ”kom fram nu jävla småungar”. Och ljusspotarna flyttade sig med ljusets hastighet och jag gick dit för att kolla, men jag fick aldrig någon förklaring. Men jag har det på bild, bubblandet ser helmysko ut. Hela världen blev bubblig.
Klas Ekman: Så nu tror du på spöken?
– Ja, eh… Det känns ju dumt att inte göra det efter det här.
Anders: Är det några andra på bygden som sett dem också?
– Alltså jag har inte kommit så nära in i någons värld att jag kunnat prata om det. Man ska nog akta sig för att säga att man sett spöken, i alla fall som första grej i ett samtal. De skulle tänka att han inte bara är från Stockholm, han är galen också.
Klas: Din samarbetspartner Heinz Liljedahl säger att du skriver texterna fort. Stämmer det eller är det bara som det verkar?
– Ja, det gör jag. Så har det alltid varit, vilket ibland resulterar i att det blir väldigt slarvigt. Men jag ratar också saker lika fort, och jag skriver inte texter på det sättet att jag sitter ner och funderar på att skildra något om hur det är att ha en relation med sin kusin på landet. Jag vetefan vad jag skriver om egentligen. Jag har ett osentimentalt förhållande till det arbetet, jag tycker att det är ganska lätt, men nu ska jag skriva en bok och det är jag livrädd för – och då ska jag inte ens göra den själv. Jag tycker att det är jättejobbigt med vetskapen om att man har skrivit en A4 med 2 000 tecken och att det nu bara är 90 000 kvar.
Anders: Berätta mer om boken?
– Jag vill inte göra någon generationsbok om att det är kul att snorta kokain på Café Opera och gå på Spy bar med sköna kokainruiner. Det som vissa gör där de låtsas att de befinner sig i någon skön jetsetmiljö och försöker lura landsortsbefolkningen att det är så vi lever i Stockholm. Jag ska skriva med en kille och välja ut episoder som är kul.
Anders: Blir det memoarer?
– Nej, det blir det inte för det finns ingen kronologi på det sättet. Sen tänker jag teckna ganska mycket och lämna originaltexter och göra den i mjukpack, som en lite mindre coffeetablebok. Jag gillar sådana böcker.
Klas: Mellan Reeperbahn och din solokarriär var du borta ett tag, nu har du haft en sju år lång paus från musiken, vad beror det på?
– Jag har gjort andra saker. Jag har målat ganska mycket, gjort en film och varit i Afghanistan. Det har hänt massa saker hela tiden och så helt plötsligt går åren. Och när man börjar förbereda sig för en skiva tar det ganska lång tid innan något händer, nu har vi säkert hållit på i två år. Så blir det ofta när man inte är ett band som repar.
Klas: Vad var det du gjorde i reklambranschen på 80-talet?
– Jag var copywriter från början, sen var jag creative director och gjorde allt möjligt. Men det var en kort tid alldeles i slutet av 80- och början av 90-talet, men hela den här Porsche Targa-perioden missade jag och hann inte ens få körkort då. En del av tiden fanns det ganska gott om pengar, så man flög bra och bodde på bra hotell i London och så där. Så det var glassigt och kul. Och så kan man vara lite lagom excentrisk men samtidigt snäll – då blir man jättepopulär.
Anders: Varför?
– De flesta vill vara något annat, de vill ha den sköna lönen men vill egentligen bli respekterade och invalda i Svenska Akademin eller utställda på separatutställning på Liljevalchs, men tyvärr har de inte det som krävs. Det vill säga snille och smak. Då vältrar man sig i sin egen bitterhet och hämnas på folk som sitter lite, lite under en.
Anders: Varför slutade du?
– Gulfkriget. Nästan hela världen gick i konkurs då. Jag kastades ut, frilansade och sökte jobb… Men jag var inget vidare antar jag. Jag var inte tillräckligt intresserad för att lyckas bli bra.
Klas: Många amerikanska kulturpersonligheter bor på landet, varför samlas alla svenska motsvarigheter i städerna?
– I USA blir du ju miljonär om du är halvsaggig basist i ett dansband, det är helt andra pengar där och du kan köpa halva West Virginia. Men Ebbot bor på Särö, Björn Olsson på Tjörn eller Orust eller vad det nu är, Barbro Lindgren på Öland och Klas Östergren på Österlen. Det är bara folk som har tajta svarta byxor och korta läderjackor trots att de är 40 år som bor kvar i stan.
Anders: Du har sagt att dina bästa texter uppstår mellan trevlighet och vedervärdig nazism.
– Ja. Idyllen och naziflaggan. Men det är ju läskigt, om Hell’s Angels kommer åkande så vet man att man inte skojar om vad som helst med dem. Men om det kommer en liten mormorsfigur och drar upp en sax ur handväskan då är det oväntat och skrämmande. Det är i och för sig inget annat än dramaturgins grundregel.
Anders: Är det viktigt att få in något obehagligt i texterna?
– Nej, men du har rätt – det blir ofta så, men det är ingenting som jag sitter och väntar på. Däremot kanske jag har vant mig till den tekniken, så att det blir så vare sig jag vill eller inte. Man har ju en tendens att upprepa sig.
Klas: På Reeperbahn-tiden skrev du mer ordrika texter, solokarriären har varit mer sparsmakad.
– Det var en direkt effekt av att jag jobbat med reklam. Jag har blivit mycket mera kommunikationsinriktad, även om det inte är glasklar info. Men ta det klassiska kvällstidningslöpet ”Greve sköt neger”, det är ju otroligt starkt, eller hur? Det är klart man vill säga det. Eller ”En vanlig dag på heroin”, det är ju liksom en smäll på käften. Jag är verkligen effektsökare, jag tänker rubrikmässigt.
Klas: Snygga skor, förresten.
– Tack. Innehavet av ett par Red Wings är det enda som skiljer människan från djuren.
Anders: Hur skulle du beskriva din konst?
– Det är ganska likt det jag gör med texter. Det finns en koppling som jag ser, det är lite naivistiskt. Och måla kan jag göra själv och finna en enorm tillfredsställelse i, så funkar det inte med musik – där behöver jag ett bollplank, en Heinz eller Torsten.
Klas: Varför dedikerades Sju till Peter Ivarsson som spelade bas i Reeperbahn?
– Därför att jag saknar honom. Han fick bara försvinna, han bara dog och sen var han inte med längre. Det har jag dåligt samvete över, att man är så oomhändertagsam. Eftersom det nu uppenbarligen finns spöken så finns det väl en himmel också, och då kan han ju få reda på att jag tänker på honom. Faktum är att det är som en hälsning till hans föräldrar och hans bröder också. Vi har ju inte haft någon kontakt och det måste kännas korkat – han flyttar upp till Stockholm och sen så dör han och vi hör aldrig av oss. Det känns ganska snålt. Så jag tänkte försöka göra bot på det, och då känns det som en bra skiva att dedikerad till honom.
Kommentarer
Skriv kommentarBra artikel! Jag gillar verkligen Ljungström, har följt honom mer eller mindre under alla år. Han är en så skönt befriande "sanningssägare", på sitt vis. Fann denna genom "Konstnär"-inbjudan, FB.
Annika
Ja, kul att du gillar artikeln.
Han är en av få musiker som jag faktiskt tycker det är riktigt roligt att intervjua.