Hemma hos Eric Ericson
Eric Ericson är mest känd för boken Brev till samhället – en absurd brevväxling med olika myndigheter. Men det han verkligen brinner för är svensk 1900-talsdesign.
Artikeln publicerades i RUM, hösten 2009
Här kan du ladda hem artikeln formgiven som pdf med bilder.
Det här är min masterpiece, säger Eric Ericson och går fram och öppnar ett praktskåp från 1927 av arkitekten Carl Hörvik . De mörkgröna skåpsluckorna går i ett abstrakt motiv som ger ett dovt modernt intryck, men innanför döljer sig ett nästan flådigt arabiskt tema. De ljusbruna skåpslådorna är mönstrade som moriska balkonger.
– Det gjordes bara i ett exemplar för Hantverksföreningen. Jag är hemma hos författaren, konstnären, kreatören Eric Ericson. Helst kallar han sig mångsysslare. Bara under det senaste året har den före detta art directorn på reklambyrån Storåkers utkommit med fyra böcker.
Bland annat en stor fotobok om den antika staden Palmyra i dagens Syrien som han har arbetat på från och till i 12 år. Anledningen till att jag besöker Eric är dock en annan bok, den om NK:s chefdesigner Axel Einar Hjort som han skrivit tillsammans med konstvetaren Christian Björk och antikhandlaren Thomas Ekström. Boken Axel Einar Hjorth:
möbelarkitekt blev under våren även en utställning på NK, där flera av Erics egna möbler var med.
Nu sitter jag i Erics ljusa Vasastadslägenhet, som uppvisar något av ett tvärsnitt av modern svensk designhistoria från 20- och 30-talet. Eric köpte sin första Hjortmöbel när han var sjutton år. Det var då han upptäckte svensk formgivning, när han började arbeta på antikhandeln Jacksons i Stockholm.
– Jag fastnade för Axel Einar Hjort på grund av hans speciella formspråk. Han symboliserar även den intressanta och mycket tvära brytpunkten mellan den lyxiga sofistikerade klassicismen på 20-talet och den strama moderna funktionalismen på 30-talet. En möbel som är ritad 1928 ser helt annorlunda ut än en möbel från 1930. Det var också en så intressant tid på grund av den otroligt höga ambitionsnivån. I dag talar vi ju mer om design än någonsin, märkligt nog har det aldrig gjorts så mycket fula saker som nu, säger Eric medan han håller i dörrarna till sitt praktskåp.
Är det så illa?
– Det är katastrof. Jag brukar säga att först var det jägarsamhället, sedan kom bondesamhället, industrisamhället och nu lever vi i frisörsamhället. Hela Stockholms ekonomi bygger på latte, frisörer och dåliga inredningsbutiker.
De få saker i Erics lägenhet som inte är från tiden 20- och 30-tal är främst från stenåldern eller antiken, som en byst från 200-talet e. Kr.
– Den har tillhört Houdini, han hade den i sitt seansrum, berättar Eric.
Förutom möbler går det inte att ignorera Erics intresse för metallföremål. Lägenheten är fylld av intressant formgivning i miniformat; skålar, vaser, handspeglar, urnor, shakers, serviser, fat, brickor, bägare, ljusstakar och mindre skulpturer från några av tidens främst formgivare som Anna Petrus, Björn Trägårdh och Estrid Ericson, gjort för bland annat Svenskt Tenn och Guldsmedsaktiebolaget.
Det mesta har han fyndat på Ebay.
– Jag är inte rik, massor av grejer har jag köpt för kaffepengar. Jag var tidigt ute och letade på Ebay, för sådär åtta till nio år sedan lade jag in bevakning på massor av sökord och alla tänkbara felstavningar. Det tog sju timmar.
Då kunde man hitta grejer från Svenskt Tenn för 5 dollar. I dag är det svårare att göra sådana fynd. Eric fortsätter sin rundvisning. I arbetsrummet står ett ljusbrunt bord i björkfanér som nästan skulle kunna misstas för Ikea, men som är 80 år gammalt och av Uno Norén för Svenskt Tenn. Bredvid står en av Sigurd Lewerentzs få bevarade stolar från bygget av Riksförsäkringsverket i Stockholm.
– När de renoverade Riksförsäkringsverket slängde de all inredning. Jag har hört att det bara finns tre stolar som bevarades tack vare att en vaktmästare räddade dem ur en
container, berättar Eric.
Att Eric fastnat för just svensk formgivning från den perioden menar han är för att den är unik, även internationellt.
– Det finns en säregen stil, jag tycker att man direkt kan se om något är formgivet i Sverige. Det var inget annat land som gjorde det på det sättet. I Frankrike kan man först på 40-talet se grejer som påminner lite om svensk 20-talsklassicism. Men det var annorlunda, ofta svulstigare. I svensk formgivning finns det en enkelhet och stramhet, även hos lyxföremål. Det tycker jag om. Ambitionen var menar Eric, speciellt under 30-talet, att föra ut bra design till folket.
– Man ville göra vackrare vardagsvaror som man kunde tillverka industriellt. Varför gör man inte det idag? Jag undrar varför inte Åhléns gör snygga saker av bra formgivare? NK som ju var otroligt bra har nästan inte alls förvaltat sitt arv. Nu köper man Dr. Alban-design på Room istället. Inte ens rika människor har någon smak, de har ofta sämre smak. När någon rik skulle skryta förr så gjorde de det i varje fall med stil, ta Ivar Krügers Tändstickspalats som exempel. Carl Milles som gjorde statyer, Carl Malmsten ritade möbler och Orrefors och Kostaboda tillverkade alla armaturer. Det var en otrolig ambitionsnivå.
Eric visar mig ett bord av Sigurd Lewerentz, som är en av hans favoriter.
– Nu skulle man aldrig ha tagit in arkitekter av nivån Asplund eller Lewerentz för att rita Skogskyrkogården. I dag vågar man inte det. Istället låter man Lasse Åberg designa sätena i tunnelbanan och sätter E-Type i Skönhetsrådet. Det är ett rop på hjälp enligt mig. Man ska sms-rösta om allting. Familjen Myrdal tog in Sven Markelius för att rita deras otroligt fina villa i Bromma, men Göran Persson skulle aldrig ta in en bra arkitekt för att rita sitt hus. Det säger något om vår tid. Eric menar att ett stort problem i dag är det stora glappet mellan formgivarna och industrin, som gör att vi saknar starka konstnärliga ledare.
– På den tiden fanns Elsa Gullbergs förmedlingsbyrå som skapade kontakter. Resultatet blev bra starka konstnärliga ledare, som Wilhelm Kåge på Gustavsberg och Axel Einar Hjort på NK. Alla hade dem, liksom Svenskt Tenn och Guldsmedsaktiebolaget. Nu har vi inte dessa personer, besluten tas på marknadsavdelningen.
Eric ser Danmark som en förebild, ett land till skillnad från Sverige tar formgivning på allvar.
– Det är en jävligt stor skillnad mellan Sverige och Danmark i dag. Där finns en otroligt hög ambitionsnivå. De har verkligen förvaltat sitt designarv till skillnad från oss. Jag tycker det bara synliggörs genom skillnaden på Kastrup och Arlanda. Varför vill vi i Sverige hälsa nyanlända människor med känslan ”Välkommen till Bulgarien 1977”?
Anders Rydell