Den fjärde statsmakten
Framgång kräver marknadsföring, även inom konsten. Men istället för göra ”reklam” för sin konst går fler konstnärer direkt på kärnan och gör konst av ”reklamen”.
Publicerades som ledare, Konstnären 1/2010.
Kanske började det när Ernst Billgren under nittiotalet bestämde sig för att ställa upp i tv-programmet ”Fångarna på Fortet”? Svenska konstnärer brukade inte synas i lekprogram, och definitivt inte utanför public service-sfären. Naturligtvis väckte det känslor. Kunde verkligen en konstnär synas i Se & Hör och samtidigt räknas som en angelägen konstnär? Tveksamt!
Ett ovanligt mediecentrerat decennium senare vet vi svaret: Det går utmärkt!
Det Billgren gjorde var egentligen inte något nytt i en internationell kontext. Han traskade i Marcel Duchamp, Salvador Dalí och Andy Warhols väl upptrampade fotspår. Jeff Koons, Damien Hirst och Terence Koh är några samtida kollegor på röda mattan.
Men mycket har hänt bara sedan Ernst Billgren hängde med Fader Fourah. Det här numrets tillbakablick på nollnolltalet visar tydligt hur konsten har blivit en medial angelägenhet av rang. Pål Hollender, Joanna Rytel, Dror och Gunilla Sköld-Feiler, Lars Vilks, NUG och Anna Odell har alla under nollnolltalet skapat konst som nått landets löpsedlar – och i vissa fall rönt internationell uppmärksamhet (upprördhet). Det är denna konst som kommer att leva kvar i det allmänna medvetandet.
Nu är naturligtvis inte en löpsedel på något sätt en garanti för bra eller ens intressant konst. Det går dock inte att undgå att se att någonting betydelsefull har uppstått i samspelet mellan media och konst. Förr bevakades konst i media – i dag pågår den i allt högre grad i media. Det har skett en allt tydligare uppdelning mellan konst som bevakas på kultursidor, och konst lever i symbios – eller rentav uppstår i media.
Det är knappast av ekonomiska skäl som konstnärer har låtit media bli deras galleri, ingen av ovan nämnda konstnärer från nollnolltalet har tjänat många kronor på sin konst.
Det är snarare i den snabbt förändrade medieutvecklingen vi ska söka förklaringen. Bara de senaste tio åren har vi sett en massiv medial fragmentisering. Morgontidningarnas kultursidor är inte längre konstsamtalets naturliga epicentrum. I numret stora reportage ”Kris?”, framgår det hur den kostsamma och ambitiösa bevakningen av kultur i de traditionella medierna undergrävs av allt lägre budgetar.
Nollnolltalet har först och främst varit amatörernas decennium. I princip varje omtalat internetprojekt har tagit makt från eliten och satt den i händerna på amatörerna. Med Wikipedia skriver vi vår egen encyklopedi, med Blogger vår egen tidning och med Youtube sänder vi vår egen tevekanal.
Robert Stasinski pekar i en essä i det här numret på att det nya överflödet av information tvingar konstnärer att vårda sina digitala varumärken – vare sig man vill det eller inte.
Tiden då en konstnärs framtid låg i händerna på en handfull konstkritiker i DN-skrapan tillhör redan det förflutna. Du blir inte längre utvald – du väljer. Makten och möjligheten att bli sedd och uppmärksammad är allt mer upp till dig själv. Det är en i grunden positiv utveckling.
Det är därför inte förvånande att allt fler konstnärer istället för att göra ”reklam” för sin konst går direkt på kärnan och gör konst av ”reklamen”. I det här numrets rundabordsamtal frågar konstnären Linda Nordfors om inte konsten allt mer ersätter en journalistik som ”övergivit sina ideal”. Att Anna Odell bara gör detsamma som Günter Wallraff en gång gjorde? Kanske ser vi ett nytt gränsland uppstå mellan konst och journalistik. Konst som den fjärde statsmakten? Det vore någonting!
Anders Rydell
Chefredaktör