Boktjuvarna - Jakten pÄ de försvunna bibliotekenPlundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstBroilers - De nya makthavarnaPiraterna - De svenska fildelarna som plundrade

Alliansens kulturpolitik

Hur ser fyra Är till med Alliansen pÄ kulturens omrÄde? Anders Rydell dyker ner i politikens mest otacksamma omrÄde.

Artikeln publicerades i Arena, nr 3/2010. Publicerades i temablocket Fyra Ă„r till med Alliansen.

SÀllan har kulturfrÄgor tagit sÄdant utrymme i samhÀllsdebatten som de senaste fyra Ären. DessvÀrre alltför lite i positiv mening. Fredrik Reinfeldts alliansregering har pÄ vÀrsta tÀnkbara sÀtt tvingats inse att kulturpolitik Àr ett minfÀlt, dÀrur man aldrig kommer ut helt oskadd. Man trampar alltid pÄ nÄgon, och det Àr kanske sÄ essensen av kulturpolitik ska beskrivas. Den Àr otacksam. Speciellt nÀr man som den borgerliga kulturpolitiken gjort, försökt röja pÄ fÀltet.

De senaste fyra Ären har kulturminor exploderat pÄ rad, dÀr de största bomberna varit Kulturutredningen och upphovsrÀttsfrÄgan. Att som alliansregeringen se över kulturpolitiken har i sig inte varit problemet. Behovet av att se över de kulturpolitiska mÄlen som formulerades i Kulturutredningen 1974 (och reviderades 1996) och lÀgga en modern riktning för kulturpolitiken har funnits lÀnge. Bara sedan 1996 har den digitala och mediala utvecklingen förÀndrat förutsÀttningarna för nÀstan all kultur. LÄngt större förÀndringar vÀntar framöver. Men vart Àr man pÄ vÀg?

Borgerlig kulturpolitik har inte prÀglats, som mÄnga förvÀntade sig, av ointresse. Den kan inte heller sÀgas ha varit oengagerad. Den borgerliga kulturpolitiken har prÀglats av nÄgonting som Àr vÀrre Àn ointresse och engagemang: otidsenlighet.
Hur skulle dÄ ytterligare fyra Är med en borgerlig kulturpolitik se ut? För att svara pÄ det mÄste man se vad en sÄdan regering skulle bÀra med sig. Arvet frÄn de senaste fyra Ären kommer att vÀga mycket tungt, Àven vid ett maktskifte.

NĂ€r den nya regeringen tilltrĂ€dde efter valet 2006 blev det genast tydligt att man ville sĂ€tta ner foten i kulturpolitiken. Det dröjde dock bara dagar innan den första kulturminan exploderade, nĂ€r nytillsatta kulturministern Cecilia Stegö ChilĂČ tvingades avgĂ„ nĂ€r det bland annat uppdagats att hon inte betalat sin teveavgift pĂ„ 16 Ă„r. Att överhuvudtaget utse en före detta Timbrochef till kulturminister sĂ„gs som en provokation av mĂ„nga i kulturvĂ€rlden. ChilĂČ ansĂ„gs representera den del av moderaterna som helst inte ville ha en statlig kulturpolitik överhuvudtaget. Kulturetablissemanget lugnades dock nĂ„got nĂ€r hon eftertrĂ€ddes av Lena Adelsohn Liljeroth, som sa sig vĂ€rna om de traditionella kulturinstitutionerna.
Den borgerliga regeringens första stora kulturpolitiska beslut blev att avskaffa den fria entrĂ©n för vuxna pĂ„ statens museer. Det fria intrĂ€det som hade införts bara tvĂ„ Ă„r tidigare var faktiskt ett av fĂ„ kulturpolitiska beslut som under nollnolltalet blivit en riktig succĂ©, det gav 19 museer 2,9 miljoner nya besökare. Att avskaffa det fria intrĂ€det var dock ett viktigt kulturpolitiskt budskap frĂ„n den nya kulturministern. ”Ingenting Ă€r gratis”, sa hon till Dagens Nyheter.

Men det beslut som mer Àn nÄgot annat skulle prÀgla kulturpolitiken var de utredningar man 2007 startade pÄ en rad omrÄden; kultur, film, public service. De nya utredningarna skulle dock gÄ snabbt, den kulturpolitiska vÀgen för decennier framÄt skulle stakas ut pÄ rekordtid. Kulturutredningen, som Àr den mest omfattade, hade tidigare haft betydligt lÀngre tid pÄ sig Àn de ett och ett halvt Är den fick. Vid tidigare utredningar hade utredningsgruppen dessutom varit parlamentariskt sammansatt. Det var redan frÄn början klart att arbetet skulle fÄ svÄrigheter, allt annat hade varit ett mirakel.

För en utomstÄende Àr det nÀstan omöjligt att greppa vilket otroligt mÄngdifferentierat omrÄde den statliga kulturpolitiken utgör. Det finns 26 myndigheter som bara sorteras under Kulturdepartementet. Det finns dessutom stort antal övriga institutioner med en nÀra koppling till staten. Kulturpolitiken ska omfatta allt frÄn fornminnesvÄrd till digitalisering.
Än svĂ„rare blev utredningens tidsbegrĂ€nsning med tanke pĂ„ att dagens kulturfĂ€lt Ă€r större, mer omfattande, mer komplicerat samt mer förĂ€nderligt Ă€n nĂ„gonsin tidigare. Erfarenheter frĂ„n tidigare utredningar visade att arbetet med att verkstĂ€lla en ny kulturpolitik var en politisk komplicerad process som upptog Ă„ratal av kompromisser och kohandlande.

FrÄgan mÄnga stÀllde sig var hur omfattande Kulturutredningen skulle komma att bli. Skulle den riva upp den socialdemokratiskt prÀglade utredningen frÄn 1974? Skulle utredningen lÀgga an en helt ny kurs för svensk kulturpolitik?
NĂ€r utredningen presenterades i februari 2009 var det tydligt att det inte handlade om nĂ„got omvĂ€lvande idĂ©mĂ€ssig förĂ€ndring, i stĂ€llet för en ny vision presenterades en ny struktur. Det var en effektiviseringsplan dĂ€r mĂ„nga myndigheter skulle bli nĂ„gra stora. Kulturstödet skulle decentraliseras, genom den sĂ„kallade portföljmodellen dĂ€r regioner och lĂ€n skulle fĂ„ större möjlighet att sjĂ€lva fördela kulturbidragen. De kulturpolitiska mĂ„len svidades om, och man strök inte helt ovĂ€ntat mĂ„let att kulturen ska ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Mer ovĂ€ntat och framsynt var att utredningen föreslog att man Ă€ven skulle stryka kvalitetsbegreppet – nĂ„got som kulturministern valde att inte göra.
Utredningen föreslog stora strukturella förÀndringar, och reaktionen bland kultursektorns aktörer var överlag mycket negativa. Det var inte bara en politisk reaktion, utredningens kÀrna, den strukturella ombyggnaden, var relativt opolitisk. Det var byrÄkrati, en organisationsfrÄga. Reaktionen var snarast typiskt för hur ett omrÄde med sÄ mÄnga skilda aktörer agerar, alla slÄss för sin kaka. Ingen vill förlora nÄgonting. MÄnga av myndigheterna som skulle bakas samman till tre slogs för sina liv, de allra flesta remissinstanser avslog förslaget.
NĂ„gra mĂ„nader efter Kulturutredningen lagts fram recenserade kulturekonomen Tobias NielsĂ©n kulturdebatten i ett uppgivet inlĂ€gg pĂ„ sin blogg med titeln Nu slutar jag med kulturpolitik: ”Jag Ă€r trött pĂ„ egenintresset. Ofta kĂ€nns det som att bara de som intresserar sig för kulturpolitik Ă€r de som har sin direkta försörjning via den. MĂ„nga vill pĂ„verka sin sak. FĂ„ vill diskutera helheten.”

Det var mÄnga som delade hans uppgivenhet. Allvarligast var att Kulturutredningen inte alls tycktes handla om framtiden, inte nÄgonstans i den 900 sidor lÄnga utredningen kunde man finna förra decenniets mest omdebatterade kulturfrÄga, fildelning. Utredningen gav inte heller nÄgot tydligt svar pÄ frÄgan: vad var egentligen en borgerlig kulturpolitik?

I maj 2008 presenterade Moderaterna sitt kulturpolitiska manifest Kulturen 3.0. Om Kulturutredningen överlag var strukturell och organisatorisk, sĂ„ var förslagen i Kulturen 3.0 i lika hög grad ekonomiska. Samarbetet mellan nĂ€ringsliv och kulturlivet skulle stĂ€rkas och hoppet om kulturens framtid lades hos de privata entreprenörerna. Dessutom föresprĂ„kades avdragsrĂ€tt för kultursponsring, avveckling av presstödet och reklamskatten och sĂ„ ville man finansiera kultur med skattepengar frĂ„n det avreglerade spelmonopolet. FrĂ„gan hur man skulle möta digitaliseringen reducerades till att ”fildelning ska stĂ€vjas”.
Det Ă€r det hĂ€r som vanligtvis förknippas med borgerlig kultursyn, kultur och kommers hand i hand. Även om det frĂ„n kulturministern tydligt signalerats att sĂ„dant som entreprenörskap ska uppmuntras Ă€r sĂ„ har i princip inga av ovanstĂ„ende förslag realiserats.

Den borgerliga kulturpolitiken följer i huvudsak den ”nya” moderata linjen, dĂ€r man snarare reformerar Ă€n avvecklar traditionell socialdemokratisk politik. Man avvecklar inte tidskriftstödet, utan vĂ€ljer att omdefiniera reglerna för att fĂ„ det. PĂ„ samma sĂ€tt valde man att omvandla livstidslönen för konstnĂ€rer till ett paket med stipendier. Den borgerliga kulturpolitiken har varit vagt reformistisk. Man har vĂ€rnat om public service och de traditionella kulturinstitutionerna, Dramaten och Nationalmuseum – det Ă€r kultur.
Men mer Ă€n om kulturpolitiken har man vĂ€rnat om sin kulturella image. Att omfamna folkligheten Ă€r ocksĂ„ ett arv av de ”nya” moderaterna. Konst ska vara förestĂ€llande, musik ska ligga pĂ„ svensktoppen och man bör helst inte lĂ€sa mer avancerad litteratur Ă€n Stieg Larsson.

Det Ă€r symptomatiskt att Fredrik Reinfeldt inte gör en hemlighet av att han lyssnar pĂ„ Magnus Uggla och Da Buzz. Att ge kronprinsessan en platteve till i 30-Ă„rspresent istĂ€llet för till exempel ett konstverk mĂ„ste ses som en genomtĂ€nkt strategi. Medelklassigheten mĂ„ste skyddas till vilket pris som helst. Det Ă€r tydligt att kulturelitism Ă€r nĂ„got som allt tydligare ska projiceras pĂ„ vĂ€nstern, som till exempel Göran HĂ€gglund gjorde i sitt tal om ”Verklighetens folk” i Almedalen 2009.

SÄ vad kommer att prÀgla ytterligare fyra Är med Alliansen pÄ kulturens omrÄde? NÀr kulturpropositionen klubbades strax innan jul stod det klart att det knappast Àr en revolution som vÀntar kulturlivet.
De strukturella och organisatoriska förĂ€ndringarna som Kulturutredningen föreslĂ„r blir i ett första skede en intern angelĂ€genhet för kulturbyrĂ„kratin. I regeringens kulturproposition Tid för kultur, avstod man frĂ„n förslaget om en total myndighetssammanslagning till tre supermyndigheter. IstĂ€llet skulle idag mĂ„nga myndigheter sammanfogas till ett par sĂ„kallade ”sfĂ€rer” med myndigheter som förde nĂ€rmare samarbeten. En trolig orsak Ă€r att en sĂ„ omfattande omstrukturering som Kulturutredningen föreslog helt enkelt skulle bli alltför dyr.

Ett nÀstan söndertjatat ord i Kulturpropositionen Àr entreprenörskap. Vi kommer att se en ökad ekonomisering av kultursektorn, som gÄr i led med den övergripande samhÀllstrenden.
Det Àr dock mindre sannolikt att kommersialiseringen av kulturlivet kommer frÀmst genom sponsring. Inte ens under gynnsamma villkor har det visar tecken pÄ att vara ett verkligt finansieringsalternativ för mycket av den kultur vi har i dag. Vi har Ànnu inte en utvecklad sponsringskultur i Sverige, till skillnad frÄn till exempel Danmark. Kulturministern, som tidigare starkt föresprÄkat kultursponsring verkar inte ens hon lÀngre sÀrskiljt entusiastisk. I proposition handlade mycket om att öppna för ökat entreprenörskap inom kultursfÀren, men avdrag för kultursponsring benÀmndes bara vagt. Och enligt finansdepartementet som i slutÀndan sköter frÄgan Àr det i dagslÀget inte aktuellt. Det Àr idag svÄrare att sponsra bÄde idrott och forskning Àn kultur.

Det Àr förmodligen staten mer Àn nÀringslivet som kommer driva en ökad kommersialisering av kulturen. Regionaliseringen av kulturbidragen via portföljdmodellen (som ska införas frÄn 2011) kommer troligtvis att leda till större lokala kulturskillnader. PÄ vissa hÄll kommer pengarna att gÄ till kvalitativa kultursatsningar. Men att regeringen i propositionen aktivt uppmanar till ökat entreprenörskap kommer förmodligen tas som en uppmuntran att anvÀnda pengar till kultur som pÄ olika sÀtt gynnar turism och marknadsföring av regionen.
Det verkliga arvet av Alliansen kulturpolitik Ă€r dock nĂ„gonting helt annat, en kulturpolitik som stĂ„r oförberedd inför framtiden. PĂ„ sĂ€tt och vis skulle man kunna se avsaknaden av en större vision för kulturen som en avveckling genom passivitet. Kulturministern personifierar sjĂ€lv en kulturpolitik som Ă€r mer baktung med fokus pĂ„ kulturarv Ă€n med sikte pĂ„ framtiden. Det visade hon bland annat hennes uttalande i samband med konstnĂ€ren NUG:s utstĂ€llda verk Territorial pissing pĂ„ Market 2007 dĂ„ hon sade att ”Graffiti Ă€r till sin natur illegalt. Det hĂ€r Ă€r inte konst.”

Men Ă€n mer graverande Ă€r naturligtvis frĂ„gan om hur man ska möta digitaliseringen och nĂ€tkulturen. FrĂ„gan finns nĂ€rvarande hĂ€r och dĂ€r i utredningarna, men bara som just fenomenet ”digitalisering”. Man konstaterar att den pĂ„gĂ„r, att den pĂ„ vissa hĂ„ll bör stödjas och andra stĂ€vjas. Men den reduceras i huvudsak till en organisatorisk frĂ„ga, och man undviker att göra en lĂ„ngsiktig analys eller sĂ€tta den i ett större perspektiv. I regeringens förslag om en ”nationell strategin för digitalisering” sĂ€tter ocksĂ„ den kulturarvet i fokus. Det riskerar att göra den statliga kulturen om inte helt meningslös, sĂ„ Ă„tminstone gravt ineffektiv och totalt omodern.

Digitaliseringen kan inte reduceras till en övergĂ„ng frĂ„n ett format till ett annat. Den digitala informationen, nĂ€tverken och kommunikationen förĂ€ndrar Ă€ven förutsĂ€ttningar för vĂ„r fysiska ”verklighet”. Vad vi talar om, vilka vi talar med och vad vi möts. Det Ă€r en frĂ„ga som kommer beröra alla vĂ„ra offentliga platser, scener, museer, bibliotek.
Den förÀndrar Àven kulturen i sig. Den separata utredningen för film och annan kultur visar att man fortfarande Àr fast tÀnkande dÀr olika kulturformer Àr separerade frÄn varandra, nÀr utvecklingen med all tydlighet visar att en konvergenskultur blir allt mer dominerande, som MIT-professorn Henry Jenkins visar i en av 2000-talets viktigaste böcker, Convergence Culture: Where Old and New Media Collide. Konvergenskulturen Àr en sammansmÀltning mellan nya och gamla medier, nya och gamla tekniker samt gamla och nya förhÄllanden. Risken med dagens kulturpolitik Àr att ny kulturen som arbetar multidisciplinÀrt och interdisciplinÀrt riskerar att falla mellan stolarna. Vissa tecken finns i Kulturpropositionen att man i nÄgon mÄn Àr medveten om detta, bland annat genom att till exempel tidskriftsstödet blir teknikneutralt. Det Àr dock harmlös förÀndring, i jÀmförelse med utvecklingen som helhet.

Konvergenskulturen visar Àven pÄ ett annat förhÄllande som kulturpolitiken stÄr oförberedd inför, hur man ska bemöta den stÀndigt pÄgÄende upplösningen mellan professionella och amatörer, producenter och konsumenter. Hur ska ett statligt kulturstöd fördelas i en kultur dÀr alla deltar?

Det Àr tragiskt att den borgerliga kulturpolitiken vÀnt den digitala generationen ryggen. Att det har varit i princip vattentÀta skott mellan upphovsrÀttsdebatten och debatten kring Kulturutredningen visar hur verklighetsfrÄnvÀnd politiken har varit. Debatterna hanterar samma frÄga, hur kultur ska finansieras. Men de har befunnit sig decennier frÄn varandra.
Med dagens kulturpolitisk ska staten i huvudsak vĂ€rna den ”traditionella” kulturen och lĂ„ta den nya förlita sig pĂ„ marknadskrafterna. En statlig kulturpolitik borde dock försĂ€kra att Ă€ven framtidens kultur kan verka fritt, utan att vara helt utlĂ€mnad till kommersiella intressen.
I Kulturpropositionen ska kultur för barn och ungdomar som premieras, men detta tycks gÄ stick i stÀv med den politik som förs i till exempel Kulturskolan. En nedskÀrning i Stockholm skedde 2007 vilket ledde till en fördubbling av avgiften, och i Är genomförs ytterligare en vilket kommer leda till bland annat personalminskning. LÀgg dÀrtill en lÀroplan för grundskolan som i princip strukit stora delar av den antika historien, samt en kraftig minskning av svenska och samhÀllskunskap pÄ de yrkesförberedande utbildningarna. Det Àr en politik som utestÀnger redan ekonomiskt utsatta grupper frÄn kultur, bÄde som deltagare och utövare Fyra Är till med den kulturpolitik alliansen för riskerar att ytterligare öka de klyftor som finns bland unga. TillgÄng till de kulturell och digitala sfÀrerna kommer fortsÀtta att vara tillÀgnad den medelklass, som redan prenumererar pÄ dess maktpositioner.

Publicerad den 28e juli 2010Tillbaka till artiklar

Ingen har kommenterat denna post än

Skriv kommentar

Namn och E-postadress är obligatoriskt. E-postadress publiceras ej.


Webbproduktion: Deserve It - Webbplatsen använder Cookies