Alliansens kulturpolitik
Hur ser fyra år till med Alliansen på kulturens område? Anders Rydell dyker ner i politikens mest otacksamma område.
Artikeln publicerades i Arena, nr 3/2010. Publicerades i temablocket Fyra år till med Alliansen.
Sällan har kulturfrågor tagit sådant utrymme i samhällsdebatten som de senaste fyra åren. Dessvärre alltför lite i positiv mening. Fredrik Reinfeldts alliansregering har på värsta tänkbara sätt tvingats inse att kulturpolitik är ett minfält, därur man aldrig kommer ut helt oskadd. Man trampar alltid på någon, och det är kanske så essensen av kulturpolitik ska beskrivas. Den är otacksam. Speciellt när man som den borgerliga kulturpolitiken gjort, försökt röja på fältet.
De senaste fyra åren har kulturminor exploderat på rad, där de största bomberna varit Kulturutredningen och upphovsrättsfrågan. Att som alliansregeringen se över kulturpolitiken har i sig inte varit problemet. Behovet av att se över de kulturpolitiska målen som formulerades i Kulturutredningen 1974 (och reviderades 1996) och lägga en modern riktning för kulturpolitiken har funnits länge. Bara sedan 1996 har den digitala och mediala utvecklingen förändrat förutsättningarna för nästan all kultur. Långt större förändringar väntar framöver. Men vart är man på väg?
Borgerlig kulturpolitik har inte präglats, som många förväntade sig, av ointresse. Den kan inte heller sägas ha varit oengagerad. Den borgerliga kulturpolitiken har präglats av någonting som är värre än ointresse och engagemang: otidsenlighet.
Hur skulle då ytterligare fyra år med en borgerlig kulturpolitik se ut? För att svara på det måste man se vad en sådan regering skulle bära med sig. Arvet från de senaste fyra åren kommer att väga mycket tungt, även vid ett maktskifte.
När den nya regeringen tillträdde efter valet 2006 blev det genast tydligt att man ville sätta ner foten i kulturpolitiken. Det dröjde dock bara dagar innan den första kulturminan exploderade, när nytillsatta kulturministern Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå när det bland annat uppdagats att hon inte betalat sin teveavgift på 16 år. Att överhuvudtaget utse en före detta Timbrochef till kulturminister sågs som en provokation av många i kulturvärlden. Chilò ansågs representera den del av moderaterna som helst inte ville ha en statlig kulturpolitik överhuvudtaget. Kulturetablissemanget lugnades dock något när hon efterträddes av Lena Adelsohn Liljeroth, som sa sig värna om de traditionella kulturinstitutionerna.
Den borgerliga regeringens första stora kulturpolitiska beslut blev att avskaffa den fria entrén för vuxna på statens museer. Det fria inträdet som hade införts bara två år tidigare var faktiskt ett av få kulturpolitiska beslut som under nollnolltalet blivit en riktig succé, det gav 19 museer 2,9 miljoner nya besökare. Att avskaffa det fria inträdet var dock ett viktigt kulturpolitiskt budskap från den nya kulturministern. ”Ingenting är gratis”, sa hon till Dagens Nyheter.
Men det beslut som mer än något annat skulle prägla kulturpolitiken var de utredningar man 2007 startade på en rad områden; kultur, film, public service. De nya utredningarna skulle dock gå snabbt, den kulturpolitiska vägen för decennier framåt skulle stakas ut på rekordtid. Kulturutredningen, som är den mest omfattade, hade tidigare haft betydligt längre tid på sig än de ett och ett halvt år den fick. Vid tidigare utredningar hade utredningsgruppen dessutom varit parlamentariskt sammansatt. Det var redan från början klart att arbetet skulle få svårigheter, allt annat hade varit ett mirakel.
För en utomstående är det nästan omöjligt att greppa vilket otroligt mångdifferentierat område den statliga kulturpolitiken utgör. Det finns 26 myndigheter som bara sorteras under Kulturdepartementet. Det finns dessutom stort antal övriga institutioner med en nära koppling till staten. Kulturpolitiken ska omfatta allt från fornminnesvård till digitalisering.
Än svårare blev utredningens tidsbegränsning med tanke på att dagens kulturfält är större, mer omfattande, mer komplicerat samt mer föränderligt än någonsin tidigare. Erfarenheter från tidigare utredningar visade att arbetet med att verkställa en ny kulturpolitik var en politisk komplicerad process som upptog åratal av kompromisser och kohandlande.
Frågan många ställde sig var hur omfattande Kulturutredningen skulle komma att bli. Skulle den riva upp den socialdemokratiskt präglade utredningen från 1974? Skulle utredningen lägga an en helt ny kurs för svensk kulturpolitik?
När utredningen presenterades i februari 2009 var det tydligt att det inte handlade om något omvälvande idémässig förändring, i stället för en ny vision presenterades en ny struktur. Det var en effektiviseringsplan där många myndigheter skulle bli några stora. Kulturstödet skulle decentraliseras, genom den såkallade portföljmodellen där regioner och län skulle få större möjlighet att själva fördela kulturbidragen. De kulturpolitiska målen svidades om, och man strök inte helt oväntat målet att kulturen ska ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Mer oväntat och framsynt var att utredningen föreslog att man även skulle stryka kvalitetsbegreppet – något som kulturministern valde att inte göra.
Utredningen föreslog stora strukturella förändringar, och reaktionen bland kultursektorns aktörer var överlag mycket negativa. Det var inte bara en politisk reaktion, utredningens kärna, den strukturella ombyggnaden, var relativt opolitisk. Det var byråkrati, en organisationsfråga. Reaktionen var snarast typiskt för hur ett område med så många skilda aktörer agerar, alla slåss för sin kaka. Ingen vill förlora någonting. Många av myndigheterna som skulle bakas samman till tre slogs för sina liv, de allra flesta remissinstanser avslog förslaget.
Några månader efter Kulturutredningen lagts fram recenserade kulturekonomen Tobias Nielsén kulturdebatten i ett uppgivet inlägg på sin blogg med titeln Nu slutar jag med kulturpolitik: ”Jag är trött på egenintresset. Ofta känns det som att bara de som intresserar sig för kulturpolitik är de som har sin direkta försörjning via den. Många vill påverka sin sak. Få vill diskutera helheten.”
Det var många som delade hans uppgivenhet. Allvarligast var att Kulturutredningen inte alls tycktes handla om framtiden, inte någonstans i den 900 sidor långa utredningen kunde man finna förra decenniets mest omdebatterade kulturfråga, fildelning. Utredningen gav inte heller något tydligt svar på frågan: vad var egentligen en borgerlig kulturpolitik?
I maj 2008 presenterade Moderaterna sitt kulturpolitiska manifest Kulturen 3.0. Om Kulturutredningen överlag var strukturell och organisatorisk, så var förslagen i Kulturen 3.0 i lika hög grad ekonomiska. Samarbetet mellan näringsliv och kulturlivet skulle stärkas och hoppet om kulturens framtid lades hos de privata entreprenörerna. Dessutom förespråkades avdragsrätt för kultursponsring, avveckling av presstödet och reklamskatten och så ville man finansiera kultur med skattepengar från det avreglerade spelmonopolet. Frågan hur man skulle möta digitaliseringen reducerades till att ”fildelning ska stävjas”.
Det är det här som vanligtvis förknippas med borgerlig kultursyn, kultur och kommers hand i hand. Även om det från kulturministern tydligt signalerats att sådant som entreprenörskap ska uppmuntras är så har i princip inga av ovanstående förslag realiserats.
Den borgerliga kulturpolitiken följer i huvudsak den ”nya” moderata linjen, där man snarare reformerar än avvecklar traditionell socialdemokratisk politik. Man avvecklar inte tidskriftstödet, utan väljer att omdefiniera reglerna för att få det. På samma sätt valde man att omvandla livstidslönen för konstnärer till ett paket med stipendier. Den borgerliga kulturpolitiken har varit vagt reformistisk. Man har värnat om public service och de traditionella kulturinstitutionerna, Dramaten och Nationalmuseum – det är kultur.
Men mer än om kulturpolitiken har man värnat om sin kulturella image. Att omfamna folkligheten är också ett arv av de ”nya” moderaterna. Konst ska vara föreställande, musik ska ligga på svensktoppen och man bör helst inte läsa mer avancerad litteratur än Stieg Larsson.
Det är symptomatiskt att Fredrik Reinfeldt inte gör en hemlighet av att han lyssnar på Magnus Uggla och Da Buzz. Att ge kronprinsessan en platteve till i 30-årspresent istället för till exempel ett konstverk måste ses som en genomtänkt strategi. Medelklassigheten måste skyddas till vilket pris som helst. Det är tydligt att kulturelitism är något som allt tydligare ska projiceras på vänstern, som till exempel Göran Hägglund gjorde i sitt tal om ”Verklighetens folk” i Almedalen 2009.
Så vad kommer att prägla ytterligare fyra år med Alliansen på kulturens område? När kulturpropositionen klubbades strax innan jul stod det klart att det knappast är en revolution som väntar kulturlivet.
De strukturella och organisatoriska förändringarna som Kulturutredningen föreslår blir i ett första skede en intern angelägenhet för kulturbyråkratin. I regeringens kulturproposition Tid för kultur, avstod man från förslaget om en total myndighetssammanslagning till tre supermyndigheter. Istället skulle idag många myndigheter sammanfogas till ett par såkallade ”sfärer” med myndigheter som förde närmare samarbeten. En trolig orsak är att en så omfattande omstrukturering som Kulturutredningen föreslog helt enkelt skulle bli alltför dyr.
Ett nästan söndertjatat ord i Kulturpropositionen är entreprenörskap. Vi kommer att se en ökad ekonomisering av kultursektorn, som går i led med den övergripande samhällstrenden.
Det är dock mindre sannolikt att kommersialiseringen av kulturlivet kommer främst genom sponsring. Inte ens under gynnsamma villkor har det visar tecken på att vara ett verkligt finansieringsalternativ för mycket av den kultur vi har i dag. Vi har ännu inte en utvecklad sponsringskultur i Sverige, till skillnad från till exempel Danmark. Kulturministern, som tidigare starkt förespråkat kultursponsring verkar inte ens hon längre särskiljt entusiastisk. I proposition handlade mycket om att öppna för ökat entreprenörskap inom kultursfären, men avdrag för kultursponsring benämndes bara vagt. Och enligt finansdepartementet som i slutändan sköter frågan är det i dagsläget inte aktuellt. Det är idag svårare att sponsra både idrott och forskning än kultur.
Det är förmodligen staten mer än näringslivet som kommer driva en ökad kommersialisering av kulturen. Regionaliseringen av kulturbidragen via portföljdmodellen (som ska införas från 2011) kommer troligtvis att leda till större lokala kulturskillnader. På vissa håll kommer pengarna att gå till kvalitativa kultursatsningar. Men att regeringen i propositionen aktivt uppmanar till ökat entreprenörskap kommer förmodligen tas som en uppmuntran att använda pengar till kultur som på olika sätt gynnar turism och marknadsföring av regionen.
Det verkliga arvet av Alliansen kulturpolitik är dock någonting helt annat, en kulturpolitik som står oförberedd inför framtiden. På sätt och vis skulle man kunna se avsaknaden av en större vision för kulturen som en avveckling genom passivitet. Kulturministern personifierar själv en kulturpolitik som är mer baktung med fokus på kulturarv än med sikte på framtiden. Det visade hon bland annat hennes uttalande i samband med konstnären NUG:s utställda verk Territorial pissing på Market 2007 då hon sade att ”Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst.”
Men än mer graverande är naturligtvis frågan om hur man ska möta digitaliseringen och nätkulturen. Frågan finns närvarande här och där i utredningarna, men bara som just fenomenet ”digitalisering”. Man konstaterar att den pågår, att den på vissa håll bör stödjas och andra stävjas. Men den reduceras i huvudsak till en organisatorisk fråga, och man undviker att göra en långsiktig analys eller sätta den i ett större perspektiv. I regeringens förslag om en ”nationell strategin för digitalisering” sätter också den kulturarvet i fokus. Det riskerar att göra den statliga kulturen om inte helt meningslös, så åtminstone gravt ineffektiv och totalt omodern.
Digitaliseringen kan inte reduceras till en övergång från ett format till ett annat. Den digitala informationen, nätverken och kommunikationen förändrar även förutsättningar för vår fysiska ”verklighet”. Vad vi talar om, vilka vi talar med och vad vi möts. Det är en fråga som kommer beröra alla våra offentliga platser, scener, museer, bibliotek.
Den förändrar även kulturen i sig. Den separata utredningen för film och annan kultur visar att man fortfarande är fast tänkande där olika kulturformer är separerade från varandra, när utvecklingen med all tydlighet visar att en konvergenskultur blir allt mer dominerande, som MIT-professorn Henry Jenkins visar i en av 2000-talets viktigaste böcker, Convergence Culture: Where Old and New Media Collide. Konvergenskulturen är en sammansmältning mellan nya och gamla medier, nya och gamla tekniker samt gamla och nya förhållanden. Risken med dagens kulturpolitik är att ny kulturen som arbetar multidisciplinärt och interdisciplinärt riskerar att falla mellan stolarna. Vissa tecken finns i Kulturpropositionen att man i någon mån är medveten om detta, bland annat genom att till exempel tidskriftsstödet blir teknikneutralt. Det är dock harmlös förändring, i jämförelse med utvecklingen som helhet.
Konvergenskulturen visar även på ett annat förhållande som kulturpolitiken står oförberedd inför, hur man ska bemöta den ständigt pågående upplösningen mellan professionella och amatörer, producenter och konsumenter. Hur ska ett statligt kulturstöd fördelas i en kultur där alla deltar?
Det är tragiskt att den borgerliga kulturpolitiken vänt den digitala generationen ryggen. Att det har varit i princip vattentäta skott mellan upphovsrättsdebatten och debatten kring Kulturutredningen visar hur verklighetsfrånvänd politiken har varit. Debatterna hanterar samma fråga, hur kultur ska finansieras. Men de har befunnit sig decennier från varandra.
Med dagens kulturpolitisk ska staten i huvudsak värna den ”traditionella” kulturen och låta den nya förlita sig på marknadskrafterna. En statlig kulturpolitik borde dock försäkra att även framtidens kultur kan verka fritt, utan att vara helt utlämnad till kommersiella intressen.
I Kulturpropositionen ska kultur för barn och ungdomar som premieras, men detta tycks gå stick i stäv med den politik som förs i till exempel Kulturskolan. En nedskärning i Stockholm skedde 2007 vilket ledde till en fördubbling av avgiften, och i år genomförs ytterligare en vilket kommer leda till bland annat personalminskning. Lägg därtill en läroplan för grundskolan som i princip strukit stora delar av den antika historien, samt en kraftig minskning av svenska och samhällskunskap på de yrkesförberedande utbildningarna. Det är en politik som utestänger redan ekonomiskt utsatta grupper från kultur, både som deltagare och utövare Fyra år till med den kulturpolitik alliansen för riskerar att ytterligare öka de klyftor som finns bland unga. Tillgång till de kulturell och digitala sfärerna kommer fortsätta att vara tillägnad den medelklass, som redan prenumererar på dess maktpositioner.