Boktjuvarna - Jakten pÄ de försvunna bibliotekenPlundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstBroilers - De nya makthavarnaPiraterna - De svenska fildelarna som plundrade

Den stora konstsvindeln

Brillosvindeln var en medveten drift med konstvÀrldens kommersialisering. Thomas Anderbergs detektivarbete Àr elegant och uppfriskande.

Recensionen publicerades pÄ DN Kultur, 14 september.

”Om konsten verkligen överlever Andy Warhols BrillolĂ„dor Ă„terstĂ„r att se”. Det ödesmĂ€ttade citatet av George W S Bailey som inleder Thomas Anderbergs bok sĂ€tter anslaget för ”Den stora konstsvindeln” – om den sĂ„ kallade ”Brillo”-affĂ€ren. Det var 2007 som Expressen kunde avslöja att förfalskningar av Andy Warhols kĂ€nda BrillolĂ„dor cirkulerade pĂ„ konstmarknaden – nĂ„got som vĂ€xte till en internationell konstskandal.

Förlaget har valt att kalla boken för en konstfilosofisk thriller, men det rör sig inte om nĂ„gon lĂ€ttsam sidvĂ€ndare. ”Den stora konstsvindeln” Ă€r en varsam, och till stora delar spĂ€nnande, vandring mot konstens grundfrĂ„gor. Vad Ă€r konst? Vem Ă€r konstnĂ€r? Vad Ă€r Ă€kta och vad Ă€r falskt?
Annons:

För den ansatsen kunde Thomas Anderberg inte ha valt ett bĂ€ttre sceneri. Det Ă€r svĂ„rt att finna en mer passande kuliss för dessa frĂ„gor Ă€n Andy Warhols BrillolĂ„dor, möjligtvis undantaget Marcel Duchamps ”FontĂ€n”. Dramats gĂ„tfulla, för att inte sĂ€ga gycklande huvudroller Ă€r inte sĂ€mre besatta – Andy Warhol och Pontus HultĂ©n. Allt och alla Ă€r bedrĂ€gliga – Brillo (”Jag blĂ€nker!” pĂ„ fusklatin).

NĂ€r berĂ€ttelsens första akt tar sin början Ă€r bĂ„de Warhol och HultĂ©n pĂ„ plats – vid konstnĂ€rens första separatutstĂ€llning pĂ„ Moderna museet 1968. 500 boxar i wellpapp hĂ€mtas direkt frĂ„n Brillofabriken för utstĂ€llningen. Men vad museichefen HultĂ©n och Warhol egentligen kommer överens om angĂ„ende produktionen av lĂ„dor Ă€r höljt i dunkel. Vad som sedan sker Ă€r en förvillelseakt utan motstycke i modern svensk konsthistoria.

WellpapplĂ„dorna brĂ€nns, men nĂ„gra mĂ„nader efter utstĂ€llningen uppenbarar sig ett tiotal nytillverkade BrillolĂ„dor i trĂ€ pĂ„ HultĂ©ns kontor – för att sedan skingras och Ă„ter dyka upp 30 Ă„r senare.

Del tvÄ i akten börjar 1990, tvÄ Är efter Andy Warhols död, dÄ 125 BrillolÄdor i trÀ nytillverkas i Malmö för en utstÀllning pÄ Ryska museet i Sankt Petersburg. BestÀllare Àr Pontus Hultén. De flesta av lÄdorna, förutom de som gavs i betalning till snickarna, förs sedan till Pontus Hulténs slott La Motte i Loiredalen.

I sista akten sker förvandlingen, falska BrillolĂ„dor blir plötsligt Ă€kta. LĂ„dor frĂ„n 1968 blandas med lĂ„dor frĂ„n 1990. Först genom att HultĂ©n lĂ„nar ut dem till utstĂ€llningar, sedan sĂ€ljer dem till konsthandlare och Ă€ven donerar lĂ„dor, med Ă€kthetsintyg, till Moderna museet. Förvandlingen slutförs i hans andliga testamente, katalogen ”Pontus HultĂ©ns samling”, dĂ€r Ă€ktheten Ă„terigen intygas.

PÄ ytan tycks allt se ut som ett simpelt bedrÀgeri, men inom den slutna sfÀr som KonstvÀrlden utgör Àr allt betydligt mer komplicerat. DÀr gÀller andra lagar, som inte nödvÀndigtvis begrÀnsas av juridiska sÄdana.

Det Ă€r hĂ€r bokens verkliga drama utspelar sig – i bakvattnet av den osĂ€kerhet som rĂ„tt sedan ”KonstvĂ€rlden” tvingades infoga popkonsten. Popkonsten som rörelse attackerade, och riskerade dĂ€rmed att rasera, mĂ„nga av konstens grundlĂ€ggande vĂ€rden: Ă€kthet, originalitet och strĂ€van efter erkĂ€nnande (Warhol strĂ€vade efter berömmelse). I huvudsak riskerade popkonsten att rasera konstmarknaden genom att överflöda den med kopior.

Lösningen kan te sig som en konspiration – Anderberg vĂ€ljer dock att kalla det ”den osynliga handens verk”. Popkonstens uppror hejdades genom att originalverk köptes in och infogades hos de traditionella konstinstitutionerna. De dittills bespottade popkonstnĂ€rerna fick social revansch och pengar. Flera av de grundlĂ€ggande vĂ€rdena bevarades pĂ„ konstmarknaden – men till priset att konsten pĂ„ allvar började förvandlas till en aktie – en vinstmaskin.

Originalitet ersattes av berömmelse, medan â€Ă€kthet” pĂ„tvingas popkonstnĂ€rernas verk. KonstvĂ€rldens stĂ€llning stĂ€rktes i stĂ€llet för att försvaga, eftersom man inte lĂ€ngre behövde pĂ„visa nĂ„gra yttre ”vĂ€rden”. Konst blev det KonstvĂ€rlden ansĂ„g vara konst. Andy Warhol kunde dĂ€rmed anvĂ€nda konsten som sedelpress (symboliskt och bokstavligt) – marknaden mĂ„ste köpa för att upprĂ€tthĂ„lla ”spelet”.

Allt sÀtts pÄ sin spets hos BrillolÄdorna. Var Hultén girig, för gammal eller var det i sjÀlva verket ett konstnÀrligt practical joke riktat mot en alltmer kommersiell konstvÀrld?

Thomas Anderberg rör sig lika elegant som Hercule Poirot mellan HultĂ©ns möjliga motiv – för att slutligen luta sig Ă„t det senare. HultĂ©n var redan rik och omvittnat intellektuellt skarp upp i Ă„ren. Motiv tycks dĂ€remot inte ha saknats, förutom att HultĂ©n hade ett ”privatanarkistiskt” drag och en dadaistisk humor, kom han alltmer att Ă€cklas av KonstvĂ€rldens utveckling. Han distanserade sig Ă€ven frĂ„n Andy Warhol, eftersom hans tomma nihilism hotade de vĂ€rden HultĂ©n i slutĂ€ndan vĂ€rnade – konstens unika roll. Var dĂ„ inte HultĂ©ns ”förfalskning” i sjĂ€lva verket helt i Brilloboxens anda? En hĂ€mnd riktad mot Andy Warhol – och ett försök att vĂ€rja konsten frĂ„n ”det imperialistiska inflytandet frĂ„n finansvĂ€rlden”. Ett postumt spratt som skulle punktera bubblan?

Thomas Anderbergs berĂ€ttelse Ă€r uppfriskande tydlig i en genre som oftast spĂ€nner mellan blytung konstteori och rena banaliteter som Ernst Billgrens ”Vad Ă€r konst?”. ”Den stora konstsvindeln” Ă€r ett filosofiskt och moraliskt försvarstal för Pontus HultĂ©n. Bokens titel Ă€r dubbeltydig, Ă€r det inte den kommersiella KonstvĂ€rlden som i sjĂ€lva verket Ă€r svindeln?

Det finns naturligtvis en risk för övertolkning – nĂ„got Anderberg reserverar sig för, samtidigt som han inte kan motstĂ„ lockelsen att placera in ”Brillo”-affĂ€ren i ett mycket större sammanhang. Om Anderberg har rĂ€tt ler bĂ„de Warhol och HultĂ©n frĂ„n andra sidan graven.

Bluffen lyckades!

Thomas Anderberg Àr medarbetare i DN Kultur och dÀrför recenseras hans bok av Anders Rydell, som Àr redaktör för tidningen KonstnÀren.

Publicerad den 18e oktober 2010Tillbaka till artiklar

Ingen har kommenterat denna post än

Skriv kommentar

Namn och E-postadress är obligatoriskt. E-postadress publiceras ej.


Webbproduktion: Deserve It - Webbplatsen använder Cookies