Boktjuvarna - Jakten pÄ de försvunna bibliotekenPlundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstBroilers - De nya makthavarnaPiraterna - De svenska fildelarna som plundrade

Percy Barnevik

HÄrdhudad företagsledare, skandalomsusad bonus-vd och mÄlinriktad vÀlgörare. Percy Barnevik har alltid brutit mot konventionerna för att nÄ sina mÄl. Nu vill han lyfta 250 miljoner mÀnniskor ur fattigdom.

Artikeln publicerades i Icon Magazine, september 2011

Som en skulpturpark av rostiga metallskelett vilar resterna av ett slag lÀngs floden Amu-Darjas södra strand. VÄr Range Rover krÀnger i den lösa sanden mellan de utbrÀnda och söndersprÀngda bilarna och stridsvagnarna. PÄ andra sidan Amu Darjas breda fÄra ligger Uzbekistan. Floden som till slut mynnar ut i Aralsjön utgör Afghanistans norra grÀns.

Bakom oss ligger staden Hairatan. En centralasiatisk grĂ€nshĂ„la vars bebyggelse till stor del bestĂ„r av hundratals bruna containrar, och vars enda tillgĂ„ng tycks vara en bro till grannlandet. Över den flödar afghansk hĂ„rdvaluta som stĂ„l, trĂ€, olja och opium – Afghanistans frĂ€msta exportvara.

Men vi Ă€r inte pĂ„ vĂ€g till Uzbekistan. Vid grĂ€nsen svĂ€nger vi österut, ut mot öknen. Jag förstĂ„r snart varför jag före vĂ„r avresa misslyckades med att hitta resvĂ€gen pĂ„ Google Maps. Det tycks inte finnas nĂ„gon vĂ€g. Det stĂ€ndigt nĂ€rvarande afghanska dammet och den gula sanden sveper snabbt igen det som för en stund ser ut att vara en vĂ€g. Men det bekymrar inte vĂ„r chaufför. Han kopplar pĂ„ fyrhjulsdriften. Halvt pĂ„ skĂ€mt, halvt pĂ„ allvar drar vi lott om vem som ska sitta pĂ„ höger sida i bilen – bombsidan. Afghanistans tio miljoner landminor utgör bara en av farorna hĂ€r.

Vi passerar en polisstation, som i stort sett bestĂ„r av en container som balanserar pĂ„ en sanddyn. Det Ă€r den sista utposten – frĂ„n och med nu syns varken polis, militĂ€r eller nĂ„gra av de FN-sanktionerade isaf-styrkorna till. Bara sanddyner som skiftar i grĂ„tt och smutsgult. Det Ă€r svĂ„rt att förstĂ„ att nĂ„got och nĂ„gon kan leva hĂ€r. Men nĂ„gonstans dĂ€r borta, bortom dynerna, vĂ€ntar Percy Barneviks sista företag.

Norra BohuslÀn, Sverige,
12 augusti 2011

”Ni Ă€r helt Ă„t skogen!”
Det tar nÄgon sekund innan jag förstÄr vem som döljer sig bakom det dolda telefonnumret. Och ytterligare nÄgra sekunder innan jag förstÄr varför jag blir utskÀlld. Percy Barnevik har presenterat sig. Jag försöker hitta en ursÀkt, men hinner inte.

– Jag gav vĂ€ldigt noggranna instruktioner för hur ni skulle ta er hit. Har ni kört Ă€nda till Oslo?

Vi vet inte riktigt var vi Àr. Vi letar oss fram pÄ smÄvÀgar genom det vÀstkustska sommarlandskapet, som Àr grönskande idylliskt och stenigt kargt pÄ samma gÄng. Efter en mÄnads förhandlingar ska vi Àntligen fÄ trÀffa en av Sveriges genom tiderna mest framgÄngsrika och omstridda företagsledare. Och vi har redan fÄtt en första avhyvling.

Percy Barnevik Ă€r solbrĂ€nd. Han tar emot oss i shorts och kortĂ€rmad skjorta pĂ„ trappan till sin villa i det lilla kustsamhĂ€llet i norra BohuslĂ€n – ett samhĂ€lle som han till stora delar Ă€ger. I husen runt omkring bor barn och barnbarn. Det Ă€r hĂ€r han tillbringar de sista dagarna av semestern. En intensiv höst vĂ€ntar. Innan vi inleder intervjun vill Barnevik göra nĂ„gra saker klara för mig och Johan, som fotograferar. Först spĂ€nner han ögonen i Johan och sĂ€ger: ”Jag Ă€r fotografernas fiende nr 1”. DĂ€refter Ă€r det min tur: ”Du mĂ„ste stryka alla mina svordomar.”

Percy Barnevik har fyllt 70, men har inga planer pÄ att gÄ i pension. Han har nÀmligen en sak kvar att göra, som numera tar upp det mesta av hans tid.

– Jag har ambitionen att förĂ€ndra vĂ€rlden, berĂ€ttar han nĂ€r vi sĂ€tter oss i solen pĂ„ hans veranda, som har utsikt över havet.

Jag vill förÀndra vÀrlden Àr ocksÄ titeln pÄ Percy Barneviks kommande sjÀlvbiografi. Barnevik Àr inte ironisk, han Àr heller inte blygsam. Han menar allvar. Barneviks ambitioner tycks aldrig ha varit smÄ, men hans sista företag Àr nÄgot helt annorlunda Àn hans tidigare.

– Hand in Hand Ă€r mitt största, mitt sista och mitt viktigaste projekt. Jag tycker att det hĂ€r Ă€r mer betydelsefullt Ă€n vad jag gjorde pĂ„ ABB och i övriga nĂ€ringslivet.

Det började som ett deltidsengagemang för tio Ă„r sedan, men den lilla bistĂ„ndsorganisationen med 30 anstĂ€llda har nu vuxit till en global aktör pĂ„ bistĂ„ndsomrĂ„det med 4 000 anstĂ€llda och 50 000 frivilliga. Organisationen har i dag verksamhet i Indien, Afghanistan, Sydafrika, Brasilien, Swaziland och Kenya. NĂ€r den hĂ€r artikeln skrivs har Hand in Hand startat eller expanderat 691 798 företag med hjĂ€lp av den speciella modell som Barnevik­ kallar ”hjĂ€lp till sjĂ€lvhjĂ€lp”.

Men numera strĂ€cker sig Percy Barneviks ambitioner lĂ„ngt utöver bara organisationen Hand in Hand. I fickan har han en plan, som han Ă€r övertygad om kommer att förĂ€ndra vĂ€rlden – om den genomförs.

– Jag vill medverka till att lyfta den fattigaste miljarden mĂ€nniskor ur sitt elĂ€nde. De som lever pĂ„ under en dollar om dagen. För att göra detta behövs det 250 miljoner nya företag. Det lĂ„ter mycket. Men det gĂ„r att genomföra pĂ„ tio Ă„r, till en kostnad som bara Ă€r fyra till fem procent av det totala bistĂ„ndet Ă„rligen, sĂ€ger Percy Barnevik samtidigt som han slĂ„r handen i bordskivan. Han tystnar och tittar pĂ„ mig.
– Vill du ha juice?

FÄ svenskar kan sÀga att de vill förÀndra vÀrlden, och bli tagna pÄ nÄgorlunda allvar. Men nu Àr ju inte Percy Barnevik nÄgon typisk svensk. I Percy Barneviks vÀrld tycks allt vara stort, större. Företagen, mÀnniskorna, visionerna, pengarna. Barnevik har varit amerikansk i sina dimensioner. Uppskalning Àr en livsfilosofi.

Det Àr inte helt lÀtt att fÄ grepp om hans 30 Är som ledare i nÀringslivet. Tryckarsonen frÄn Uddevalla fick fart pÄ karriÀren dÄ han 1975 blev vd för Sandviks verksamhet i USA. FrÄn att ha varit en liten spelare började företaget under Barneviks styre utmana giganter som u.s. Steel och General Electric.

Under 1980-talet tog han befĂ€l över asea och ledde fusionen med Brown Boveri som resulterade i ABB – den dittills största svenska företagsaffĂ€ren nĂ„gonsin. DĂ€rtill har han varit styrelseordförande i Skanska, Sandvik, AstraZeneca och Investor och suttit i styrelsen för internationella giganter som General Motors och DuPont. Sammanlagt kan Barnevik rĂ€kna hem över 110 styrelseĂ„r – hĂ€lften av dem som ordförande. Under 1990-talet var Barnevik ­Sveriges mest beundrade företags­ledare, och hyllades Ă€ven internationellt av tidningar som Financial Times.

Barnevik har alltid varit de stora siffrornas man. Under hans 17 Är som vd i ASEA/ABB ökade aktievÀrdet i snitt 30 procent per Är. Företaget gjorde rekordvinster. Det var ocksÄ dessa som lÄg till grunden för hans lika rekordstora som berömda pension pÄ 930 miljoner kronor. Skandalen briserade 2002 dÄ hans och eftertrÀdaren Göran Lindahls pensionsavtal blev offentliga. Skandalen ledde Àven till en utredning om trolöshet mot huvudman, som lades ner efter tre Är dÄ inget brott kunde styrkas. I en förlikning betalade Barnevik 2002 tillbaka 548 miljoner till ABB. Skandalen kom dock att solka ner den tidigare hjÀlteglorian, dÄ kritiken inte minst i media var hÄrd.

Barneviks nĂ€tverk Ă€r lika stort som svĂ„rmatchat. Barnevik har tillhört nĂ„gra av vĂ€rldens mĂ€ktigaste nĂ€tverk – bland annat Bilderberggruppen. Donald Rumsfeld, Henry Kissinger, Thabo Mbeki och Indiens premiĂ€rminister Manmohan Singh rĂ€knas som förtrogna. Numera har Barnevik direktlinjer till Ă„tskilliga ledare i tredje vĂ€rlden. Men frĂ„gan Ă€r om inte de har svĂ„rare att fĂ„ tag i ”Mr Barnevik” Ă€n tvĂ€rtom.

Det rÄdde aldrig nÄgon tvekan om att nÀr Percy Barnevik gav sig in i bistÄndsvÀrlden skulle ocksÄ det göras i storformat.

– Jag var inte alls intresserad av att sitta pĂ„ en bistĂ„ndsorganisation med 30 anstĂ€llda.

Vi fÄr huka oss för att komma in i det lÄga lerhuset som ser ut att vara hÀmtat direkt frÄn ökenplaneten Tatooine i Starwars. Jag möts av stenansikten.

I husets enda rum sitter 17 mĂ€n som jedikrigare i skrĂ€ddarstĂ€llning pĂ„ röda mattor. De flesta Ă€r klĂ€dda i traditionell afghansk drĂ€kt – lĂ€tta bomullsbyxor, vĂ€st och turban. Ingen sĂ€ger nĂ„gonting.

De har vÀntat pÄ oss. Vi Àr sena. Hand in Hand-gruppen, som vi fÄr veta heter Juvelen, har redan inlett mötet. Vi befinner oss i den lilla byn Bosariq. Det Àr gruppens fjÀrde möte sedan den bildades för nÄgon mÄnad sedan. De flesta medlemmarna Àr turkmener. NÄgra har mer asiatiska drag. De Àr hazaras, en etnisk grupp som pÄstÄs hÀrstamma frÄn Djingis Khans soldater.

Vi sĂ€tter oss ner och lyssnar, medan Hand in Hands lĂ€rare Ahmadullah, en man 40-Ă„rsĂ„ldern med glasögon och den enda i rummet som bĂ€r skjorta, förelĂ€ser om betydelsen av att ha möten – kĂ€rnan i Hand in Hands projekt.

– I gruppen kan vi dela vĂ„ra idĂ©er. Vi kan ta initiativ till nya projekt och prata om vĂ„ra företagsidĂ©er, sĂ€ger Ahmadullah till de uppmĂ€rksamt lyssnande mĂ€nnen pĂ„ dari, en persisk dialekt.

Gruppen, som startade i maj, befinner sig fortfarande i grundtrÀningsfasen dÀr de fÄr lÀra sig sÄdant som att hÄlla möten och spara pengar.

– De allra flesta i gruppen kan varken lĂ€sa eller skriva, sĂ„ de kan inte anteckna eller lĂ€sa lĂ€roböcker. Vi mĂ„ste vara vĂ€ldigt tydliga och inte mata dem med för mycket information. DĂ€rför Ă€r mötena ofta korta och fokuserade pĂ„ en sak i taget, berĂ€ttar Mohammed Rafi som arbetar för Hand in Hand i Mazar-e Sharif och som har följt med oss till byn.

Att det Àr viktigt att spara Àr ett av utbildningens huvudbudskap, nÄgot som Mohammed berÀttar Àr helt frÀmmande för mÄnga afghaner.

Plötsligt spricker ett av stenansiktena upp i ett leende. Det Àr gruppens kassör Hafizulla. Han sÀger nÄgot pÄ dari som fÄr hela gruppen att skratta.

– Afghans are good spenders!

”Help yourself”, sĂ€ger Percy och skjuter ett juicepaket över bordet.

BÄde Percy Barneviks och Hand in Hands engagemang började i Indien, decennier innan deras vÀgar slutligen korsades över en lunch i Investors matsal pÄ Arsenalsgatan i Stockholm.

Percy Barneviks engagemang vÀcktes 30 Är tidigare, nÀr han för Sandviks rÀkning första gÄngen besökte Bombay.

– Jag var ute och gick pĂ„ morgonen i trĂ€skomrĂ„dena. Det fanns hundratusentals uteliggare i staden, och pĂ„ morgonen kom det lastbilar och skyfflade upp liken och körde dem till soptippen. Folk reagerade inte ens, det hörde till vardagen. Det var som att sopa gatan. Det var en chockartad upplevelse.

Barnevik berĂ€knar att han genom sitt engagemang i olika storföretag har medverkat till att skapa omkring 100 000 jobb i u-lĂ€nderna, mĂ„nga av dem i Indien.

– NĂ€r jag kom till asea hade vi 200 personer i Indien, nĂ€r jag slutade hade vi tolv fabriker och 10 000 anstĂ€llda. Jag drev pĂ„ General Motors att bygga upp sina bilfabriker dĂ€r. Detsamma gĂ€llde andra av ”mina” bolag. Det var ju inte av bistĂ„ndsskĂ€l, det var av ekonomiska skĂ€l. I företagsvĂ€rlden kom jag att personifiera satsningen pĂ„ de hĂ€r lĂ€nderna, sĂ€ger Percy Barnevik.

Uppbyggnaden av de nya fabrikerna innebar Àven socialt ansvar.

– NĂ€r det byggdes fabriker fick man ofta ta ansvar för vad som skedde runt sjĂ€lva verksamheten. Se till att arbetarna hade bostĂ€der, dagis och enklare sjukvĂ„rd. Inte helt olikt de svenska bruksorterna förr.

Indien kom att bli nÄgot av en hemmaplan för Percy Barnevik under de kommande 40 Ären.

– NĂ€r jag kom i kontakt med Hand in Hand hade jag varit dĂ€r sĂ€kert 50 gĂ„nger. Jag kĂ€nde nĂ€ringslivet. Jag hade varit rĂ„dgivare Ă„t bĂ„de premiĂ€rminister Narasimha Rao och Singh och jag hade varit ordförande i World Economic Forum i Indien. Jag var inte en novis som inte visste nĂ„got om bistĂ„nd.

Hand in Hands historia tog sin början 1 000 kilometer söder om Bombay, i Tamil Nadu. 1988 Ă„kte ett rektorspar frĂ„n Nacka, Olle och Gunnel Blomqvist, pĂ„ studieresa till sidenstaden Kanchipuram i södra Indien. Det de sĂ„g, speciellt det slavliknande barnarbetet i vĂ€vfabrikerna, fick dem att starta organisationen Hand in Hand hemma i Sverige. Det var en liten förening som med hjĂ€lp av smĂ„ bidrag frĂ„n privatpersoner och skolor började bedriva fadderbarnsverksamhet, bygga skolor och ge ekonomisk hjĂ€lp till kvinnor i delstaten Tamil Nadu.

NÀr Olle och Gunnel Blomqvist 2000 kontaktade Investors styrelseordförande för att be om ekonomiskt stöd till organisationen anade de inte att mötet skulle komma att förÀndra allt. Percy Barnevik visade sig vara villig att göra betydligt mer Àn att bara skÀnka pengar. NÀr Barnevik 2003 kom överens med paret Blomqvist om att han skulle ta ledningen för Hand in Hand inleddes en explosiv förnyelse av organisationen. Den gamla styrelsen försvann, sÄ Àven de flesta som tidigare varit engagerade, bÄde i Indien och Sverige.

– Jag började titta pĂ„ Hand in Hand pĂ„ samma sĂ€tt som jag gör med nya företag. Jag flög till Indien för att ta reda pĂ„ hur det funkade.

Percy Barneviks vision för Hand in Hand var att Hand in Hand skulle bli nÄgot mer Àn bara en liten bistÄndsorganisation för svenskar som ville engagera sig för fattiga i Indien. Han ville en driva sin bistÄndsorganisation som ett effektivt globalt företag.

– Jag tittade pĂ„ projekt som handlade om ”hjĂ€lp till sjĂ€lvhjĂ€lp” i Indien och dĂ€r man skapade hundratals eller tusentals jobb. Men varför inte göra det för att skapa miljoner? Den gamla företagsledaren inom mig vĂ€snades. Jag tĂ€nkte: ”Det hĂ€r kan göras tusen gĂ„nger större!”

För att göra det behövdes pengar, mycket pengar. Och Barnevik hade dem.

– Du kanske minns min berömda pension, sĂ€ger han och ler mot mig. Det var en lycklig omstĂ€ndighet att jag hade den. Jag hade ju inte tĂ€nkt stĂ„ pĂ„ en yacht och dricka champagne för pengarna. Jag har aldrig heller haft ambitionen att bygga upp ett eget imperium eller göda mina barn med stora arv. Jag tĂ€nker pĂ„ gamle j.p. Morgan. Han var en tuff och hĂ€nsynslös kapitalist. Men innan han dog skĂ€nkte han 3 000 bibliotek till stĂ€der över hela usa. Han gav bort alla pengarna! Och sa: ”Den som dör rik, dör i skam.”

Totalt har Barnevik investerat ett par hundra miljoner av sina egna pengar i Hand in Hand. Han pĂ„pekar att det var nödvĂ€ndigt bĂ„de för trovĂ€rdighetens och snabbhetens skull. I vĂ„ras berĂ€ttade Percy Barnevik för Sidas tidning OmvĂ€rlden att han Ă„ngrar att han lĂ€mnade tillbaka delar av den ”berömda” pensionen, eftersom Ă€ven de hade kunnat satsas i Hand in Hand.

Percy Barnevik Äterkommer stÀndigt till snabbheten. Han gillar inte nÀr det gÄr lÄngsamt eller trögt. Saker och ting mÄste göras fort och kraftfullt! Och inget smörjer hjulen som pengar. LÄnga utredningar och byrÄkrati tycks inte vara nÄgot för Barnevik, som berÀttar om hur det gick till nÀr Hand in Hand etablerades i Swaziland, i södra Afrika.

– Jag Ă„kte dit. Det var inte sĂ„ att jag undersökte landet i ett Ă„r, utan snarare i fyra dagar. Sen gav jag vĂ„rt folk i Sydafrika en miljon och sa: ”Ni vet hur det hĂ€r gĂ„r till. Kör!”. Man kunde sĂ„klart ha utrett ihjĂ€l sig, sagt att kungen Ă€r si och sĂ„, mĂ„nga Ă€r hivsmittade, landet Ă€r fullt av korruption och sĂ„ vidare. Forget it! Fattiga mĂ€nniskor! Goda möjligheter! Kunnigt folk! HĂ€r Ă€r en miljon. Kör igĂ„ng!

Du Àr en doer?

– Jag Ă€r bara doer! Folk har ofta frĂ„gat mig vad min hemlighet Ă€r. Det finns ingen hemlighet. Allt handlar om exekution. Att genomföra det.

NÀr jag invÀnder och menar att han vÀl Àven har tydliga idéer för sin organisation, hugger han genast av.

– Det finns sĂ„ mĂ„nga bra idĂ©er och bra tĂ€nkare. Jag brukar sĂ€ga: ”Gör ungefĂ€r rĂ€tt. Men gör det kraftfullt”. Snabbt, billigt och stort. Sedan kan du justera kursen ”as you go”!

Kaldar, norra Afghanistan,
20 juni 2011

Sedan vi lĂ€mnade Mazar-e Sharif har vi knappt sett en enda kvinna. Bara smĂ„ flickor med snaggat hĂ„r som nyfiket stirrar pĂ„ frĂ€mlingarna vid dörrgaveln. I Bosariq finns Ă„tta manliga grupper och tre kvinnliga. Men vi fĂ„r inte trĂ€ffa nĂ„gon av de kvinnliga grupperna, Ă€n mindre fotografera dem. I Kabul berĂ€ttade vĂ„r ”fixare” Quasim om hur han rĂ€ddat en utlĂ€ndsk fotograf frĂ„n att bli lynchad pĂ„ gatan efter att ha fotat en kvinna. Den som tror att Afghanistans kvinnor ”befriades” nĂ€r talibanregimen föll blir grundligt besviken efter ett besök pĂ„ Afghanska landsbygden. Även om det definitivt har blivit bĂ€ttre, inte minst i stĂ€derna, sĂ„ lever en stor del av landet fortfarande kvar pĂ„ medeltiden. Men att man överhuvudtaget har lyckats skapa kvinnliga Hand in Hand-grupper mĂ„ste Ă€ndĂ„ ses som ett framsteg.

– I Kaldar har vi etablerat oss i fyra av 14 byar. Men mĂ„let Ă€r att tĂ€cka alla, sĂ€ger Mohammed som menar att intresset har varit stort bland lokalbefolkningen.

Etableringen gÄr i princip till sÄ att utsÀnda frÄn Hand in Hand reser runt i byarna och förelÀser om modellen. Sedan fÄr mÀnniskor sjÀlva bilda grupper. Alla mellan 18 och 60 Àr vÀlkomna.

– Det Ă€r viktigt att medlemmarna i gruppen litar pĂ„ varandra, dĂ€rför mĂ„ste alla medlemmar vara godkĂ€nda av alla i gruppen, sĂ€ger Mohammed.

Det Àr framförallt mikrolÄnen som lockar, men Àven utbildningen.

– VĂ„r odlingssĂ€song Ă€r tre mĂ„nader lĂ„ng, sedan har vi inget att göra. Vi vill lĂ€ra oss nya saker och hitta en regelbunden inkomst för resten av Ă„ret, sĂ€ger Abdul Raziq som Ă€r sekreterare i Juvelen.

Mohammed berÀttar att för de kvinnliga grupperna handlar det framförallt om mattvÀvning, nÄgot som turkmenerna Àr kÀnda för. Tack vare lÄn frÄn Hand in Hand kan man köpa in material i större och dÀrmed ocksÄ billigare kvantitet. För de manliga grupperna handlar det om boskapsskötsel.

Men för att fĂ„ ett lĂ„n frĂ„n Hand in Hand mĂ„ste gruppen för det första genomgĂ„ en tre mĂ„nader lĂ„ng grundutbildning. Men det stannar inte vid det – gruppen mĂ„ste ocksĂ„ bevisa sin duglighet genom ett Monopol-liknande spel.

Hand in Hand under Percy Barneviks vingar blev helt annorlunda Ă€n föregĂ„ngaren. Även i bistĂ„ndsvĂ€rlden Ă€r organisationen med sitt starka marknadsekonomiska och entreprenöriella fokus en frĂ€mmande fĂ„gel. Men Barnevik ser fĂ„ skillnader mellan att driva en bistĂ„ndsorganisation och ett företag.

– Du kan sĂ€ga att de fattiga vi hjĂ€lper Ă€r kunderna och donatorerna Ă€r aktieĂ€garna. Men vi har ingen bolagsstĂ€mma, vi betalar inte utdelning, vi Ă€r inte vinstdrivande. Men i allt annat Ă€r det ringa skillnad. Var mycket sparsamt och ha jĂ€rnkoll pĂ„ pengarna.

Även organisationens engagemang prĂ€glas av ett ekonomiskt effektivitetstĂ€nkande.

– FrĂ„n början satsade vi pĂ„ att köpa loss de arbetande barnen i fabrikerna hos vĂ€veribaronerna i Indien. Men det blev för dyrt. Det fanns betydligt billigare och effektivare sĂ€tt att förĂ€ndra saker pĂ„. Det viktiga var att ge de kastlösa kvinnorna ekonomisk sjĂ€lvstĂ€ndighet sĂ„ att de inte behövde sĂ€lja sina barn till fabrikörerna.

För Barnevik var det viktigast att hitta den billigaste och effektivaste bistĂ„ndsmodellen – och det var sjĂ€lvklart att det handlade om att skapa jobb.

– Jag har aldrig trott pĂ„ traditionellt bistĂ„nd med enbart givande. Det Ă€r inte effektivt i lĂ€ngden. Jag ville inte ge pengar, mat och medicin till mĂ€nniskor. Jag ville mobilisera dem. HjĂ€lpa dem att ta hand om sig sjĂ€lva. Jag uppfann inte hjulet. Men jag insĂ„g, och det Ă€r det som Ă€r det avgörande, att detta gick att göra vĂ€ldigt billigt. Till mycket lĂ„g kostnad, snabbt och i stor skala.

Barnevik ville sÀtta en prislapp pÄ hjÀlpen. Vad kostar det egentligen att hjÀlpa en mÀnniska? Den filosofin Àr inte helt vanlig i bistÄndsvÀrlden, dÀr hjÀrta ofta kommer före ekonomiska kalkyler. Framförallt var det viktigt att bygga en sÄ billig och effektiv organisation som möjligt.

– Tricket Ă€r att inte ha nĂ„gra vĂ€sterlĂ€nningar. Inga alls – bokstavligt talat. Att skicka ner en svensk med familj kostar 1,3 miljoner kronor om Ă„ret. En duktig indier med collegeutbildning kostar under 100 000 kr. Pengarna kommer frĂ„n norr, men folket frĂ„n söder. MĂ„nga i bistĂ„ndsvĂ€rlden sa till mig att produktivitet Ă€r nĂ„got man inte kan tala om. Struntsnack! What gets measured, gets done, sĂ€ger Percy samtidigt som han kisar mot solen.

– Det börjar bli för varmt hĂ€r!

Vi lĂ€mnar terrassen och sĂ€tter oss vid bordet i vardagsrummet. DĂ€r ligger nĂ„gra papper med kalkyler och en Ipad. Percy serverar kaffe och langar upp en bulle pĂ„ min assiett. Ӏt”, beordrar han samtidigt som han sjĂ€lv stoppar en bulle i munnen och gör sig redo för det som blivit hans paradgren – att rĂ€kna pĂ„ jobb.

– För att lyfta en miljard mĂ€nniskor ur fattigdom behövs 250 miljoner jobb. Vad kostar det dĂ„ att skapa ett jobb? Det vet vi! Det kostar 20-30 dollar i södra Indien. Det kostar 35-40 dollar i mellersta Indien. 75 dollar i Swaziland. 150 dollar i Sydafrika och 400 dollar i Afghanistan. Det Ă€r kapitalismens A B C.

Trots att han har Àgnat hela sitt liv Ät storföretagen, tror han att den traditionella industrin kan lyfta 10 miljoner fattiga i Indien. Allt Àr sÄ effektiviserat i dag. Inte heller att vÀrldens skuldtyngda u-lÀnder kan anstÀlla mer folk inom offentlig sektor, menar Barnevik. Vad ÄterstÄr?

– Mikroföretagen, smĂ„företagen och de mellanstora företagen. Det Ă€r de som kan lyfta vĂ€rldens fattigaste. Inte staten! Inte storföretagen! De kan göra det, sĂ€ger Percy Barnevik och bankar Ă„terigen med handflatan in budskapet i bordet. Han lĂ€gger fram sin poĂ€ng som om det vore en fysisk lag vi talade om.

Att utbilda och ge mikrolÄn till kvinnor Àr enligt Barnevik det allra effektivaste sÀttet att skapa nya företag.

– MĂ€nnen super, spelar, Ă€r opĂ„litliga och överger familjen. Jag gillar inte mĂ€n i den hĂ€r smĂ„skaliga entreprenörsvĂ€rlden. Kvinnorna Ă€r motorn. Man brukar sĂ€ga att har du lĂ€rt upp en man har du lĂ€rt upp en individ. Har du lĂ€rt upp en kvinna har du lĂ€rt upp en generation. Det ligger mycket i det, sĂ€ger Barnevik som dock inte tycks ha mycket till övers för teoretiserande feminister.

– Jag sĂ€ger Ă„t feministorganisationerna att sluta resa, skriva böcker och köra seminarier. Det hjĂ€lper inte mycket. Inte heller fn-deklarationer. Det som gör nytta Ă€r att utbilda kvinnor, lĂ„na dem pengar till tre-fyra symaskiner sĂ„ att de kan fĂ„ en inkomst.

Det Àr inte dock inte alla som köper att smÄföretagande Àr lösningen pÄ fattigdomen i vÀrlden. Percy berÀttar om ett tillfÀlle dÄ han bjöd in chefer för de olika bistÄndsorganisationerna i ett land och presenterade Hand in Hands modell.

– De gillade inte alls idĂ©n att utbilda miljontals mĂ€nniskor till smĂ„ kapitalister. De sa att de ville hjĂ€lpa sjuka och svaga. De var mer socialistiskt inriktade. Vid mötet kom nĂ„gon fram till mig och sa ”Har du bytt sida nu, mr Barnevik? Förr hörde du ju till utsugarna. Vill du plötsligt hjĂ€lpa de fattiga nu?” ”Utsugare” svarade jag. ”Jag har skapat 100 000 jobb inom industrin. Hur mĂ„nga har du skapat?”

I dag har Hand in Hands modell vunnit mer acceptans i bistÄndsvÀrlden, och man samarbetar med fn, Sida, LÀkarmissionen, RadiohjÀlpen och andra bistÄndsaktörer. Men det Àr ingen hemlighet att organisationen har mÄnga fans i företagsvÀrlden.

– AffĂ€rsfolk Ă€lskar ju det vi gör. De gillar god produktivitet och god kontroll, lĂ„ga kostnader, att man mĂ€ter och rapporterar vad man uppnĂ„r. Att vi driver det som ett företag.

PĂ„ senare tid har mikrolĂ„nmodellen kritiserats hĂ„rt. I ett avsnitt av Uppdrag granskning under vĂ„ren avslöjades hur mikrolĂ„nen skuldsatte fattiga mĂ€nniskor i Bangladesh. Även Muhammad Yunus, som startade mikrolĂ„nsbanken Grameen Bank och 2006 fick ta emot Nobels fredpris som en föregĂ„ngare pĂ„ omrĂ„det, har fĂ„tt sig en törn. Kritiker hĂ€vdar att modellen Ă€r naiv, dĂ„ man inte ser baksidan av lĂ„ngivningen. Percy Barnevik tycker sjĂ€lv att problemet Ă€r oseriösa aktörer.

– NĂ€r man upptĂ€ckte att lĂ„ntagarna betalade tillbaka bra pĂ„ mikrolĂ„nen försökte folk tjĂ€na pengar pĂ„ det. De ville ju ha volym, sĂ„ de lĂ„nade ut till allting. De fattiga lĂ„nade till konsumtion men kunde inte betala tillbaka, och sĂ„ var de tvungna att ta ett nytt lĂ„n för att betala tillbaka det förra lĂ„net. Det blev en mikrokreditbubbla dĂ€r oseriösa mĂ€nniskor gick in i tusental för att tjĂ€na pengar pĂ„ höga rĂ€ntor och lĂ„n till konsumtion. Vi hade inget med det att göra.

Barnevik menar att man absolut inte ska lÄna ut pengar till konsumtion och inte heller ta ut för höga rÀntor. Han skulle sjÀlv vilja se ett rÀntetak pÄ runt 20 procent i Indien. NÀr jag undrar om kritiken ÀndÄ inte indirekt har skadat Hand in Hand drar Barnevik tveksamt handen genom skÀgget.

– Du skulle kunna sĂ€ga att det har solkat ner mikrokreditbegreppet. Men det har inte Ă€ndrat nĂ„got för oss pĂ„ fĂ€ltet.

Barnevik sÀger att det Àr mÄnga som rycker i honom och vill att Hand in Hand ska etablera sig pÄ olika platser.

– Liberias nya premiĂ€rminister har vĂ€djat till mig att komma. Rwanda Ă€r pĂ„ mig. Togos president sĂ€ger att jag mĂ„ste komma dit. Vi mĂ„ste komma till 50 lĂ€nder. Behovet och intresset Ă€r jĂ€ttestort. Men man kan inte gĂ„ in överallt. Det mĂ„ste finnas utbildat folk och pengar. Man fĂ„r akta sig sĂ„ att man inte stoppar i sig mer Ă€n man kan tugga.

Hur vÀljer du vilka lÀnder ni etablerar er i?

– Jag ombads för nĂ„gra Ă„r sedan av Latinamerikanska utvecklingsbanken att komma dit. De undrade om vi kunde etablera oss i Haiti. Det var före jordbĂ€vningen. Men det ville jag inte. Det var ett för litet land för oss. Ska vi bli synliga mĂ„ste vi ha nĂ„gonting större. Dessutom mördas 30 000 personer om Ă„ret dĂ€r. Jag vill inte skicka in vĂ„ra indier i ett sĂ„dant helveteshĂ„l. NĂ„gra mĂ„nader senare kom de tillbaka och sa: ”Mr Barnevik, du fĂ„r Brasilien.” Och tillade ironiskt: Ӏr det stort nog för dig?”

Men hur hamnade egentligen Hand in Hand i Afghanistan? Det rimmar inte sĂ€rskilt vĂ€l med Barneviks riskkalkyl. Om Haiti Ă€r ett ”helveteshĂ„l”, vad Ă€r dĂ„ Afghanistan? Enligt en undersökning som offentliggjordes i juni av Thomson Reuters Foundation Ă€r Afghanistan i dag vĂ€rldens farligaste land för kvinnor. Inte heller indier gĂ„r sĂ€kra. Talibaner har riktat flera dödliga sjĂ€lvmordsattacker mot indiska ambassaden i Kabul, som Ă€ven har fĂ„tt sĂ€ckar med huvuden frĂ„n halshuggna medborgare pĂ„ posten.

Engagemanget i landet rimmar inte heller sÀrskilt vÀl med Barneviks filosofi om att arbetet ska vara sÄ kostnadseffektivt som möjligt. Enligt hans eget rÀkneexempel kostar det lika mycket att skapa ett jobb i Afghanistan som att skapa 20 jobb i södra Indien.

– Om jag bara rĂ€knade pĂ„ hur mĂ„nga jobb vi skapar skulle jag ta nĂ„gra delstater i Indien och strunta i resten av vĂ€rlden. DĂ€r kan man rĂ€kna hem miljonerna, snabbt och ganska lĂ€tt. Men det rĂ€cker inte för mig. Jag har visserligen alltid sagt Ă„t mina medarbetare att plocka den lĂ„gt hĂ€ngande frukten. Men i Afghanistan hĂ€nger frukten högt.

Men sÄ var ocksÄ omstÀndigheterna kring Afghanistan annorlunda. Hand in Hand hade förmodligen aldrig varit i landet om det inte vore för att Percy Barnevik var vÀn med usa:s försvarsminister Donald Rumsfeld.

– Don satt i min styrelse i ABB i tio Ă„r, det var dĂ„ jag blev god vĂ€n med honom. Jag uppskattade honom mycket. Han var rak, snabb, klipsk. Han höll mig pĂ„ mattan, och klippte till mig lite dĂ„ och dĂ„ vilket jag behövde.

AfghanistanÀventyret började ute pÄ en gÄrd i Taos i New Mexico.

– Jag och min fru var ute och hĂ€lsade pĂ„ Donald pĂ„ hans stĂ€lle i New Mexico. Det var dĂ„ han frĂ„gade om jag inte kunde gĂ„ in och hjĂ€lpa till i Afghanistan. Lite senare trĂ€ffade jag president Karzai och hans nyckelministrar i London. NĂ„gra mĂ„nader senare Ă„kte jag dit med nĂ„gra indiska medarbetare och utarbetade en plan som skulle ge 2,3 miljoner jobb. Det skulle kosta 700 miljoner dollar. Det var ett detaljerat förslag pĂ„ hur man skulle lyfta en stor del av den afghanska landsbygden.

Men Afghanistan Àr inte som andra lÀnder. Arbetet gick trögare, problemen var större, konflikterna fler. Under de kommande Ären skulle Percy Barnevik stÀndigt resa tillbaka till Kabul. Arbetet prÀglades av problem.

– Det var otroligt jobbigt. Ministerier brĂ„kade, ministrar fick sparken. Hamid Karzai sa Ă„t mig att rapportera direkt till honom. Det gillade ju inte ministrarna, speciellt inte finansministern. En minister sa: ”Mr Barnevik upptrĂ€der som om han vore presidenten sjĂ€lv”, sĂ€ger han och skrattar Ă„t minnet.

– Jag blev ganska personligt bekant med Karzai. Han Ă€r ju ingen buffel som kör över folk. Jag sa till honom: ”Visa för fan med hela handen, Hamid!” Men det gjorde han ju inte. Han Ă€r ju pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt en kompromisskandidat.

2007 lyckades man fĂ„ igenom en plan, aredp (Afghanistan Reconstruction Economical Development Program). Som med det mesta ”mr Barnevik” tar för sig finns det sjĂ€lvklart rĂ€kneexempel. Det Ă€r alltid med siffror han lĂ€gger fram sina argument.

– En enda svensk soldat i norra Afghanistan kostar 600 jobb. Vad Ă€r viktigast för fredlig utveckling i landet?! Det Ă€r ganska lĂ€tt att svara pĂ„.

Barnevik har nu överlÄtit aredp Ät afghanerna. Men för att visa att modellen funkar kickstartade Hand in Hand i Balkh som ett pilotprojekt.

– Jag kĂ€nde att vi mĂ„ste göra nĂ„got pĂ„ fĂ€ltet sjĂ€lva. Visa att vĂ„r modell fungerar. Skapa 5 000–10 000 jobb!

I Afghanistan kunde man dock inte tillÀmpa den vanliga Hand in Hand-modellen. Att bjuda in kvinnor att organisera sig i vÀrldens mest kvinnoförtryckande land lÄter sig inte göras hur som helst.

– VĂ„r indiska ledare, Usha, hade möte med mullorna och fick ayatollan att vĂ€lsigna vĂ„rt projekt i tv.

Man var Àven tvungen att bjuda in mÀn till att skapa grupper för att fÄ tillÄtelse att lÄta kvinnor göra detsamma. Dessutom var man tvungen att anpassa mikrolÄnen efter sharialagarna, eftersom det enligt dessa inte Àr tillÄtet att ta ut rÀnta. Men Percy Barneviks hjÀlp-till-sjÀlvhjÀlps-filosofi köptes ÀndÄ inte av alla.

– Jag blev illa sedd av talibanerna. Att jag skulle ge kvinnor försörjning och utbildning var inte sĂ€rskilt populĂ€rt. Jag var ju vĂ€rre Ă€n en general pĂ„ det sĂ€ttet. NĂ€r jag Ă„kte ut pĂ„ landsbygden var jag tvungen att ha bevĂ€pnad eskort. Soldater framför mig, soldater bakom mig. Kulspruta pĂ„ taket. Man anlĂ€nde till byarna som en militĂ€rkolonn. Det var ju inte sĂ„ trevligt.

Att arbeta i Afghanistan har ocksÄ sina risker. PÄ hotellen har Barnevik haft vakter utanför dörren och hÀromÄret var var han nÀra att dödas av en bilbomb.

– En bilbomb sprĂ€ngdes 400 meter framför min jeep, utanför en polisstation. Hela min bil lyftes upp och jag slogs till av en ordentlig tryckvĂ„g. Tappade hörseln. Det smĂ€llde som fan. Röken stod upp ett par hundra meter i luften.

SĂ€kerheten i landet har knappast blivit bĂ€ttre pĂ„ senare tid. ÄndĂ„ planerar Percy att satsa stort pĂ„ Afghanistan framöver. Hittills har man fĂ„tt pengar frĂ„n Sida, Indien och Johnson & Johnsson.

– MĂ„nga lĂ€nder har avsatt pengar för Afghanistan nu nĂ€r de ska dra tillbaka trupperna. De kĂ€nner sig skuldmedvetna. Det Ă€r ett bra tillfĂ€lle. 2014 Ă€r de stridande utlĂ€ndska soldaterna borta. Lilla Afghanistan kommer att bli ganska stort för oss.

Kaldar, norra Afghanistan,
20 juni 2011

Efter lÀrarens korta förelÀsning plockar mÀnnen fram skrynkliga sedlar ur fickorna. En efter en gÄr de sedan fram till kassören Hafizulla, ger honom 50 afghanis (ungefÀr 1 dollar) och doppar sin tumme i blÀck för att signera inbetalningen.

Gruppens sparande Àr ett av huvudmomenten under grundutbildningen. Det Àr detta kapital som avgör Juvelens framtid. Man kan sÀga att gruppen bygger upp sin egen bank. Ur denna kassa kan sedan enskilda medlemmar med gruppens godkÀnnande lÄna pengar. Hur gruppen sköter detta kapital och organiserar sig avgör sedan huruvida man fÄr lÄna ett större kapital av Hand in Hand eller ej.

– Sparande Ă€r inget vi afghaner Ă€r vana vid. 30 Ă„r av krig har förĂ€ndrat oss. Man vet inte om man överhuvudtaget lever i morgon. DĂ€rför tĂ€nker man heller inte pĂ„ morgondagen, berĂ€ttar Mohammed.

Hittills har gruppen sparat ihop

2 450 afghani, men om de lyckas fĂ„ lĂ„n av Hand in Hand kan de fĂ„ lĂ„na 10 000 afghani – ungefĂ€r 200 dollar – per person. En stor summa för en bonde i Kaldar.

– Att bygga upp ett kapital Ă€r viktigast. Vi har ingenting, sĂ„ ingen skulle ge oss lĂ„n. Men om vi sparar pengar sjĂ€lva, kan vi ocksĂ„ lĂ„na frĂ„n gruppen. Om nĂ„gon blir sjuk sĂ„ kan han lĂ„na pengar, sĂ€ger Hafizulla.

Men Ă€ven om 10 000 afghani förmodligen Ă€r mer pengar Ă€n vad mĂ„nga i gruppen nĂ„gonsin hĂ„llit i sina hĂ€nder, rĂ€cker det inte sĂ€rskilt lĂ„ngt. Att köpa en ko kostar 30 000 afghani. Bara de rikaste i byn har i dag djur.

– Vi kan inte sjĂ€lva köpa djur, sĂ„ dĂ€rför ska vi göra det tillsammans i gruppen, berĂ€ttar Hafizulla.

Mötet Àr slut. MÀnnen samlas utanför huset. Alla bÀr svarta sandaler. Dammet har nÀstan gjort dem vita. Ingen vet vad som vÀntar för Afghanistan, eller vad som hÀnder nÀr de internationella trupperna lÀmnar landet 2014. MÄnga talar om ett nytt inbördeskrig.

Vi hör ryktas att Norra alliansen (den allians av krigsherrar som höll stÄnd mot talibanerna och som usa tog hjÀlp av för att vinna kriget 2011) i hemlighet rustar upp. Anledningen Àr att regeringen i Kabul precis har börjat förhandla med talibanerna. Afghanistan Àr motsÀttningarnas land. Samtidigt som medlemmarna i gruppen Juvelen försiktigt börjar vÄga blicka framÄt mot en bÀttre framtid, mörknar horisonten.

Barnevik tittar pÄ klockan och tycks uppriktigt förvÄnad över att flera timmar runnit ivÀg. Det Àr snart dags, sÀger han. Percy Barnevik gillar inte att spilla tid. Det Àr mycket kvar att göra.

– Jag har haft cancer i ett par omgĂ„ngar och har högt blodtryck trots tung medicinering. Man vet ju inte hur lĂ€nge man lever.

Han konstaterar att allt Àr som upplagt för en stroke. Nedanför huset hoppar barnbarnen pÄ en studsmatta. Han reser pÄ sig och plockar fram nÄgra familjebilder. Den Barnevikska familjen Àr stor, ett tjugotal personer stÄr uppstÀllda pÄ en av bilderna.

– MĂ„nga har ju sagt: Ska du inte koppla av nu? Ska du inte vara med barnbarnen och bosĂ€tta dig pĂ„ vĂ€stkusten halva Ă„ret? Jag brukar svara att koppla av kan man göra om man Ă€r frimĂ€rkssamlare. Men vet man att man kan bidra, och i sĂ„ stor skala som jag kan – dĂ„ Ă€r det svĂ„rt att inte göra det.

Percy Barnevik Àr bÄde kÀnd och ökÀnd för sitt höga tempo, men han sÀger att han har varvat ner.

– Förr jobbade jag 80-90 timmar i veckan. I dag jobbar jag halvtid, med mina mĂ„tt. Jag arbetar avspĂ€nt, 50–60 timmar i veckan. Vet knappt vad jag ska göra av tiden, sĂ€ger han och skrattar.

Det rĂ„der ingen tvekan om att arbete för Percy Barnevik Ă€r nĂ„got mer Ă€n bara sysselsĂ€ttning. NĂ€r jag frĂ„gar varför han egentligen gör det hĂ€r fĂ„r jag dock korta svar om allmĂ€n medmĂ€nsklighet och att alla mĂ€nniskor skulle agera om de hade sett vad han sett. Elaka tungor skulle dock sĂ€ga att engagemanget Ă€r ett sĂ€tt att kompensera för pensionsskandalen, dĂ€r han i media anklagades för att ge ”girigheten ett ansikte”. Genom skandalen gjordes han och Göran Lindahl till symboler för företagsledarnas orealistiska ersĂ€ttningsnivĂ„er. Det Ă€r svĂ„rt att tro att en sĂ„dan hĂ€ndelse inte skulle sĂ€tta sina spĂ„r. SĂ„dana analyser kommer sĂ€kerligen att dyka upp i samband med lanseringen av sjĂ€lvbiografin. De Ă€r pĂ„ sĂ€tt och vis oundvikliga.

Men oavsett hur riktiga eller oriktiga de Àr riskerar de att missa en poÀng, nÀmligen det faktum att Hand in Hand inte Àr nÄgon vanlig bistÄndsorganisation. Och Percy Barnevik Àr ingen vanlig bistÄndsarbetare. Den enkla vÀgen hade naturligtvis varit att starta en fond och strö ut miljonerna till erkÀnda bistÄndsorganisationer. Det Àr sÄ de flesta av vÀrldens mÄngmiljonÀrer och miljardÀrer gör, som Bill och Melinda Gates och Warren Buffett. Men ingen kan pÄstÄ att Barnevik har valt den lÀtta vÀgen för att ta sig in i bistÄndsvÀrlden.

Det som skiljer ut Percy Barnevik Ă€r inte att han Ă€r Ă€nnu en rik person som vill rĂ€dda vĂ€rlden, utan att han vill göra det pĂ„ sitt sĂ€tt – med hjĂ€lp av entreprenörskap och marknadsekonomi och genom att göra en miljard fattiga till hĂ„rt arbetande ”smĂ„ kapitalister”.

Barnevik Ă„terkommer till begreppet ”mobilisering” av mĂ€nniskor, och det blir tydligt att det han gör genom Hand in Hand pĂ„ intet sĂ€tt skiljer sig frĂ„n det han gjorde sig kĂ€nd för som företagsledare.

– Jag har alltid stenhĂ„rt drivit idĂ©n att skapa smĂ„ enheter, smĂ„ grupper. Skapa karriĂ€r för folk pĂ„ verkstadsgolvet. Ge dem ansvar för inköp, kvalitets­kontroll och kundkontakt. Bredda jobben, lĂ„ta grupperna samarbeta. Inte bara lĂ„ta folk stĂ„ vid sina svetsmaskiner.

I ABB gjorde sig Barnevik kĂ€nd för att dela upp företaget i massor av smĂ„ enheter. ABB bestod av 1 000 bolag och 5 000 resultatenheter. Hans styrka var hans unika organisatoriska förmĂ„ga, en egenskap han har utvecklat fullt ut i Hand in Hand.

Percy Barnevik har byggt upp en bistÄndsorganisation som personifierar honom sjÀlv, hans ledarskapsstil, hans tro pÄ marknadsekonomin och hans mÀnniskosyn. Hand in Hand förmedlar först och frÀmst ett sjÀlvhjÀlpsbudskap till fattiga mÀnniskor: Du kan, med lite hjÀlp, ta ditt öde i egna hÀnder. Percy Barnevik Àr med andra ord en jobbcoach i jÀtteformat.

Planen Ă€r inte lĂ€ngre att endast Hand in Hand ska sprida Barneviks modell i vĂ€rlden. Det gĂ„r alldeles för lĂ„ngsamt. Likt en gökunge vill Barnevik i stĂ€llet plantera sitt frö inne i andra organisationer. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt vill han förĂ€ndra bistĂ„ndet i hela vĂ€rlden. FrĂ„n givande till ”mobiliserande”.

– Mitt jobb nu Ă€r dels att dra in pengar och dels att bredda vĂ„rt projekt Ă€nnu mer över hela vĂ€rlden. Jag kan trĂ€ffa statschefer och det kan inte alla. Vi ska trĂ€na andra organisationer i vĂ„r metod. Kan vi haka pĂ„ organisationer som redan finns lokalt, pengar som redan finns, partners som redan finns sĂ„ Ă€r det ju det snabba sĂ€ttet.

Hur vet du att er modell fungerar?

– Jag kĂ€nner att det funkar med mina hĂ€nder, mina fötter, mitt huvud. Och det Ă€r inte bara jag. Seeing is believing. Det handlar inte om att ha fina teorier. Det handlar om att visa vad man gjort. Det Ă€r likadant nĂ€r jag kom till Asea 1980. Jag sprang ju inte ut och pratade om hur bra vi skulle bli. Men nĂ€r vi nĂ„gra Ă„r senare hade tredubblat vinsten, dĂ„ kunde man snacka om framtiden.

NĂ„gra dagar efter intervjun ringer Barnevik mig, och verkar uppriktigt förvĂ„nad över att jag inte Ă€r klar med artikeln. Jag sĂ€ger att den Ă€r vĂ€ldigt lĂ„ng. För första gĂ„ngen i mitt liv fĂ„r jag en deadline av mitt intervjuobjekt. ”Jag vill lĂ€sa den senast klockan tvĂ„ pĂ„ torsdag.” Jag sĂ€ger att det inte kommer att gĂ„, att tiden Ă€r för kort och att jag dessutom har annat att göra. Percy Barnevik köper inte min förklaring. ”Jag vill lĂ€sa den dĂ„â€, sĂ€ger han och lĂ€gger pĂ„. Man sĂ€ger inte att nĂ„got Ă€r omöjligt till Percy Barnevik.

Anders Rydell Àr journalist och författare.

Publicerad den 27e mars 2012Tillbaka till artiklar

Kommentarer

Skriv kommentar
Kommentar av Jan-Erik NilssonSkickat den 13e april 2016, 23:22

Skriv kommentar

Namn och E-postadress är obligatoriskt. E-postadress publiceras ej.


Webbproduktion: Deserve It - Webbplatsen använder Cookies