Boktjuvarna - Jakten pÄ de försvunna bibliotekenPlundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstBroilers - De nya makthavarnaPiraterna - De svenska fildelarna som plundrade

Fallet Mehran

I sitt hemland har han gripits och torterats pÄ grund av sin konst.
Den iranske konstnÀren Mehran Galledarizadeh hotas trots det att utvisas frÄn Sverige.

"Artikeln kan lÀsas i KonstnÀren 1/2012"

Mehran Galledarizadeh satt i bilens baksĂ€te. En ögonbindel hindrade honom frĂ„n att se vart han var pĂ„ vĂ€g. Men bilens krĂ€ngningar sade honom att de inte Ă„kte pĂ„ motorvĂ€gen, mot Teherans centrum. Mehran var rĂ€dd – han visste vad det betydde. Den ökĂ€nda sĂ€kerhetspolisen VEVAK Ă€r ökĂ€nd för sina anonyma lĂ€genheter i stadens utkanter – lĂ„ngt bort frĂ„n offentligheten pĂ„ polisstationerna.
Ett par veckor tidigare hade sÀkerhetspolisen stÀngt ner hans utstÀllning och konfiskerat tavlorna. Sista gÄngen han sÄg dem kastades de in i en baklucka pÄ en bil. Nu var de borta, förstörda. Tavlor han burit med sig nÀstan ett decennium, och som han inte lÀngre kunde hÄlla för sig sjÀlv. Han hade gripits dÄ ocksÄ, pÄ gatan inte lÄngt frÄn galleriet.

I sju dagar hade han blivit förhörd och slagen. Poliserna hade spottat pÄ honom, sparkat honom, skrikit att hans mÄlningar var fula, de var omoraliska och att de var emot islam. Han fick lova att aldrig mer stÀlla ut sin konst. Han fick skriva under ett dokument dÀr han lovade att aldrig mer mÄla.
Men Mehran lyssnade inte. Han var trött pÄ att mÄla av moskéer och landskap. Trött pÄ att kopiera. Han ville mÄla vad han sÄg. Han ville mÄla idéer som gestaltade det verkliga Iran. Det land han inte kunde lÄta bli att se. MÀnniskor som blev skjutna pÄ gatan för att de protesterade. Tiggare som svalt ihjÀl pÄ borgmÀstarens trappa. Opiummissbrukarna med sina svarta stora hÄl till ögon.
Som genom ett mirakel hade ett par av mÄlningarna rÀddats undan sÀkerhetspolisen.

Mehran kontaktade ett galleri som hÀngde dem i ett mörkt, undanskymt hörn. Bara de som visste skulle se dem. Trodde han.
Nu satt han i baksÀtet pÄ en bil. Mehran visste inte hur sÀkerhetspolisen lyckats spÄra upp mÄlningarna. Det spelade inte lÀngre nÄgon roll. Den hÀr gÄngen nöjer de sig inte med nÄgra knytnÀvsslag. Med hÀnderna bakbundna och armarna fastspÀnda i en kedja hissades han upp i taket. Det Àr en tortyrmetod som kallas Strappado, kÀnd sÄ lÄngt tillbaka som till inkvisitionen och medeltiden. Den ger inga synliga yttre skador, men kan ge bestÄende nervskador. Strappado-tortyr Àr anledningen till varför John McCain fortfarande, 40 Är efter sin fÄngenskap under Vietnamkriget, inte kan lyfta sina armar högre Àn huvudet.
UpphÀngd som en fisk, utsatt för den outhÀrdliga smÀrta som tyngden av hans egen kropp framkallade, ville de fÄ Mehran att erkÀnna att han var del av en komplott. En konspiration riktad mot den islamistiska staten. Mehran vÀgrade. Han var ingen revolutionÀr. Han ville bara mÄla.

Mehran skrollar fram bilder pĂ„ mobiltelefonen. Han har en stor, gul stickad tröja för att skydda sig mot den svenska vinterkylan. Mehran anvĂ€nder flera olika tekniker i sitt mĂ„leri, men oftast akvarell. MĂ„lningen ”Sista blicken” visar ett frilagt blodigt kvinnligt ansikte. De halvt slutna ögonlocken och blodet som forsar ur nĂ€sa och mun visar tydligt att kvinnan Ă€r döende. MĂ„lningen fĂ„r mig direkt att tĂ€nka pĂ„ Neda Agha Soltan, filosofistudenten som sköts till döds i Teheran under det gröna upproret i juni 2009. Hon, vars död filmades med en mobilkamera och spreds över hela vĂ€rlden. I bakgrunden av ansiktet i mĂ„lningen formar sig ett, vid första anblicken, grönt molnliknande landskap. Men snart upptĂ€cker man att namnlösa ansikten flyter omkring i bakgrunden.

Tre Ă„r efter gripandet och tortyren sitter Mehran Galledarizadeh pĂ„ mitt kontor, tillsammans med sin advokat Eva Haddadi. De Ă€r bekymrade. Mehran ska skickas tillbaka till Iran. Migrationsverket anser inte att Mehran har tillrĂ€ckliga skĂ€l för att fĂ„ uppehĂ„llstillstĂ„nd i Sverige. Till stor del beror det pĂ„ att man inte anser att Mehran tillrĂ€ckligt tydligt har kunnat bevisa att det föreligger en hotbild mot honom. Migrationsverket ifrĂ„gasĂ€tter inte att Mehran greps och torterades – bara att det kommer hĂ€nda igen. Indirekt sĂ€ger myndigheten att det Ă€r fritt fram för honom att Ă„tervĂ€nda – bara han hĂ„ller sig borta frĂ„n sitt konstnĂ€rskap.
– Jag grĂ€t i flera dagar. Det var inte bara det negativa beslutet utan det kĂ€ndes som att jag som mĂ€nniska inte hade nĂ„got vĂ€rde. Som att min konst inte hade nĂ„got vĂ€rde. Det kĂ€nns som att Migrationsverket ocksĂ„ dömde ut min konst, att de nedvĂ€rderade den, sĂ€ger Mehran.

Nu ligger Mehrans fall inne för omprövning. NÄgon gÄng i vÄr kommer svaret. Strax före jul gick KRO/KIF och SKF ut i en gemensam protest mot beslutet och uttrycke sitt stöd för Mehran. En namninsamling har startats som bland annat skrivits under av koreografen Mats Ek, dansaren Ana Laguna och konstnÀren Ulla Fries.
– Det har betytt vĂ€ldigt mycket för mig, sĂ€ger Mehran, att andra konstnĂ€rer stödjer mig. KonstnĂ€rer kan se pĂ„ min konst och förstĂ„ den pĂ„ ett sĂ€tt som Migrationsverket inte kan. En konstnĂ€r gick fram till mig pĂ„ en utstĂ€llning och sade att han kunde se hur mycket smĂ€rta som fanns i mina bilder. Det var viktigt för mig.

Mehrans fall belyser, enligt Eva Haddadi, ett unikt problem för bildkonstnÀrer.
– Till skillnad frĂ„n författare och journalister sĂ„ Ă€r ofta konstnĂ€rers kritik mot regimen mer öppen för tolkning. I text blir det mer svart pĂ„ vitt vad som sĂ€gs, en bild kan ju tolkas pĂ„ mĂ„nga olika sĂ€tt.
Det gÀller inte minst Mehrans verk, som Àr fyllda av symboler.
– MĂ„nga av hans tavlor Ă€r ju vĂ€ldigt tydligt regimkritiska. Jag vet inte om Migrationsverket tycker att de kan tolkas pĂ„ ett annat sĂ€tt. ”Att det bara Ă€r tavlor, de behöver man ju inte tolka in nĂ„got farligt i”. Det Ă€r vĂ€ldigt svĂ„rt med konst, sĂ€ger Eva Haddadi.

Om Mehran Galledarizadeh skulle utvisas till Iran idag skulle han ÄtervÀnda till en regim som dragit Ät tumskruvarna ordentligt. Den iranska regimen Àr idag hÄrt pressad pÄ flera fronter. Inte lÄngt efter det att Mehran flydde 2008 utbröt, efter presidentvalet i juni 2009, massiva gatuprotester. Hundratusentals mÀnniskor gick ut pÄ gatan och bildade den oppositionella gröna rörelsen. Protesterna som höll i sig i nio mÄnader skakade regimen i grunden, och har beskrivits som de kraftigaste sedan revolutionen 1979.

Men kraftfullt var ocksÄ regimens svar pÄ protesterna. Tusentals mÀnniskor greps, 150 personer dödades under protesterna och fem personer avrÀttades senare. MÄnga utsattes för olika slags tortyr i fÀngelset, som att fÄ sina fingernagla utdragna eller bli vÄldtagna. Tidningen Fokus (nr 8, 2012) publicerade i mars en artikel om Irans opposition, dÀr kÀllor beskrev hur repressionen mot regimens motstÄndare aldrig varit sÄ hÄrd som nu.

Det beror ocksÄ pÄ en annan hÀndelseutveckling i regionen, den arabiska vÄren. Protesterna som startade i Tunisien i december 2010 har pÄ kort tid ritat om hela den geopolitiska kartan i Mellanöstern. Dock har den Ànnu inte spridits till Iran, vilket delvis berott pÄ att oppositionen varit försvagad sedan regimen krossade den gröna rörelsen.
Den tredje anledningen till att regimen Ă€r pressad Ă€r det akuta hotet om ett krig med Israel, som tycks rycka allt nĂ€rmre. Det finns tecken pĂ„ att Iran hĂ„ller pĂ„ att förvandlas till Mellanösterns Nordkorea – med allt fĂ€rre vĂ€nner. I sin senaste Ă„rsrapport beskriver Amnesty hur landet alltmer har stĂ€ngt sig för omvĂ€rlden. All opposition slĂ„s brutalt ner.

En utveckling som Ă€ven drabbat Irans kulturarbetare. Den 20 december 2010 dömdes landets internationellt mest kĂ€nda filmskapare Jafar Panahi till sex Ă„rs fĂ€ngelse och ett 20 Ă„rigt yrkesförbud, och förbud att tala med media eller lĂ€mna landet. Allt frĂ„n filmgiganter som Oliver Stone och Francis Fors Coppola till Michael Moore har skrivit under protestlistor – regimen har dock knappast lĂ„tit sig imponeras av HollywoodstjĂ€rnor. Panahis brott var att öppet stödja den gröna rörelsen. Samma dom fick Ă€ven regissören Mohammad Rasoulof, vars film ”Good Bye” visades pĂ„ Cannes filmfestival 2011. Och i september i fjol greps ytterligare sex iranska filmskapare. De anklagades för att ha arbetat för tevekanalen BBC med en dokumentĂ€r om Ayatollah Khomeini. Regimen har beskyllt kanalen för att fungera som representant för den brittiska sĂ€kerhetstjĂ€nsten.

I oktober dömdes skĂ„despelerskan Marzieh Vafamehr till ett Ă„rs fĂ€ngelse och 90 piskrapp för att hon medverkade i filmen ”My Tehran For Sale”, som handlar om en ung skĂ„despelerska vars teater stĂ€ngs ner av myndigheterna. I januari dömdes videospeldesignern Amir Mizra Hekmati till döden. Han dömdes för att han hade tagit emot pengar frĂ„n CIA för att designa och sprida datorspel som skulle manipulera landets befolkning. Inför presidentvalen i mars grep regimen Ă€ven ett dussintal journalister, bloggare och rĂ€ttsaktivister.

Mehran har mĂ„lat sĂ„ lĂ€nge han kan minnas. NĂ€r han i fyraĂ„rsĂ„ldern, i mitten av 70-talet, mĂ„lade pĂ„ vĂ€ggarna i hemmet sade hans far ”Den lilla jĂ€veln kommer att bli konstnĂ€r”. Det var inte ett populĂ€rt yrkesval. Men Mehran hade bestĂ€mt sig.
– Att vara musiker eller konstnĂ€r i Iran Ă€r vĂ€ldigt svĂ„rt. De flesta konstnĂ€rer var för revolutionen mot shahen. Men efterĂ„t sĂ„ tvingades de ju inse att det inte fanns nĂ„gon plats alls för dem i samhĂ€llet. Efter revolutionen förbjöds mycket av den musik och konst som funnits i Iran. De som inte flydde tvingades leva en undanskymd tillvaro, berĂ€ttar Mehran.

Det finns statliga konstutbildningar i Iran, men de stÄr under regimens kontroll.
– Man blir inte konstnĂ€r dĂ€r. Man lĂ€r sig bara att avbilda. Jag har istĂ€llet gĂ„tt i lĂ€ra hos olika konstnĂ€rer. Det Ă€r det alternativet man har.
Mehran mÄlar upp bilden av ett kvÀst, stympat konstliv dÀr de flesta bara mÄlar av regimen godkÀnd konst, som klassiska miniatyrmÄlningar, rÄdjur, fÄglar och landskap. Men nÄgot som skulle kallas modern eller samtida konst finns inte.
– MĂ„nga konstnĂ€rer smugglar ut sina verk och stĂ€ller ut dem internationellt. Det Ă€r inget speciellt att vara konstnĂ€r i Iran. Det Ă€r inget statusyrke.
Delvis beror konstnĂ€rens lĂ„ga status pĂ„ den komplicerade relationen till avbildning inom islam – som tolkas olika beroende pĂ„ hur konservativ man Ă€r. Avbildning Ă€r pĂ„ intet sĂ€tt förbjudet enligt islam – vilket Ă€r en vanlig missuppfattning, bland annat i samband med Muhammedkarikatyrerna. DĂ€remot Ă€r det inte tillĂ„tet att avbilda gud – eftersom mĂ„laren dĂ„ sĂ€tter sig i samma position. NĂ€r det gĂ€ller avbildningar av profeten skiljer sig traditionen Ă„t mellan olika delar av islam. Inom shia, som utgör majoriteten i Iran, Ă€r det tillĂ„tet att avbilda Muhammed – medan det Ă€r mer förbjudet inom sunni. I den senares tradition anses det i regel förbjudet att avbilda varelser med sjĂ€l.
En mer allmÀnt spridd Äsikt bland muslimska tÀnkare Àr dÀremot att konst inte Äterger en sann bild av verkligheten. DÀrför ses avbildning ofta som meningslös och irrelevant snarare Àn nÄgot som Àr strikt förbjudet.
Mehran ville dock inte avbilda rÄdjur och landskap. Han ville mÄla idéer. Det Àr en farlig tanke i ett land som Iran.

En vĂ€ndning i Mehrans liv och konstnĂ€rskap intrĂ€ffade i samband med 1999 Ă„rs stora studentrevolt. Teherans studenter krĂ€vde frihet och förĂ€ndring i Iran. Mehran drogs med i revolten och kom i kontakt med upprorets ledare Ahmad Batebi. Revolten fick honom att omvĂ€rdera sitt mĂ„leri. Han sĂ„g att det han dittills mĂ„lat saknade politisk mening. Det dröjde dock Ă€nda till 2008 innan han vĂ„gade ta steget fullt ut. BĂ„de vĂ€nner, familj och lĂ€rare försökte hindra honom – men Mehran ville stĂ€lla ut.
– Folk sade att jag aldrig mĂ„lade nĂ„got vackert, att jag bara mĂ„lade elĂ€nde. Men jag sĂ„g inget vackert i Iran.
Mehran trodde kanske att myndigheterna kanske skulle stÀnga ner utstÀllningen. Han kunde inte förestÀlla sig att han skulle bli gripen och torterad. Efter tortyren satt han tvÄ veckor i fÀngelse innan han slÀpptes. I en rÀttegÄng dömdes Mehran att betala böter och förbjöds att mÄla religiösa och politiska motiv. Han fick heller inte mÄla nakna eller dansande mÀnniskor. Mehran tvingades ocksÄ anmÀla sig pÄ polisstationen varje dag. Det var nu han beslöt sig för att fly.

I sitt avslag pĂ„ Mehrans asylansökan skriver Migrationsverket att ”Klaganden anses ha en överdriven uppfattning om de iranska myndigheternas intresse för honom” och motiverar det vidare med att ”Klaganden har frislĂ€ppts efter gripandena, vilket tyder pĂ„ att myndigheten inte har nĂ„got framtida intresse av honom pĂ„ grund av hans konst”. Enligt myndigheten har Mehran inte tillrĂ€ckligt tydligt kunnat visa att det föreligger en hotbild mot honom i landet. I asylĂ€renden faller bevisbördan pĂ„ den sökanden – en ofta svĂ„r och komplicerad uppgift. För tvĂ„ Ă„r sedan skrev jag om tvĂ„ liknande fall, ett som rörde en journalist frĂ„n Armenien och en frĂ„n Tanzania. De hade gripits, misshandlats, hotats och i ett fall vĂ„ldtagits. Men hur bevisar man detta för en myndighet i ett annat land, i en annan kultur – lĂ„ngt borta? Hur bevisar man att det föreligger ett framtida hot? Hur bevisar man att man Ă€r hotad av en regim – fĂ„ stater skryter om att de griper och torterar konstnĂ€rer, journalister och oppositionella.
Det blir i slutÀndan alltid en riskbedömning. Hur stor Àr risken att personen rÄkar illa ut om han/hon sÀnds tillbaka?
Myndighetens resonemang kring Mehran vĂ€cker en rad frĂ„gor. Om tortyr anses vara â€Ă¶verdrivet” – vad krĂ€vs dĂ„ för att fĂ„ asyl? Och om ett frislĂ€ppande frĂ„n fĂ€ngelset Ă€r ett bevis för att myndigheterna saknar intresse för honom – betyder det att Migrationsverket hellre tar emot asylsökningar inifrĂ„n Irans fĂ€ngelser?

UnderförstĂ„tt resonerar Migrationsverket sĂ„ att Mehran inte kommer att ha problem med myndigheterna om han hĂ„ller en lĂ„g profil, följer de restriktioner som han satts under – med andra ord upphör att vara en fri konstnĂ€r. Det Ă€r inte helt osannolikt att de har rĂ€tt. Men skulle man resonera pĂ„ samma sĂ€tt med en journalist? Skaffa ett annat jobb? Knappast!
Migrationsverket uttalar sig inte i enskilda fall, och dÀrför kan vi inte fÄ nÄgra konkreta svar som rör Mehrans fall. Beslutet att utvisa honom Àr nu överklagat och kommer att avgöras i vÄr.
Mehrans fall sÀnder ut ett hÄrt och kallt meddelande frÄn Sverige till konstnÀrer i Iran och andra förtryckande regimer. Vad som kommer att hÀnda om han sÀnds tillbaka till Iran orkar Mehran inte tÀnka pÄ.
– Jag vet inte. Jag kan inte tĂ€nka pĂ„ det. Jag vill bara mĂ„la, det kommer jag fortsĂ€tta göra var jag Ă€n Ă€r.

Anders Rydell

Publicerad den 28e mars 2012Tillbaka till artiklar

Ingen har kommenterat denna post än

Skriv kommentar

Namn och E-postadress är obligatoriskt. E-postadress publiceras ej.


Webbproduktion: Deserve It - Webbplatsen använder Cookies