Boktjuvarna - Jakten på de försvunna bibliotekenPlundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstBroilers - De nya makthavarnaPiraterna - De svenska fildelarna som plundrade

Fildelningens Molgan

Som många andra läste jag Carl Reinholdtzon Belfrages uppmärksammade krönika i senaste Nöjesguiden med både intresse och nöje.

Kr√∂nikan kritiserar de magasin, herrmodebloggar och gratismodetidningar som vill ”ta mode p√• allvar”. D√§ribland indirekt den tidning jag sj√§lv arbetar f√∂r. Att modebevakningen √§r svag, att den √§r k√∂pt, att den √§r r√§dd f√∂r att kritisera, att den saknar sj√§lvf√∂rtroende.

Jag kan hålla med Belfrage till viss del. Men, jag undrar även över hans egen och hans tidnings trovärdighet i frågan. Det är kanske egentligen inte så konstigt att en Nöjesguiden-skribent sågar Rodeo som i en jämförelse idag är en långt bättre tidning både intellektuellt och kvalitetsmässigt.

Men kanske mer för att Nöjesguiden själv de senaste åren nervöst har närmat sig någon slags "modejournalistik" som inte kan kallas annat än tråkig och rent av riktigt dålig. Man har pressat in mode i tidningen utan att tänka på varför och hur man ska göra det.

Men främst för att jag Belfrage kritiserar modejournalistiken för exakt samma sak som han själv gör inom musikjournalistiken - det vill säga fraternisera med den bransch man själv är satt att bevaka. Vad är skillnaden mellan att Johan Wirfält umgås med inköpare på Adidas och Belfrage dricker öl skivbolagsfolk på Hultsfreds backstageområde?

Vad är skillnaden mellan att Wirfält får ett par nya sneakers från Puma och Belfrage en hög med cd-skivor varje månad Рsom många recensenter säljer på skivbörsar för tusentalskronor om året. Nöjesguiden låter även sina egna skribenter göra intervjuer med artister som de sedan omvandlar till annonser för bland annat Hultsfredsfestivalen i tidningen. Det annonseras ut såklart, men gränsen mellan det redaktionella och annonser är hårfin.

Jag är inte ute efter att kritisera att journalister som skriver om produkter får testprodukter. Det är en självklarhet. Utan hur man kan göra skillnad mellan ett par sneakers och en cd-skivor?

Men det som får mig att mest tveka över Belfrages kritik är att han inte har någon fast grund att stå på. Till exempel är Nöjesguidens musikbevakning på intet sätt progressiv, kritisk eller nyskapande. Jag är oerhört besviken på att musikjournalister i så hög grad ignorerat de frågor och den debatt som både direkt och indirekt har styrt musiken de senaste tio åren, fildelningen.

Om hur ny teknik, nya hinder och nya möjligheter har förändrat villkoren musiker, skivbolag och musiken. Att en kulturfråga som rör över en miljon unga och som har varit en av Sveriges internationellt mest uppmärksammade frågor ignorerats av musikpressen kan ju inte vara en slump.

Istället möts man hela tiden av någon slags nostalgi över storhetstiden på 90-talet och ännu en enformig och pliktskyldig fråga-svar-intervju med Håkan Hellström, Kent, Tough Alliance, Timbaland, 50 Cent. Intervjuer som skivbolagen fortfarande regisserar, styr och urvattnar. Många artister är ju precis som ett modemärke, ett välplanerat och väl marknadsfört varumärke som även det borde granskas.

I fildelningsdebatten är musikjournalisterna tysta. Den drivs av människor med hacker-, dator-, teknikbakgrund. Men ärligt talat, så saknar jag musikjournalisterna i debatten. Skivbolagen, artisterna, användarna finns där Рmen var är musikjournalisterna?
Musikjournalister är lite som fildelningsdebattens osynliga kompis, de finns där men ingen kan se dem.

Men varf√∂r ska de egentligen bry sig? De f√•r ju redan musiken ”gratis”. Och om man tvingas v√§lja sida finns ju alltid risken att den slutar komma.

Publicerad den 16e mars 2008Tillbaka till blogg

Ingen har kommenterat denna post šn

Skriv kommentar

Namn och E-postadress šr obligatoriskt. E-postadress publiceras ej.


Webbproduktion: Deserve It - Webbplatsen anvšnder Cookies