Skön objektifiering
Hyllan för manliga skönhetsprodukter är den nya bensinmacken.
Krönikan publicerades i Veckorevyn, sommaren 2008.
Hyllan är märkt ”Depå”. Och jag sveper snabbt min blick över en patetisk hylla med produkter. Det mesta är svart, grått, blått och silver. Nej, jag står inte på en bensinmack och stirrar in i hyllan med tvåtaktsoljor – men jag kunde ha gjort det. För den växande hyllan med manliga skönhetsprodukter i butikerna är på sätt och vis den nya bensinmacken – det är därför den heter ”Depå”.
Man har bara bytt ut innehållet i burkarna. Hårvaxburkarna ser ut som burkarna för smörjmedel. Rakvattnet som gräsklipparolja. Raklöddret som bilputs. Hudcremen som låsfett. Och de flesta deos luktar som billiga Wunder-baums. Alla produkter är späckade med siffror och mått som antyder att man spränger hastighetsgränsen om man använder dem – ”Mac3”.
Rakhyvlarna ser ut som små krigsflygplan och Formel 1-racingbilar. Tillverkarna verkar tro att vi vill sladda vår rakhyvel över hakan som en liten leksaksbil – brum brum! Hårborttagning blir ju lite som en lek – vad roligt.
Ni tjejer brukar säga att ni objektifieras. Jag tycker det är ganska lindrigt jämfört med oss. Det är väl ganska uppenbart att en kille som ska gå och köpa lite skönhetsprodukter ska känna sig som en bil. En bil som ska smörjas, oljas, putsas och pumpas.
Vi ska känna oss som maskiner – vad kan bli mer objektifierande än det? Jag har dock inget emot den nya skönhetsrevolutionen bland killar. Det handlar inte om det. Jag är knappast killen som använder dubbeldusch – skönhetsbranschens motsvarighet till mikropizza.
Jag har själv ett ganska vidlyftigt badrumsskåp. Räknade just nu till 117 skönhetsprodukter – varav sex är antirynkcremer. Jag har inget emot att lägga 400 kronor på ett schampo, samla på nagelbandscremer eller köpa en exotisk ansiktsmask med lera hämtad från en sjö med magiska egenskaper någonstans i Amazonas djungel.
Jag älskar skönhetsprodukter. Jag vill känna mig som en välvårdad grekisk gud med perfekt hy. Därför blir jag så besviken när jag kommer fram till den manliga skönhetshyllan och förvandlas från en glänsande marmorstaty till en rostig Fiat. Jag vill inte vara en bil eller ett flygplan. Jag har inte ens körkort.
När jag lyfter blicken och ser ut över hav av skönhetsprodukter som ni har att välja på, blir jag bitter. Jag är kroniskt avundsjuk på er. Er skönhetsavdelning är som ett avancerat kemilabb där varje färg, smak, hud och doft får ta utrymme. Varje hår har en egen hylla med schampo och varje hud ett dussin kollektioner cremer.
När jag stiger in på er avdelning går jag från en liten grisig bilverkstad till en oändlig sommaräng. Era produkter ser ut som mediciner för människor – inte som smörjoljor för bilar.
Jag har gjort mitt val. Jag håller mig numera till er avdelning och fyller mina hyllor med Decleor, Lancôme och Kiehl´s. Jag vet att man säger att dessa produkter inte riktigt ska passa min hud. Men vad fan. De passar så klart inte min hud om jag vill se ut som en vindpinad skogshuggare, en grisbonde eller en finnig fotbollsspelare.
Jag vill inte lukta olja, lera eller svett. Jag vill inte ha en hud som en motocrossbana. Jag vill vara frisk som en vårvind. Jag vill dofta mandel, äpple och vanilj. Jag vill ha babyhud.