Att gräva kredd
Lågkonjunkturen är här. När det ekonomiska kapitalet sjunker så stiger det intellektuella kapitalet. Det är tid för kredd-digging.
Krönikan publicerades i Veckorevyn, sommaren 2008.
Ingen har väl missat att vi går mot dystrare tider? ”Värsta krisen sedan 1930-talet”, sa nyligen någon mäktig och lite rädd direktör i USA om lågkonjunkturen. Men vad betyder det här egentligen? Precis som de flesta av er var jag mer intresserad av att följa Bolibompa än konjunkturkurvor på A-ekonomi senast det var en riktig lågkonjunktur under 90-talet.
Men jag minns ändå lite av hur det var. Det var en seriösare tid. En tid då vartannat ord på tv inte var ”shopping” utan ”arbetslöshet”. En tid utan Paris Hilton, Lindsay Lohan eller Justin Timberlake. Utan mingelfotografer, modebloggare och Jessica Simpsons ätbara läppglans. En tid då Stureplan var lika hippt som Harrys bar i Växjö, då porr fanns i pappersform och då nyhetstidningar kostade pengar.
En del av er har förmodligen ingen aning om vad jag talar om – men tro mig, ni vill egentligen inte veta. Som ni säkert förstår, så var det någon slags mörk tid. Men sedan växte 2000-talets högkonjunktur fram som en vacker och glamourös blomma. Och en ny tid tog fart. En tid då ytlighet blev en dygd, girighet en talang och intelligenta människor gjorde ointelligenta saker (dokusåpor).
Det har varit en härlig tid. Opretentiös, glad och lustfylld. De senaste åren har varit en gyllene tid för nyrika orgier, vulgoshopping och golddigging. I högkonjunkturen finns det inga snyggare accessoarer än ett välfyllt bankkonto, ett par Prada-pjuks och en brackig Breitlingklocka.
Men partyt är dessvärre inne på sista kvarten nu. Det är snart slut.
Lågkonjunkturer är lite som medeltiden. Det är mörkt, dystert och ängsligt. Huden bleknar, fyllan sinar och modet svartnar. Det är dags att bli seriös. Lågkonjunktur betyder allvar och eftertanke.
Det som händer i en lågkonjunktur är att medan det ekonomiska kapitalet sjunker så stiger det intellektuella kapitalet.
I lågkonjunkturer är ”kredd” den enda valutan som är riktigt användbar. Ju fattigare vi blir desto ”svårare” blir vi. Därför har man runt Stureplan redan börjat tala om så kallade kreddiggers i stället för golddiggers. När gratischampagnen har börjat sina i glasen, har opportunister börjat ragga efter den nya heta valutan.
Kredddigging är att hångla med en manodepressiv författare, att köpa en procent i ett konstgalleri och låta sig vimmelplåtas med första bästa franska kulturattaché. Det är att samla högskolepoäng i rysk litteratur i stället för på skor, att byta din weekend på stranden i Saint Tropez mot en stadsvandring i Frans Kafkas fotspår i Prags kulturkvarter och din Gucci-väska mot ICA:s tygpåse.
Jag vill inte vara en glädjedödare. Men om man är strategisk så börjar man redan nu investera i en kritblek hud, en nattsvart garderob och några högskolepoäng i Sartres existentiella världsbild. Jag vet – det låter astråkigt. Kanske borde ni i stället göra som jag. Det är inte lika smart, men roligt. Jag tänker klänga mig fast vid kristallkronorna, hetsäta Jessica Simpsons glitterpuder och spela Britney Spears så högt att jag inte hör när världen rämnar utanför. Jag lämnar inte festen förrän någon kastar ut mig.