Den sanna undergången
Apokalypsen ligger inte längre i händerna på vårt miljöansvar, atomkrossare eller på en amerikansk presidents stresstålighet vid bombknappen. Den verkliga undergången ligger i händerna på en datanörd som med en 100-dollars laptop.
Krönikan publicerades i Din Teknik, hösten 2008.
Undergången har sällan varit så här trendig. Förmodligen upplever nu apokalypsen sina främsta glansdagar sedan pesten. Ropen på slutet har duggat tätt, inte minst i höst. Undergången har blivit löpsedelsmaterial i samma liga som ”Bästa storbildsskärmarna just nu”. Något kvällstidningar slänger upp på framsidan när inget annat händer, ”Världen går kanske under – imorgon.”
Sommarens mest spännande apokalyps var när fysikerna vid världens fetaste atomkrossare, LHC, i Genève skulle trycka på Onknappen. Matematikläraren Walter Wagner från Hawaii hade då redan stämt partikelacceleratorns byggare Cern för att maskinen enligt honom hotade att skapa ett svart hål som skulle uppsluka hela jorden. Något som avfärdades av
fysikerkåren. De bekräftade visserligen att svarta hål faktiskt kunde uppstå – men bara ofarliga sådana.
Att sugas upp av ett ofantligt starkt gravitationsfält lär vara en ganska snabb och smärtfri sak jämfört med höstens stora apokalyps. Der Spiegel satte nyligen domedagsrubriken “The World As We Know It Is Going Down”. De talar förstås om finanskrisen. Enligt Svenska Dagbladet har 215 000 miljarder kronor utraderats på börsen i år. Med andra ord har halva världens BNP brunnit upp.
Men egentligen är det nog den undergång vi ska bekymra oss allra minst för. Att vi förlorar våra pengar är faktiskt inte det värsta som kan hända. De senaste årens allra hippaste domedagsprofetia har varit en helt annan, nämligen risken att vi ska grillas under ett ymnigt lager växthusgaser. Den är såklart ganska befogad, författaren Mark Lynas skrämmande bok Sex grader förklarar vad som händer med jorden när temperaturen stiger grad för grad. Bilden som målas upp
är inget annat än ett helvete där Amazonas står i lågor, haven är ett giftigt syrabad, medelhavsområdet en vindpinad sanddyn och superorkaner mosar allt vid ekvatorn.
Men det är förmodligen varken Moder Natur, börshajar eller LHC som blir vår baneman, inte enligt dem som faktiskt gjort en riskanalys över hela fältet. Vad är då detta allra farligaste vi står inför? Den brittiska astronomen Martin Rees menar i sin bok ”Our Final Hour” att vi bara har 50 procents chans att överleva de kommande 100 åren. Och då ska man påpeka att Martin Rees inte är en virrpanna som Walter Wagner utan ordförande för världens mest respekterade vetenskapliga sällskap, The Royal Society.
Vad är då detta fruktansvärda? Svaret är din teknik. Eller som Rees uttrycker det “release of destructive technology”, sådant som möjligheten att själv inom en nära framtid kunna snickra ihop virus och mördande nanomaskiner vid laptopen.
Han är inte ensam, samma riskanalys delas av bland annat av filosofen John A. Leslie – författare till bästsäljaren ”The End of
the World”. Samt finska filosofen Georg Henrik von Wright i ”Myten om framsteget”. Till och med framtidsoptimisten Raymond Kurzweil tvingas delvis hålla med i sitt annars omåttligt framtidsoptimistiska epos ”Singulariteten är nära”.
Liksom Rees är han övertygad om att mänsklighetens öde avgörs i detta sekel. De menar helt enkelt att Intel, Samsung, Philips och andra teknikföretags spridning av allt bättre och billigare teknik utgör ett större hot än bilindustrin, kärnkraften, finanskriser, meteoriter, elaka rymdvarelser och allt annat tänkbart ont tillsammans.
Apokalypsen ligger inte längre i händerna på vårt miljöansvar, atomkrossare eller på en amerikansk presidents stresstålighet vid bombknappen. Den verkliga undergången ligger i händerna på en datanörd som med en 100-dollars laptop, wikipedia och ett hopplock från järnaffären kan pilla ihop en dödsbringande cocktail som får ”Uppenbarelseboken” att framstå som en trevlig nattsaga. Så vill vi verkligen överleva bör vi inte införa utsläppsrätter på koldioxid, utan på nördar.
Texten är skriven av Anders Rydell.