Små små mördare
Det finns bara två sorters butiker som säljer nitade koppel. Anders Rydell om våra sanktionerade tortyrkammare för barn.
Krönikan publicerades i Veckorevyn, våren 2009.
Jag står och rycker lite i ett rosa läderkoppel, stryker mina fingrar över en vägg av hjärnkedjor och lyfter lite nyfiket upp en munkorg. Det doftar sött av skinn, torkat kött och avföring där jag står. Det här kunde ha varit min mest perversa fantasi. Jag, en lackälskande sadistisk sadomasochist med försmak för människokött, grädde, blod – allt dolt bakom fasaden på en vanlig mediekille.
Borta vid väggen står till och med ett par burar stora nog att rymma barn. Men så fruktansvärd och kvällstidningsaktig är dessvärre inte sanningen. Jag är faktiskt här för att köpa en julklapp till min 11-åriga syster. Jag står i en butik, men det är inte en sådan där monster som Josef Fritzl har medlemskort. Nej, här är monstren betydligt yngre. Det finns nämligen bara två sorters butiker som säljer nitade koppel.
Den ena typen ligger förmodligen gömda i källare i Hamburgs sämre kvarter. Men den andra finns i varje köpcentrum. Man kan säga att den tortyr som pågår här är något av en nationell hobby. Här säljs små slavar som långsamt och plågsamt torteras ihjäl av sina ägare.
Plötsligt kommer en liten sadist och springer förbi mig. Jag vet vart hon är på väg. Jag följer efter. Hon springer fram till en stor bur och sträcker sina små fingrar efter sitt nästa offer, som hopplöst försöker undkomma sin plågoande genom att darrande tränga in sig i motsatt hört. Men det är hopplöst. Mycket snart har ännu en liten kaninunge två små barnhänder tryckta mot halsen.
Det är märkligt hur saker kan förändras så när man blir vuxen. Jag står i en zoobutik. Det brukade vara min favoritbutik. Sluter jag ögonen kan det fortfarande vara det. Lukten av torkat hö, ljudet av sprudlande bubblor från akvarium och ivrigt fågelkvitter väcker barndomsminnen. Jag brukade älska den här butiken. Allt jag hör och doftar får mig fortfarande att göra det. Men det jag ser är något helt annorlunda. Små söta mördare som ivrigt tjatar på sina föräldrar att få en ny kedja, koppel och bur för att förslava ett eget litet djur.
Jag är inte någon djuraktivist, men jag kan ändå inte låta bli att se zoo-butiker som sanktionerade tortyrkammare. Jag vet, det kan låta hårt. Det är knappast frivilligt. Men vi är alla mördare, eller åtminstone de flesta av oss. Minns du den där hamstern du hade när du var sju? Den lilla söta hamstern Gulla som du glömde mata och som det till slut bara återstod en torr skinnbit av? Minns du undulaten Pelle som du hade instängd så länge att när han väl fick chansen att ta en flygtur genast tog självmord genom att störtdyka in i ett fönster.
Minns du kaninen Nisse som du råkade klämma i en dörr så ena ögot trillade ut? Minns du ökenmusen Rosa som du kramade så länge att hon aldrig mer vaknade. Mina egna offer är många. Kaninen Snoddas som dog i sin egen avföring, fågelspindeln Musse vars liv ändades under en fotsula och salamandern Konstapel Bruno som torkade ihjäl. De flesta av mina vänners djur gick en lika våldsam död till mötes. Husdjur är ju lite som färskvaror. De har ett bäst-före-datum.
Antingen gullas, kelas, kramas de till döds eller så glöms de bort för att svälta ihjäl i ensamhet bakom Barbiehuset. Varför fick vi då djur som barn om vi ändå dödade dem? Tja, det kan låta cyniskt – men på sätt och vis var det ju meningen. Barn får djur för att de ska lära sig att ta ansvar för något viktigare än en talande docka.
Dessvärre är ansvar något man lär sig genom att misslyckas – ett par gånger. Jag tittar på en liten dvärgkanin som ännu inte blivit vald. Den har förmodligen ingen aning om att den snart kommer fostra en liten människa – genom att dö.
Vidrigt, brutalt och fullkomligt sant, även om man inte är någon djurrättsaktivist.