Har du svalt en robot?
I stället för att stå vid SAABs produktionsband har vi ställt oss vid Googles. Anders Rydell om det nya slaveriet.
Krönikan publicerades i Bon 49, sommaren 2009.
”När kommer robotarna?” Jag får frågan ibland, kanske beror det på att jag försöker skriva en bok i ämnet. Jag borde ju veta när vår nya bästa vän ringer på dörren i form av en mekanisk allround-betjänt med 3 års garanti och extrabatterier. Är det nästa år? Eller kanske nästnästa?
Men ju mer jag har grävt i det desto mer har jag börjat misstänka att roboten kanske inte kommer dörrvägen. Han kanske inte kommer utifrån alls. En dag kommer vi att vakna upp och inse att vi lever i ett robotsamhälle. Men det är inte som vi tror. Vår nya bästa vän växer inte upp på ett industrigolv i Japan, utan bakom vårt pannben. Det är vår inre robot.
Vår ”inre robot” har faktiskt redan blivit något av en succé och ett ideal i samhället. Det är vår inre robot som säger åt oss att titta på datumet på mjölken i stället för att lukta på den. Det är vår inre robot som får oss skylla olyckor på ”den mänskliga faktorn”. Människan är felbar, men vår inre robot är perfekt – om vi bara lyder den. Vi lever i ett samhälle där vår inre robot tar allt mer plats. Vi tänker allt mer likt maskiner. Lyssnar hellre på siffror än sinnen. Kanske skulle man kunna kalla det en själslig mekanisering. Det är som med det mesta inget nytt, och precis – som det mesta – går det fortare nu. Det går att läsa in en sådan mekanisering i sociologen Norbert Elias klassiker Om civilisationsprocessen som beskriver hur människan från medeltiden till i dag genomgått en kulturell fostringsprocess genom att successivt förtrycka våra känsloutlopp. I stället för att agera ut mot något fantiserar vi om det. Historiskt har det sociala trycket drivit den utvecklingen, men i dag har maskinerna allt mer övertagit rollen som våra fostrare.
I förra seklet var vår fostran hos maskinen minst sagt påtaglig, vi var kuggar i industrins stora hjul. Industrisamhället delade upp våra liv i arbete och fritid. Men den som tror att vår frigivning från fabriken har betytt verklig frihet misstar sig. I stället för att sitta inbäddade i skrot sitter vi numera inbäddade i datorkod. I stället för att stå vid SAABs produktionsband har vi ställt oss vid Googles. Då blev vi utslitna, i dag blir vi utbrända. Kanske är det till och med värre nu. I stället för att gå till den stora maskinen bär vi i dag runt på massa små i form av mobiler, datorer, iPods. Och medan industrisamhället i stort nöjde sig med att mekanisera vårt arbetsliv har dessa minifabriker malt ner hela vår sociala existens till ettor och nollor.
Att vår nya sköna digitala värld skulle vara ett frihetens land är en illasinnad myt. Från fabriken kunde du åtminstone stämpla ut, från koden kan du aldrig fly. Kod är ett obarmhärtigt redskap för social kontroll. Du måste helt enkelt följa reglerna när Facebook mekaniserar din vänkrets, Amazon dina shoppingval och Twitter dina minuter. Följer vi reglerna belönas vi, vägrar vi sjunker vi ner i det analoga mörkret dit Google inte når. En del forskare menar till och med att våra hjärnor möblerar om på grund av den här utvecklingen. Det digitala samhället förändrar inte bara vårt sätt att tänka utan även våra gener. Kanske är det vår inre robot som behöver mer plats?
Så tillbaka till frågan: När kommer robotarna? Vi är redan här.