Ett arkitektoniskt hångel
Är vissa rum flirtigare än andra? Anders Rydell söker den arkitektoniska hemligheten bakom ett hångel?
Krönikan publicerades i tidningen RUM, 11/09.
Frågan hängde i luften obesvarad. Ingen i brunchsällskapet, en sliten septembersöndag, kunde påminna sig att de hade varit fysiska på Berns källarnattklubb 2.35:1. Hade det med människorna att göra? ”För mycket asexuella reklamare?” Nej, det kunde inte vara huvudorsaken. Någon hade sett en reklamare pussas på F12. Kanske var det musiken? För hård house som skakade isär människor?
Ljuset då? Dansgolvet med den sjukhusaktiga underbelysningen som lyckas så bra med att lyfta fram det sämsta i den mänskliga profilen?
För svaga drinkar? För mycket kokain? För få singlar? Nej.
Slutsatsen var att det helt och hållet var en fråga om arkitektur. 2.35:1 må vara en ovanligt snygg klubb, men om du vill hångla har du förmodligen större möjligheter om du öppnar munnen och går rakt ut i skogen.
Det finns troligen få områden som är så underordnade men ändå så betydelsefulla som nattklubbsdesign. Det är dessvärre ett sorgligt eftersatt område.
Förmodligen beror det på att det är ett hopplöst komplicerat område. Få, om ingen, arkitektoniska yta är så tydligt spelplan för människans natur i sin allra känsligaste stund. Nattklubbsgolvet är skärpunkten för vårt samhälle, här krockar hierarkier, framgång, misslyckanden, kärlek, hopp, glädje, tröstlöshet och okontrollerad fylla. Få ytor vore bättre platser för arkitektur som vill förändra människors liv.
Vissa fåglar ägnar sitt liv åt att hitta och förbereda platsen för sin förförelse eller förförande. Jag finner det lite märkligt hur ett så avancerat djur som människan inhyser samma verksamhet i snuskiga källarlokaler. Nästan som om vi skämdes…
Precis som vissa fåglarna kräver rätt pinnformationer kräver våra möten en viss typ av arkitektur för framgång. Det finns inget mer avskräckande för nattmänniskan än den tomma ytan. Den får oss att känna oss ensamma och exponerade. Om natten är vi som magneter, vi drar oss till väggarna. Det bör aldrig vara långt till någonting på en nattklubb.
Men den tomma, ofta fyrkantiga, ytan sätter också stopp för det viktiga flödet. Den är som ett hav där allt rinner ut och späs ut i ett ingenting. Det är uppe i den täta strömmen som mötena sker, därför är alltid de bra uteställena rektangulära, och de allra bästa byggda som ringar. Tricket är att skapa ett cirkellopp av människor, en ständig rörelse av möten. Den perfekta nattklubben är därför byggd som ett IKEA-varuhus. Du är fast. När du för tredje gången passerar stearinljusen så köper du dem.
Men de bra nattklubbarna har även de lika nödvändiga biflöden, för att inte bromsa loppet. Inte minst de lugna mörka skrymslena och hörnen. Men även dansgolvet, dit de vildaste strömmarna kan flyta. Nattklubbsarkitektur är sällan genomtänkt, allt för ofta resulterar det i irriterande förstoppningar, plågsamma krockar eller i öde ensamhet.
Att besöka Berns nattklubb 2.35:1 är som att festa i att badkar, man halkar bara runt. Varje försök till ett intimt möte sköljs bort. Säga vad man vill om Spy Bar, socioligiskt är det ett mindre mästerverk. Många separata rum som alltid har fler än en utgång, och en hel undervärld gardinskymda skrymslen. Dock är klubben inte särskilt designmässigt unik, Spy Bars framgångsrecept är ju att vara en officiell lägenhetsfest.
Jag drömmer fortfarande om den perfekta nattklubbsdesignen. En klubb där ingen går hem ledsen. Till dess den klubben öppnar kommer jag att fortsätta skylla dåliga kvällar helt och hållet på misslyckad arkitektur.
Dåligt flöde ikväll.