Att smiska eller inte?
Skulle jag slå? Kanske lite. Men det kändes inte så bra.
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
”Slå mig”, sa hon. Orden gjorde mig lite förvirrad. Jag bestämde mig genast för att låtsas som jag inte hörde dem. Men hon gav sig inte.
”Slå mig, smiska mig”, sa hon. Jag blev nervös. Skulle jag slå? Kanske lite. Men det kändes inte så bra.
Det hela utspelade sig för flera år sedan. Det var natt. Det var intimt. Det var hett. Hon var söt. Och hon ville bli smiskad.
”Slå mig”, sa hon som i ett mantra. Men det kändes inte naturligt. Alls. Själva rörelsen att slå och ljudet ”klatsch”. Jag insåg att ljudet skulle störa mig lika mycket som själva slaget.
Jag kunde inte slå henne. I stället ryckte jag henne lite i håret. Det kändes inte heller naturligt. För mig. Efteråt frågade jag varför hon ville att jag skulle slå henne.
Hon svarade bara ”För att det är skönt”. Det var ett bra svar – antar jag. För jag sa ingenting mer. Vad skulle jag säga?
Jag började fundera på varför en del tjejer vill bli smiskade och varför en del killar inte vill göra det.
Några månader senare satt jag i fören på en stor motorbåt och drack rosévin i solnedgången. Vi gled sakta genom Djurgårdskanalen och såg ut över Djurgården.
Just då tog jag upp ämnet. Kanske skulle den vackra stunden förmildra det något pinsamma ämnet. Jag frågade två av mina vänner vad de hade för erfarenhet av smisk.
Min ena vän blev generande tyst. Min andra vän ställde ner roséglaset och slog genast till mig med öppen handflata. Det sved. ”Så ska du slå”, sa han helt allvarligt.
”Det ska kännas men inte skada”, fortsatte han. Jag undrade om det inte är så hustrumisshandlare filosoferar.
”Inte om de vill det”, sa han. Jag svarade att det också låter som en hustrumisshandlare.
Det hela kändes som ett dilemma. Jag blandade ut mitt dyra rosévin med Fanta och funderade på hur det hela skulle se ut i en rättegång.
Åklagare: ”Slog du henne?”
Jag: ”Hon bad om det.”
Åklagare: ”Svara på frågan. Slog du henne
eller inte?”
Jag: ”Ehh, jo men hon ville att jag skulle göra
det.”
Åklagare: ”Provocerade hon dig?”
Jag: ”Nej, hon bad om det.”
Åklagare: ”Så du tycker hon förtjänade det?”
Jag: ”Nej.”
Åklagare: ”Så varför slog du henne då?”
Jag: ”Det här är idiotiskt. Jag tänder inte ens på att slå. ”
Åklagare: ”Skulle det vara en ursäkt?”
Det hela kändes knivigt, men kanske inte så aktuellt – egentligen. Det gjorde mig mer konfunderad varför någon ville bli smiskad.
Eller många.
Jag har under åren blivit uppmanad flera gånger. Ser jag kanske ut som en smiskare?
Finns det kurser i att lära sig ”smiska”? Jag skulle kanske behöva gå en? I våras publicerade tidningen Bon ett samtal om sex.
Det gav mig en ledtråd då Veckorevyn.com-redaktören Quetzala Blanco och glamourmodellen Marie Plosjö sa att de blev upphetsade av boken ”Grottbjörnens folk”. Av skitiga, håriga och hårdhänta män – grottmän.
Okej … tänkte jag. Det gjorde mig oerhört fascinerad. Kanske är det genetiskt. Förmodligen vet inte folk som gillar smisk varför de gör det. Det är bara ”skönt”.
Men mitt eget smiskproblem framstod kanske som lite mesigt mot denna stenålderssexualitet. Jag bestämde mig för att jag ska börja smiska.
Lite. Men undrar samtidigt, vad är nästa steg? Vad kommer efter smisket? Jag vill nog inte veta det.