För döv för ett ragg
DJs är som de där snoriga ouppfostrade skitungarna som sitter i hörnet på släktträffen och skriker för att de inte får mer glass
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
Jag stirrar på hennes läppar. De rör sig. Men jag hör ingenting. Nickar och ler – vad ska jag annars göra? Efter ett tag slutar hon prata, ger mig en idiotblick och går.
Jag nickar och ler. Men det är inte roligt. Så ser alltför många av mina raggningsförsök på krogen ut. Jag vet inte om jag hör dåligt eller något. Men jag har väldigt svårt att föra en diskussion på krogen.
När någon egocentrisk dj i palestinasjal från Whyred och vita jeans höjer decibelnivån över en viss gräns blir jag helt döv. Jag hör absolut INGENTING. Det kanske inte ni gör heller?
Men eftersom ni fortsätter prata på och låtsas som att ni hör allt så gör jag också det. Jag vill liksom inte skrika in i min samtalspartners öra ”JAG HÖR INGENTING”.
Det är så osexigt. Mitt stumma leende brukar dock resultera i knäppa situationer och att jag framstår som en total idiot:
– Hallå, du har något mellan tänderna!
– Mmmm, säger jag och ler och nickar jakande.
Ska vi tala klarspråk så har jag förlorat en massa ragg på det här. Det gör mig oerhört frustrerad. Den naturliga reaktionen hade kanske varit att slå sönder hela djbåset och strypa dj:n långsamt med hans sjal från Whyred.
Det hade förmodligen lindrat min frustration, lite. Men det hade inte fungerat i längden. Man måste helt enkelt acceptera att världen är full av idiotiska dj:s.
Sorgliga människor som vill vinna lite patetisk uppmärksamhet genom att spela låtar man aldrig hört på så hög nivå att man inte kan ignorera dem.
Jag har alltid sett dj:s som de där snoriga ouppfostrade skitungarna som sitter i hörnet på alla större släktträffar och gråter och hulkar för att de inte får mer glass.
De är som bananflugor. De är många och svåra att döda. Dessutom ska jag säga att jag är en lugn kille. Jag skulle aldrig slå någon – inte ens om han var dj.
Som hos alla människor med handikapp så förstärks en annan egenskap. ”Att läsa läppar”, tänker ni kanske nu? Nej, det funkar inte för mig. Jag har nämligen ganska dålig syn också.
Jag ser helt enkelt inte att de små fina läpprörelserna som skulle kunna få mig att förstå någonting. Och när jag kommer så nära ett par läppar att jag ser dem har jag väldigt svårt att koncentrera mig på hur de rör sig.
Jag är lite av en läppfetischist. Om de är vackra vill jag bara kasta mig över dem och slicka på dem. Och bita mig fast.
Nej, i stället har min känsla för svenska språket förstärks. Det är sant! Sluta inte läsa nu. Nej, men allvarligt. Jag har blivit väldigt intresserad av hur en mening eller ett uttryck kan betyda flera olika saker.
Eller, ska jag kanske tillägga, har jag tvingats till det för att inte behöva ligga ensam i min säng och lyssna på The Smiths ”Panic (Hang the dj)” på repeat nätterna igenom.
Jag har helt enkelt insett att vissa meningar är mycket bättre än andra. Jag blev besatt av att hitta världens bästa mening och började pröva mig fram.
Vilken var egentligen meningen som funkar till allt? Det måste ju vara en mening som funkar både när personen säger något negativt och något positivt. Jag arbetade mig först fram till
meningen ”Vad intressant!”.
Den visade sig fungera – på det mesta.
– Min farmor bakar helt fantastiska citrondrömmar.
– Vad intressant!
Eller:
– Jag vill gå hem och ha het sex hela natten.
– Vad intressant!
Ja, som sagt, meningen är okej – men inte ultimat, särskilt inte om någon säger något i stil med:
– Min farmor gick bort i helgen.
– Vad intressant!
Jag insåg också att ”intressant” lätt uppfattas som ironisk. Att man inte menar det. Den är även torr, ja nästan akademisk. Dessutom så ger det inte en bra image att säga ”intressant” om allting. Folk irriterar sig nämligen på personer som är ”för” intresserade.
Det är bara en tidsfråga innan man hör bakom ryggen ”Hemskt vad han var intresserad då!”.
Det var i ett sådant ögonblick jag tänkte ”Det är inte sant!” och insåg samtidigt att jag funnit världens bästa mening. ”Är det sant?”, undrar ni.
Ja, ”det är sant”. ”Ska vi gå hem och ha sex hela natten?” undrar ni sedan. ”Är det sant!” svarar jag och skrattar.