Jag hatar pyssel
Det är dags för pysslandet att växa upp. Om ni ska knyta gubbar av vass – gör dem fem meter höga och vält dem över Lars Nittve.
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
Jag är inte en hatfylld människa. Men när jag hör ordet ryser jag i hela kroppen. Jag fryser.
Under långdistansbussturen genom södra Sverige tvingades jag höra ordet upprepas om och om igen av två tjejer i sätet framför mig.
Varje gång kändes det som om någon började såga med en vinkelslip i mitt huvud. Det är inte bara ett ovanligt fult och tarvligt ord.
Jag hatar av hela mitt hjärta vad det står för.
– Jag ska gå en konstutbildning i höst. Jag har ju alltid älskat att pyssla, sa en av tjejerna och jag ville genast kasta mig upp och skrika: ”Pyssel! Konst har inget med pyssel att göra.”
Men det gjorde jag inte. Jag satt bara tyst och pyrde – sedan gick jag hem och skrev den här krönikan.
Nu undrar ni vad det är för fel på pyssel? Ett ord som är synonymt med andra futtiga ord som: knåp, knåpgöra, petgöra, småbestyr, bestyr, petig syssla, pilleri, stök.
Det är det som är problemet. Jag har träffat många vuxna tjejer som när man frågar vad de har för intressen säger ungefär: musik, film, politik – och pyssel.
– Pyssel, brukar jag svara. Vad är det för intresse?
– Ja, du vet. Knep och knåp, klippa och klistra.
– Hmm.
Jag har träffat dem som har hela pyssellådor hemma. Det kanske du också har? Inte allt för sällan har ni haft samma låda sedan de var tre år gamla.
Det vill säga – det har inte hänt så mycket sedan dess. Det är tjejer som långt efter att de fyllt tjugo fortsätter att knyta små gubbar av vass, trä pärlor på tråd, knyta samman torkade blommor och kladda med lite saltdeg.
Inte sällan fortsätter de göra det hela livet. På äldre dar kompletterar de kanske med att börja måla blommor på brevlådor och forma oregelbundna askfat av brunglaserad keramik.
Det är här vi borde fråga oss varför det i regel bara är tjejer som pysslar. Varför pysslar inte killar? Kan ni tänka er att en kille som söker in på en konstutbildning säger att han älskar att pyssla?
Nej, det skulle aldrig hända. Pyssel är ett förminskande ord. En kille skulle säga:
– Jag har alltid älskat Roy Lichtenstein.
Tjejer pysslar – killar målar. Pyssel har traditionellt varit ett sätt att föra ner tjejers konstnärlighet på bäbisnivå. Alla barn pysslar.
Men medan tjejer får fortsätta knåpa så uppmuntras killar göra något annat om de inte har talang. Och de killar som har talang kallar snart sin hobby för konst.
Pyssel kan bara vara sött, gulligt, fint. Men det kan aldrig vara mer. Konstnärligheten begränsas av formen. Jag har träffat dessa jättebäbisar som är tekniskt superbegåvade, men fast i pysslandets form.
Jag tycker det är tragiskt. Jag blir arg. Att pyssla är bara så oambitiöst. Jag klarar inte av låga ambitioner. Det är slöseri på talang.
Det är 2007 nu. Det är dags att sluta visa upp virkade dukar för mamma. Det är dags för pysslande att bli sinnessjukt ambitiöst.
Det är dags för pysslandet att växa upp. Om ni ska knyta gubbar av vass – gör dem fem meter höga och vält dem över konstchefen Lars Nittve på Moderna museet.
Vill du kladda med lera, se till att klumpen står mitt på Sergels torg och heter något i stil med ”Själens landskap”.
Och ska du trä pärlhalsband, sälj dem för 1 miljon kronor på Ebay. Inte ett öre mindre.
Det är inte knåp, pilleri eller bestyr. Det är ovärderliga och originella smycken. Inget petgöra här inte.