Revanschligget
Revanchligg är som psykoanalys. Det handlar om att dra fram spökena ur mörkret.
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
Har vi inte alla dem? Dessa spöken av kärlek eller åtrå från det förflutna. Personer som vi av någon anledning inte riktigt har kunnat släppa taget om.
De där personerna som bränts fast lite hårdare inom oss. Jag talar inte om dem vi har älskat – utan dem vi aldrig fick möjlighet att älska (med).
Åtminstone så har jag några utav dem – eller rättare sagt ganska många. De flesta av dem är från de där känsliga åren mellan 7:an och 9:an. Då när så oerhört mycket mer kunde gå fel – eller bara vara fel, när man var förälskad.
Man kunde ha fel jacka, fel frisyr, fel kompisar, fel intressen eller helt enkelt bara vara fel. Jag menar sådant är ju viktig då. Jag tror jag hade ganska många fel.
Jag hade ingen DT-moped, ingen Aqua Limone-tröja och inga uppknäppbara Adidasbyxor. Jag kan inte säga att jag ångrar det idag – men det var sådant som gällde då. Men det kan också varit så att jag blev förälskad i fel tjejer.
Oftast någon som var för snygg, för cool, för gammal för att jag skulle ha en chans. Killar som går i sjuan har ju sällan chans på tjejer som går i 9:an. Det är omöjlig kärlek. Ändå är det ju just sådan man alltid faller för.
Jag har alltid varit killen som fallit för dem som varit svårast att få. Det måste vara någon typ av subtilt självplågeri. För på högstadiet är ju tjejerna i 9:an närmast gudar för en kille i 7:an.
De är större, snyggare, bättre, tuffare och befinner sig så oerhört långt ovanför en liten 7:a att man snarast betraktas som någon ful inredningsdetalj i den mintgröna korridoren än en människa.
Förmodligen är aldrig skillnaden mellan människor och människor så stor som de där ynka tre åren i ens liv. Och det är klart att det sätter sina spår att gå runt bland gudar. Gudinnor pratar man inte med – man dyrkar dem.
Sedan går åren förbi och allt det som handlar om kärlek blir antingen lättare eller mer komplicerat – men i vilket fall möjligare. Men de där fjuniga tonårsattraktionerna vägrar av någon anledning att försvinna. De hänger kvar som lösa trådar som aldrig fick någon naturlig avslutning. Det kunde ha slutat där…
Men för något år sedan när jag var hemma i bygden och gjorde en nattlig runda på ortens uteställen fick jag plötslig syn på en gudinna. Sista gången jag hade sett henne hade hon stått lutat med ett orange plåtskåp, nu stod hon mot en bar.
På några sekunder trängde en liten högstadiekille ut genom mitt bröst. Han sa ungefär ”Herregud, det är ju hon. Du kan inte prata med henne. Du kan inte röra henne. Hon är större än du.” De flesta hade nog lyssnat på sitt finniga alterego och låtit tråden förbli hängande.
Men jag kunde inte. Jag var inte den där killen längre. Jag tog genast nacksving på den lilla 7:an och bankade honom tillbaka dit där han hörde hemma – till historien. Sedan gick jag fram till henne för att knyta tråden.
Kalla mig självisk eller elak. Men jag gillade revanschen. Jag tänker bespara er alla detaljer om min kväll med ”gudinnan” för att istället berätta om psykoanalytikern Sigmund Freud. Kul, eller hur?
Han sa att det bästa sättet att bekämpa spöken från det förflutna att dra fram dem i ljuset – då försvinner de. Av min erfarenhet har han rätt. Gudar och spöken finns inte – vi skapar dem. Men de dör inte under lampan –de dör under täcket.