Bebismen
Den demokrati vi lever i är bara en schimär. I själva verket leds vi av en diktator, visserligen en med mycket små och mjuka fötter.
Publicerad i Mama, oktober 2007.
De isblå ögonen i porträttet skär in i mig. Jag stoppar in ännu en torr kaka i munnen och försöker sitta bekvämt i den ägg-gula Ikeasoffan. Men jag känner mig inte bekväm.
Jag kommer inte undan. Var jag än vänder mig ser jag samma fånigt överlägsna leende titta ner på mig.
På tv, i tidningar, på stora reklamaffischer på gatan, på Youtube, på små spygula matburkar i affären och i ett guldinramat fotografi på varje vägg hos alla människor över trettio.
Vuxna människor går till och med runt med bilderna på det där obehagliga leendet i plånboken. Överallt övervakar de där ögonen mig.
Jag tänker att förr var det Kungen som hängde där på väggen, i andra länder kanske Hitler, Stalin eller Mao. Men nu får de stå undan. Nu är den nye ledaren här.
Vi kanske inbillar oss att vi lever i en demokrati. Det gör vi inte. Bebisen är den nya diktatorn. Och vi lever under bebismens stenhårda välde. Jag känner att jag inte längre kan tiga om förtrycket.
Jag måste skriva det här. Kanske är det för att jag själv börjar känna att ett par små mjuka fingrar tar ett allt hårdare grepp om min strupe.
Jag stoppar in ännu en torr kaka i munnen och spolar ner den med kaffe. Men den smakar inte bra. På andra sidan det nätta glasbordet sitter de som en gång var mina vänner. Låt oss kalla dem Johan och Lena.
För inte så länge sedan hade vi roligt tillsammans, vi festade, åt middagar, reste. De var unga, lovande, snygga, kära. Men sedan flyttade en diktator in i deras sovrum.
Nu får jag bara komma över under korta besöksperioder på kaffe. Och mina vänner ser alltid ut som de precis kommer tillbaka från ett arbetspass i Gulag. Det finns ett osynligt galler mellan oss.
Blickarna är blanka och de kan bara prata om en sak: bebismen. Om blöjbyten, snor, löst bajs, slem, sömnlösa nätter och diktatorns första stapplande steg. Våra korta kaffestunder brukar i regel avbrytas med ett avgrundsvrål från ett mörkrum i det inre av lägenheten. Diktatorn gillar inte oliktänkare – så jag får gå hem.
När jag började tänka på bebismen så insåg jag hur förhärskande den är. Bebisen är inte som andra – bebisen går alltid före. Bebisar är lite bättre än vi andra. Lite finare. Lite renare.
Man får inte tränga sig före en bebis. Man får inte ta bebisens plats på bussen. Man får inte säga något illa om bebisen. Man får absolut inte vara elak mot bebisen. Ta bebisen saker. Det räknas som det värsta man kan göra.
Inte ens kungen har företräde framför bebisen. Bebisen är den enda makt i samhället som utan problem skulle kunna störta kungahuset. Varför tror ni alla presidenter, kungar, diktatorer brukar lyfta upp en bebis på ett fotografi?
Man bråkar inte med den riktiga bossen. Bebisen kommer till och med undan med att vara miljöfarlig, med att lägga berg av giftiga blöjor.
Samtidigt är bebisen oresonlig. Bebisen är egoistisk in absurdum. Den vill bara ha och ha och ha. Och den får. Alltid. Bebisar har aldrig fel. Man bryter inte mot bebismen. Det är ungefär lika smart som det skulle varit att ha pekat finger åt Stalin under Sovjettiden.
Men bebismens styrka är dess fanatiska beskyddare. En militant grupp av föräldrar som ger ut bebisböcker som heter precis vad det är, ideologisk propaganda.
Smaka på titlar som ”Uppdrag Pappa” och ”Uppdrag Mamma”. Lägg till retoriskt lysande och aggressiva ideologer som Linda Skugge så inser ni snart att det är ute med oss.
I Stockholm finns en liten motståndsgrupp som med bestämdhet avsäger sig bebisväldet. Som säger att de hatar barn.
De är i regel som jag politiska flyktingar från någon småstad där bebisdiktaturens järngrepp hårdnar redan i tidig tjugoårsålder. Men ingen kommer undan. Jag vet. Jag ser hur mina frihetskämpande vänner faller en efter en. Och jag vet att jag står på tur.
Jag kommer att indoktrineras. Jag kommer att besegras – totalt. En liten diktator kommer att flytta in i min lägenhet. Och jag kommer att känna hur en mjuk sötdoftande liten fot trampar mig i ansiktet.
Och det värsta är, och däri ligger det riktiga förtrycket, att jag kommer att älska den där foten hur hårt den än trampar.
Text av Anders Rydell.